Passager och biografer på İstiklal Caddesi.

Från Taksim, gå in på İstiklal Caddesi och promenera de första hundra metrarna, och fokusera bara på de övre våningarna. Även om skyltfönstren på bottenvåningarna förändras, finns där ovanför fasader i tegel från slutet av 1800-talet, med balkonger och fönsterdekorationer. Detta utseende av gatan är resultatet av en omvandling som accelererade efter Tanzimat-eran och särskilt under sultan Abdülaziz tid.

Stanna till vid Ağa Camii; den stora byggnaden precis intill moskén är Rumeli Han. Detta värdshus, byggt av Sarıcazade Ragıp Paşa, sultan II. Abdülhamids chef, öppnade 1894; årtalet för öppningen är skrivet med romerska siffror ovanför ingången på Istiklal Caddesi-sidan. Arkitekten är inte helt känd, men det antas att det är August Jasmund eller Konstantinos Pappas, som också byggde andra byggnader för Ragıp Paşa. Den övergripande stilen är neoklassisk, men den främre ingången mot gatan är i en eklektisk stil, och barocka och empire-dekorationer är framträdande här. De tre värdshusen, byggda av Ragıp Paşa, fick namnen Rumeli, Anadolu och Afrika, som en hyllning till de kontinenter som imperiet sträckte sig över.

Under de första åren huserade värdshuset tygbutiker, cykelhandlare och mattbutiker. Efter 1990-talet flyttade teater- och konsertlokaler, samt konstnärsateljéer, hit. Byggnaden stängdes 2012. Under renoveringsarbetet upptäcktes en passage under byggnaden, som enligt uppgift förband byggnaden med angränsande värdshus. Denna passage har varit ett skyddat monument sedan 1978. Eftersom renoveringen pågår, bör du inte förvänta dig att kunna gå in. Istället, beundra dekorationerna på den främre ingången och hela fasaden från trottoaren mittemot, och fortsätt sedan din promenad i riktning mot Galatasaray.

Källa: Smart Beyoğlu; Kulturinventering; TRT Haber; Wikipedia (Istiklal Caddesi).

Efter några minuter kommer ni fram till en av de största byggnaderna längs gatan. Enligt kulturinventariet designades denna byggnad av Alexandre Vallaury som ett bostadshus för Abraham Paşa, och den invigdes 1883. Kort därefter blev den hem för en av imperiets första sociala klubbar, Cercle d'Orient. Vid sin tid var den byggnad med den största fasaden längs Istiklal.

Salongen på byggnadens sida mot Yeşilçam-gatan användes som gymnastiksal, cirkus och skridskobana innan den omvandlades till en biograf. Salongen, som öppnade i slutet av 1924 under namnet Melek-biografen, fick sitt namn från de Art Nouveau-ängar som stod på båda sidor om skärmen. Den nuvarande verksamheten har valt att behålla namnet och refererar till "Melek Apartmanı" vid entrén. Salongen rymmer cirka 875 personer och är dekorerad med förgyllda tak och barock- och rokokoornament. Under de följande årtiondena var biografen känd som Emek och var en av biograferna längs Yeşilçam-gatan.

Biografen stängde 2009. Byggnaden revs och byggdes om 2013, och salongen öppnade igen i maj 2016 på byggnadens femte våning under namnet Emek Sahnesi. I den nya salongen har de ursprungliga barock- och rokokoornamenten bevarats, och sittarrangemanget är vertikalt istället för horisontellt, med plats för cirka 500 personer. Idag används den för filmvisningar, men också för konserter, teater och galor.

Du kan endast komma in i salongen med en biljett till en föreställning. Om du vill se en film, kontrollera programmet i förväg. Om det inte finns någon föreställning, kan du titta på fasaden från trottoaren och gå hela vägen ner till Yeşilçam-gatan. Nästa stopp är Atlas Pasajı, bara ett par steg bort.

Källa: Kulturinventariet; Grand Pera Emek Sahnesi; Wikipedia (Emek Sineması).

Atlas Passagen är en berättelse om hur en herrgård förvandlades till en biograf, och biografen till ett museum. Byggnaden uppfördes på 1870-talet som en vinterbostad för Agop Köçeyan, en nära vän till sultan Abdülaziz och hovbankir; källor anger åren 1870 eller 1877. Enligt AKM (Atatürk Kültür Merkezi) användes byggnaden, som har neoklassiska inslag, som domstol av de brittiska ockupationsstyrkorna mellan 1918 och 1922, därefter övergick den till Postverket och 1932 omvandlades den till en nöjeslokal. Atlasbiografen, som öppnade 1948, var en av de största biograferna i Beyoğlu med en kapacitet på 1860 personer.

