På Yıldız-berget: Sultan Abdülhamid II:s värld.

Dalområdet Ihlamur, som ligger mellan Beşiktaş och Nişantaşı, var en populär rekreationsplats från 1700-talet till början av 1900-talet. Det var en plats där bäcken Fulya flöt och där linden- och platanlundar skapade skugga. Under perioden av sultan Ahmed III omvandlades området till en privat trädgård för sultanen. På sluttningen finns fortfarande måltavlor som visar var sultan Selim III och sultan Mahmud II genomförde skytteövningar; på dem står avstånden och datumen för skjutningarna. Den franske poeten Lamartine var gäst hos sultan Abdülmecid år 1846 och skrev i sina minnen att han var mycket förtjust i sultanens lilla sommarresidens. Abdülmecid lät bygga två palats på platsen för det gamla residenset mellan 1849 och 1855, och gav platsen namnet Nüzhetiye, som betyder "frisk luft" och "glädje".

Stå framför Merasim Köşkü, som användes för ceremonier och diplomatiska mottagningar, och beundra dess barocka trappa och de detaljerade relieferna. Inuti finns möbler i europeisk stil och en dekoration som är influerad av väst. Maiyet Köşkü, som var avsedd för sultanens hov och harem, är mer avskalad: den har ett traditionellt plan med hörnrum som öppnar sig mot en central innergård, och väggarna är dekorerade med stuck som ser ut som marmor. Palatsen omvandlades till Tanzimat-museet år 1951, överfördes till Milli Saraylar (de nationella palatsen) år 1966 och öppnades som ett museum-palats år 1985. Om du besöker platsen mellan februari och juni kan du se magnoliorna i full blom runt dammen med lejonstatyerna; enligt Milli Saraylar introducerades magnoliorna i palatsens trädgårdar under perioden av Abdülaziz, och antalet arter ökade under perioden av Abdülhamid II. Palatsen är stängda på måndagar; det finns också ett separat biljettalternativ för att utforska trädgården.

Källa: Milli Saraylar Başkanlığı; Vikipedi.

På toppen av Barbaros Boulevard, vid ingången till Yıldızpalatset, ligger en moské som II. Abdülhamid lät bygga intill palatset. Även om dess egentliga namn är Hamidiye, är den mer känd som Yıldızmoskén. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi byggdes den mellan 1881 och 1885, och dess arkitekt var en hantverkare vid namn Nikolaki Kalfa, som arbetade inom palatsförvaltningen. Vissa källor anger istället Sarkis Balyan. Enligt beskrivningen från Milli Saraylar fortsätter denna moské den turkisk-islamiska palatstraditionen, med palatset i öster och moskén i väster. Denna moské utgör västra änden av den planen.

Byggnaden kombinerar orientaliska och neogotiska element, vilket var typiskt för den tidens smak. Den rektangulära bönemattan har en liten och hög kupol, och dess sexton fönster med neogotiska detaljer släpper in mycket ljus. Inuti, lyft blicken mot kupolen: stjärnorna på den blå bakgrunden är samma motiv som palatsets namn. Istället för de vanliga dubbla minareterna som finns vid sultanmoskéer, har denna en enda, spetsig minaret. Det sägs att gallret i sultanens läktare är tillverkat av cederträ och att det är ett exempel på II. Abdülhamids eget hantverk; snickeri var en av sultanens mest kända sysslor. Klocktornet bredvid moskén är från 1890 och har samma stil. Under Abdülhamids tid hölls fredagsbönerna här. För att besöka moskén, undvik bönetider, särskilt fredagsbönen. Klä dig respektfullt, med kläder som täcker axlar och knän. Kvinnor bör täcka håret, och ta av skorna vid ingången. Var noga med att hålla en låg röstnivå inne i moskén.

Källor: TDV Islamiska encyklopedin; Milli Saraylar (Nationalpalats) administrationen; Wikipedia.

Parkerna där Yıldızpalatset ligger har sedan sultanens tid varit en plats för jakt, och under 1700- och 1800-talen användes de också som en plats för rekreation. Det första palatset i området byggdes under perioden av sultan Selim III för hans mor, Mihrişah Sultan. Senare tillkom ytterligare palats av sultanerna Abdülmecid och Abdülaziz. Men palatset förknippades framför allt med sultan Abdülhamid II: han gav det namnet Yıldız Saray-ı Hümayunu, gjorde det till sin huvudsakliga bostad och tillbringade 33 år av sin regeringstid där. Enligt Milli Saraylar (National Palaces) består palatset av tre delar: den huvudsakliga palatsbyggnaden som inrymde byggnader för statlig administration, en privat sektion för sultanen och hans harem, och den yttre trädgården, som idag är Yıldızparken. Efter 1924 användes byggnaderna som militära skolor. År 2018 överlämnades de till Milli Saraylar, som genomförde en omfattande restaurering. Palatset öppnade som museum år 2024.

