Museer, komplex och osmanska marknader i Selimiye-området.

Museet ligger cirka femtio meter från Selimies östra port, längs gatan Kadirpaşa Mektep Caddesi. Innan du går in i byggnaden, ta en titt på de osmanska gravstenarna som ställs ut i det öppna området intill. Formerna på huvudena på gravstenarna, som liknar huvudbonader, är som ett språk som beskriver ägarens yrke och status; att stanna till vid några av dem och jämföra formerna är en bra start på besöket. Den nuvarande byggnaden är resultatet av en plan av den framstående arkitekten İhsan Kıygı och öppnade sina dörrar den 13 juni 1971 under namnet Arkeologi- och Etnografimuseet. Men museiverksamheten i Edirne sträcker sig mycket längre tillbaka. Stadens första museum grundades 1925 i Darülhadis-medresan vid Selimiye, och när samlingen växte flyttades den till andra medresor inom komplexet.

Inuti, börja med arkeologiavdelningen, eftersom utställningen presenteras i kronologisk ordning. I de första vitrinskåpen finns tänder, käkar och ryggradsdelar från elefanter, noshörningar och hästar som hittats i Edirne och dess omgivningar. Dessa fossiler ger en bra inblick i hur Trakiens landskap såg ut långt innan människor anlände. Fortsätt sedan till fynd från den kalkolitiska perioden och gravstenar som föreställer thrakiska ryttare. Var uppmärksam på hållningen hos ryttarfiguren och djupet i reliefen på dessa stenar; de är bland de mest kraftfulla exemplen på regionens befolkning före romartiden. En betydande del av de utställda föremålen kommer från utgrävningar i den antika staden Ainos, som låg söder om Edirne, det som idag är Enez. Ta dig tid att titta på de figurerade amfororna, de brända lertavlorna och de små smyckena. Myntsamlingen är också en av de avdelningar som Kulturportalen särskilt lyfter fram.

Efter arkeologiavdelningarna, gå vidare till etnografiavdelningen. Här visas traditionella kläder från Balkan, exempel på kalligrafi, mattor och kilim. De mest populära avdelningarna är de som återskapar ett bröllopsrum och ett vardagsrum i ett traditionellt hus i Edirne. Genom att titta på de träskåp, de vadderade sittplatserna och färgerna på textilierna kan du föreställa dig det dagliga livet i de gamla husen. Här finns också några personliga föremål som användes av Atatürk under hans besök i Edirne.

Om du vill ta foton, undvik att använda blixt och försök att hålla objektivet nära glaset för att undvika reflektioner. En timme är tillräckligt för att se båda avdelningarna i lugn och ro. Kontrollera öppettider, öppningsdagar och eventuella inträdesvillkor på Kultur- och Turismministeriets webbplats innan du åker. När du lämnar museet, reser Selimies fyra minareter sig framför dig. Med en kort promenad från den östra porten kommer

Börja dinbesöket av Selimiye genom att utforska den yttre gården, istället för att gå in direkt. Byggnaden är belägen på en kulle, kallad Kavak Meydanı eller Sarıbayır i vissa källor, som ger en utsikt över Edirne. När du promenerar i den yttre gården ser du två medresor (religiösa skolor) som är symmetriskt placerade på vardera sidan om moskén. Darülkurra-medresan är idag ett stiftelsmuseum, medan Darülhadis-medresan används som ett museum för turkiska och islamiska artefakter; om du har tid kan du inkludera ett av dem i ditt besök. Titta sedan på minareterna i de fyra hörnen av moskén. Var och en har tre balkonger (şerefeler) och deras höjd är angiven till 70,89 meter, vilket gör dem till några av de högsta minareterna som byggdes under osmanska riket. Mimar Sinan placerade minareterna i hörnen av den inre gården, istället för de vanliga platserna i hörnen, vilket ramar in kupolen från alla håll. Enligt källor leder tre separata trappor, som inte korsar varandra, upp till balkongerna i de två minareterna som vetter mot ingången. Gå in i den inre gården genom den enkla porten i nordväst. Den marmorbeklädda fontänen i mitten av gården, omgiven av arkader och små kupoler, är ett av de vackraste exemplen på sin tid. Lägg märke till att den sista arkaden, som leder till den inre delen (harim), är betydligt högre än de andra tre; detta är avsiktligt för att leda blicken direkt upp mot kupolen. Storleken på gården är ungefär densamma som den inre delen av moskén; båda är ungefär sextio meter långa och fyrtiofyra meter breda. När du tar av dig skorna och går in, är det första intrycket att hela utrymmet är under en enda kupol. Kupolen vilar på åtta stora pelare, och eftersom dessa pelare smälter samman med de yttre väggarna, delar de inte upp det inre utrymmet. Kupolens diameter är ungefär 31 meter, och dess höjd anges i källorna till mellan fyrtiotvå och fyrtiosex meter. I Sinans biografi står det att mästaren sade att denna kupol överträffade kupolen i Hagia Sofia. I mitten av utrymmet, direkt under kupolen, finns en träbalkong (müezzin mahfili) som vilar på tolv låga valv; den lilla marmorfontänen under är också värd att se. Enligt sägnen är den omvända tulpanmotivet under en av balkongens fötter en minnesmarkör för den tidigare ägaren av tomten. Gå sedan fram till mihrab-delen (bönnischen). De Iznik-kakelplattorna på vardera sidan om mihraben och den snidade marmorpredikstolen (minber) är utmärkta exempel på 1600-talets sten- och kakelarbete. I det östra hörnet finns en upphöjd sultan Längden anges i olika källor som mellan tvåhundra och tjugofem och tvåhundra och femtiosex meter. Det sägs att under kupolen i mitten av byggnaden avlägger hantverkarna varje morgon en ed om att utföra sitt arbete ärligt. Man går ut från marknadsområdet och fortsätter nedför backen i riktning mot den gamla moskén för att nå bedesten. Källa: Kulturportalen, Selimiye-moskén och Selimiye-marknadsområdet; Wikipedia.