Byggnaden övergick 1992 till Kultur- och turistministeriet, genomgick en omfattande renovering 2019 och Istanbul Filmuseum öppnade 2021. Museet består av tre våningar och kan besökas med en enda biljett. De två första våningarna är avsedda för permanenta utställningar, medan den tredje våningen är för tillfälliga utställningar. Här hittar du bland annat vaxfigurer av skådespelare från Yeşilçam, föremål från kända regissörer, filmaffischer och en interaktiv sektion som kallas "digitalt minnesarkiv". I den renoverade herrgårdsdelen kan du också beundra tak- och väggmålningarna; källor tillskriver dessa dekorationer den franske konstnären Hippolyte Berteaux.

Atlasbiografen visar filmer igen, och programmet innehåller både klassiker och nya filmer. Att gå på en filmvisning efter besöket på museet är det bästa sättet att avsluta upplevelsen. Passagen på gatusidan är fortfarande en passage fylld med butiker. Kontrollera museets och biografens aktuella öppettider, tider och biljettinformation på deras officiella webbplatser innan du besöker dem.

Källa: AKM Istanbul; Atlas 1948 officiella webbplats; Wikipedia (Atlas Passagen).

När du går mot Galatasaray och kommer till hörnet av Sahne Sokağı, möts du av en trevånings fasad. Denna byggnad, som ursprungligen hette Cité de Péra och idag kallas Çiçek Pasajı, byggdes på tomten där Naum-teatern låg, som skadades allvarligt i en brand år 1870. Den grekiske bankmannen Hristaki Zografos köpte tomten och anlitade arkitekten Kleanthis Zannos för att designa byggnaden. Byggnaden, som öppnade 1876, var en komplex bestående av 24 butiker i den arkaderade delen och lägenheter på de övre våningarna, och kallades under sina första år för Hristaki Pasajı.

Namnet "Çiçek" (Blommor) kommer från de blomförsäljare som öppnade butiker i passagen. Enligt olika källor kan ursprunget vara kopplat till antingen de ryska immigranter som kom till Istanbul efter revolutionen 1917, eller till perioden då Sadrazam Küçük Said Paşa ägde passagen år 1908. Under 1900-talet var passagen en populär mötesplats för författare och konstnärer.

Byggnadens öde förändrades drastiskt natten till den 10 maj 1978, då en plötslig kollaps inträffade. Den försummade byggnaden kollapsade och stod orörd i tio år. Den byggdes om och öppnade igen 1988, och renoverades ytterligare 2005. Den nuvarande passagen är i betong; den arkaderade innergården på tre våningar är täckt av ett glastak och en glaskupol.

Det som är mest intressant att se vid denna plats är fasaden. Observera de skulpturala dekorationerna, de karyatiderna och klockan med romerska siffror ovanför ingången, som inte fungerar. Gå sedan under det glastäckta taket och gå ut genom en sidodörr till fiskmarknaden; ingången till Avrupa Pasajı ligger bara några steg bort.

Källa: Bellek Mekanları; Wikipedia (Çiçek Pasajı).

Några steg in från fiskmarknaden kommer du in i Europa Passage, som förbinder Sahne Sokağı med Meşrutiyet Caddesi. Denna passage byggdes på platsen där byggnader förstördes i en brand år 1870; källor anger att det tidigare fanns ett hotell vid namn Jardin des Fleurs på denna plats. Passagen, som byggdes av den armeniske köpmannen Onnik Düz och designades av arkitekten Domenico Pulgher, slutfördes år 1874.

Passagen är en neoklassisk gång med en längd på ungefär 56 meter, tre våningar och 22 butiker. Fasaden är byggd av sten från Malta, medan golvet är belagt med sten från Trieste, Italien. Titta upp; på de övre delarna av interiören finns stora kvinnliga statyer, och en del av taket är täckt med glas. Enligt källor representerar dessa statyer olika hantverk eller figurer från grekisk mytologi. Under de första åren var passagen upplyst av gaslampor som placerades framför berömda speglar, och den kallades därför också "Spegelpassagen".

Under de första åren fanns här skomakare, frisörer, skrädderier, livsmedelsbutiker, tygvaror, tvålbutiker och mattbutiker; senare tillkom klocktillverkare, pianotillverkare och modehus. År 1929 övergick passagen i statens ägo, och 1936 såldes den till Emlak ve Eytam Bankası. Idag säljer butikerna vykort, keramik och souvenirer, mattor och antikviteter.