Under besöket, avsätt tid för att utforska haremets byggnader, Küçük Mabeyn och Hasbahçe. Tänk på att Milli Saraylar-museikortet inte gäller för dessa tre områden, så köp dina biljetter därefter. Dammen i Hasbahçe är anlagd för att likna en naturlig bäck och omges av små paviljonger. Şale Köşkü är en av de tre byggnaderna från den tiden som finns kvar i den yttre trädgården. Den utökades av Sarkis Balyan mellan 1877 och 1879, och ytterligare av Raimondo D'Aronco år 1898. Den är känd för sin sal med pärlemorskimmer, som byggdes för besök av den tyske kejsaren Wilhelm II, och för sin sal med en enda matta som är större än 400 kvadratmeter. Kontrollera med Milli Saraylar för att se om interiören i paviljongen är öppen under ditt besök. Palatset är stängt på onsdagar.

Källa: Milli Saraylar Başkanlığı; Kültür Portalı; Vikipedi.

Beläget vid kanten av Yıldızparken, längs Palanga Caddesi, är denna byggnad både ett museum och en fortfarande fungerande fabrik. I början av 1890-talet lät sultan Abdülhamid II, för att återuppliva den traditionella konstformen för keramik och porslin, anlägga Yıldız Çini Fabrika-i Hümayunu i palatsets trädgård. Verksamheten var inspirerad av porslinsfabriker som var knutna till europeiska palats. Byggnaden skadades kraftigt 1894 och samma år byggdes den om av den italienske arkitekten Raimondo D'Aronco. Syftet var att tillgodose palatsens och kasinernas behov av porslin och att presentera det osmanska riket för världen genom dess produkter; vissa exklusiva föremål gavs bort till utländska kungahus.

Varje föremål som tillverkades i fabriken bar en stämpel med en måne och en stjärna, och direkt under den fanns årtalet för fabrikens grundande och årtalet då föremålet tillverkades. Tallrikar och vaser som realistiskt avbildade byggnader, trädgårdar och arkitektur från den tiden är värdefulla som källor som dokumenterar utseendet på byggnader som nu är försvunna. När Abdülhamid avsattes 1909 upphörde produktionen. År 1910, när fabriken knöts till Müze-i Hümayun, återupptogs produktionen genom initiativet av Osman Hamdi Bey och fortsatte fram till 1920. År 1959 övergick fabriken till Sümerbank och har sedan 1995 varit en del av Milli Saraylar. Idag tillverkar fabriken väggdekorationer, vaser, sockerskålar, kaffe- och teuppsättningar med traditionella motiv. Besöket omfattar fabrikens avdelning för handdekoration, och biljetter säljs för just den delen. Fabriken är stängd under helgdagar och religiösa högtider; kontrollera aktuella besöksvillkor hos Milli Saraylar.

Källa: Milli Saraylar Başkanlığı; Vikipedi.

Yıldızparken är palatsets yttre trädgård. Ursprungligen trädgården bakom Çırağanpalatset, omvandlades parken efter 1877 till den yttre delen av Yıldızpalatset. Under sultanernas tid var detta område enbart för palatset, men idag är det en offentlig park som sträcker sig över mer än 36 hektar. Enligt uppgifter från Milli Saraylar (Nationalpalatsadministrationen) har endast tre av de många paviljongerna i den yttre trädgården överlevt till idag: Çadır, Malta och Şale. Du kan gå in i parken från sidan av porslinsfabriken och gå nedför backen, då kommer du först till Malta-paviljongen. Denna paviljong, som byggdes under Abdülazizs tid med sten från Malta, är ritad av Sarkis Balyan, enligt engelska Wikipedia. Du kan titta in för att beundra takdekorationerna, marmordetaljerna och spegeln med bladguld. Idag används paviljongen som en restaurang.

Nedanför, vid en av parkens två stora dammar, ligger Çadır-paviljongen, som byggdes 1871 på Abdülazizs begäran. Den är byggd av huggen sten och har en fasad i vitt och rött, med en elegant trappa och en symmetrisk plan. I parken finns dammar, vattenfall, träbroar och promenadstigar. En hängbro sträcker sig över kanalen som börjar vid ingången från Çırağan Caddesi. Ta en paus vid en av utsiktsplatserna med utsikt över Bosporen och föreställ dig hur palatsets trädgård en gång sträckte sig ända ner till havet. Rutten avslutas vid ingången på Çırağan Caddesi. Härifrån kan du promenera längs kusten till Beşiktaş eller Ortaköy.

Källa: Milli Saraylar Başkanlığı; Wikipedia.