Den neoklassiska stilen framträder bäst om du står mitt i passagen och ser båda ändarna samtidigt. När du fotograferar, se till att inte blockera butikernas entréer. Om du går åt vänster från ingången vid Meşrutiyet Caddesi och fortsätter mot Tünel, kommer du till den bakre ingången till Hazzopulo Passage.

Källa: Vikipedi (Europa Passage; turkiska och engelska).

Hazzopulo-passagen är en innergård som förbinder Meşrutiyet-gatan med İstiklal-gatan. När man går in i passagen försvinner plötsligt gatubruset. Passagen, som byggdes av den grekiska köpmannen Hacopulo, öppnade sina dörrar den 15 april 1871; olika namn nämns i källorna som grundare. Den kallas också "Konsultpassagen" eller "Handlarpassagen".

Det är en byggnad i neoklassisk stil, byggd av tegel. Delvis tvåvånings- och delvis fyrvåningshus ligger runt en innergård. Ingången från İstiklal-sidan är en smal korridor täckt av sex valv, medan det på Meşrutiyet-sidan finns tre valv. Titta på stenarna under dina fötter; golvet är belagt med sten från Yalıköy, som tidigare hette Podima.

En av de mest intressanta detaljerna i passagens historia är dess koppling till pressen. Här fanns tryckeriet tillhörande Ahmet Mithat Efendi, och tidningen "Namık Kemal İbret" gavs ut i detta tryckeri. I passagen fanns också frisörer, skräddare och mattbutiker; under en period var den en samlingsplats för de ungturkiska intellektuella.

Idag är de nedre våningarna fyllda med tehus och små butiker. Enligt källorna är de övre våningarna i stort sett obrukade och i behov av renovering på grund av äganderättsproblem. Var försiktig så att du inte blockerar gången när borden står ut på innergården, eftersom detta fortfarande är en passage mellan de två gatorna. Att sitta på innergården och dricka te, samtidigt som man tittar på fönsterarrangemangen och våningsplanens proportioner, är ett av de enklaste sätten att uppleva 1800-talet som finns gömt bakom butikerna längs İstiklal. Från här kan du gå ut på gatan via den smala korridoren mot İstiklal och fortsätta gå i riktning mot Tünel.

Källa: Kulturinventering; Wikipedia (Hazzopulo Pasajı).

Rutten avslutas vid Botter-byggnaden på adressen İstiklal Caddesi 235, som är känt som den första Art Nouveau-byggnaden i Istanbul. Byggnaden, designad av den italienske arkitekten Raimondo D'Aronco mellan 1900 och 1901, byggdes för den holländske Jean Botter, som var hovsyåkare och modedesigner under Abdülhamid II:s tid. Enligt IBB:s webbplats var det den första byggnaden i Osmanska riket som användes som en modebutik; Botters verkstad tillverkade kläder åt hovet och den osmanska eliten fram till efter första världskriget. I bottenvåningen fanns en butik, på första våningen en verkstad och ett lager, och på de övre våningarna fanns lägenheter.

Betrakta fasaden från trottoaren. De böljande linjerna, de växtmotiv, de blommiga ramarna och de medaljonger med människohuvuden dekorerade med blommor visar D'Arancos stil. Enligt Wikipedia tolkar man de reliefbilder av kvinnor med böljande hår och leende ansikten på västra fasaden som representationer av Demeter. Byggnaden är en av de första lägenhetsbyggnaderna som använde en stålstomme, och den sägs vara den andra byggnaden i Istanbul, efter Pera Palas, som hade hiss.

Efter att Balkan-krigen och första världskriget störde verksamheten, sålde Botter-familjen byggnaden 1917 och flyttade till Paris. Efter många år restaurerades byggnaden av IBB:s kulturarvsteam och återöppnades i april 2023 som Casa Botter Art and Design Center. I salarna i bottenvåningen anordnas skiftande utställningar. Enligt IBB:s webbplats är centret stängt på måndagar; kontrollera den aktuella utställningen och öppettiderna innan du besöker.

Det tar bara några minuter att gå till Tünel-torget från här. På vägen tillbaka kan du ta F2-spårvagnen ner till Karaköy, eller ta den nostalgiska T2-spårvagnen tillbaka till början av gatan.

Källa: IBB Atatürk Library, Casa Botter-sidan; Wikipedia (Botter-byggnaden).