Bedesten ligger vid foten av den sluttning där Selimiye-moskén står, precis intill den gamla moskén. De två byggnaderna bör betraktas tillsammans, eftersom bedestenen byggdes som en del av Selimiye-moskéns stiftelse. Enligt Kulturportalen byggdes strukturen omkring åren 1417-1418 av sultan Mehmed I, medan TDV:s islamiska encyklopedi tillägger att arbetet med konstruktionen påbörjades under Musa Çelebis tid. Hyrorna från butikerna användes för att underhålla och driva moskén. Med andra ord får du här en inblick i hur det såg ut i Selimiye-området för ungefär 150 år sedan.

Innan du går in, ta en titt på byggnaden utifrån, från ett av hörnen. Väggarna är täckta med sten i två olika färger, och det finns rader av tegel mellan stenarna. Ovanpå finns fjorton kupoler täckta med bly, ordnade i två rader. Under varje kupol finns ett spetsbågat fönster; ljuset som lyser upp insidan kommer från dessa fönster. Det finns en ingång på var och en av byggnadens fyra sidor, vilket innebär att du kan komma in i bedestenen oavsett vilken gata du kommer ifrån. Enligt Kulturportalen är byggnadens mått ungefär 40 x 25 meter.

När du går in, observera de sex pelarna som är placerade i en rad längs den centrala axeln. Dessa pelare delar upp utrymmet i fjorton sektioner, och varje sektion är täckt av en kupol. TDV betonar att denna layout liknar den i Bursa Bedesten; om du har besökt Bursa kommer du omedelbart att märka likheterna. Butikerna är placerade längs väggarna: längs de långa sidorna finns åtta butiker under valv, och längs de korta sidorna finns fyra. Lägg märke till hur butikerna är skickligt placerade vid dörröppningar och hörn.

Bedestenen var en täckt marknad i ottomanska städer där värdefulla varor såldes och förvarades. Evliya Çelebi skriver att juvelerna här var värda flera egyptiska skattkammare, och att de bevakades av sextio vakter. Resenären noterade också att det fanns en gammal och en ny bedesten i staden; enligt TDV finns bara den ena kvar idag, och platsen för den andra är okänd. Runt bedestenen byggdes med tiden värdshus och marknader, vilket skapade ett stort handelsområde. Vissa av dessa har inte överlevt, men Selimiye Arastası och Ali Paşa Çarşısı finns fortfarande kvar.

Byggnaden har genomgått en omfattande renovering de senaste åren och används nu återigen som en marknad. Promenera långsamt mellan butikerna, observera hur ljuset förändras under kupolerna, och försök att fånga hela raden av pelare i ett enda foto genom att stå vid ena änden av den centrala axeln. Efter att du har lämnat bedestenen, kan du med en kort promenad åt väster nå en av ingångarna till Ali Paşa Çar

Ali Paşa-marknaden är en lång, täckt marknad som ligger i centrala Edirne, vid hörnet av Saraçlar Caddesi och vägen som leder mot Kapıkule. Marknaden byggdes av Semiz Ali Paşa, som var storvezir mellan 1561 och 1565, för att generera intäkter till välgörande projekt i Babaeski. Enligt TDV:s Islamiska Encyklopededi nämns byggnadens namn i "Tezkiretü'l-ebniye", som listar verk av Mimar Sinan, och det framgår att arkitekten var Sinan. Byggnadsåret fastställs till 976, vilket motsvarar åren 1568-1569, genom en dikt skriven av en poet från Edirne. På så sätt avslutar du din rutt i en byggnad som byggdes samma år som Selimiye-moskén.

Om möjligt, gå in i marknaden genom någon av de yttersta portarna för att få en överblick över dess längd. TDV kallar de yttersta portarna för "Kule Kapısı" (Torntporten) och "Balıkhane Kapısı" (Fiskmarknadsporten); det finns också fyra ytterligare portar längs marknaden som ger tillgång från sidogator. Titta noga på portarnas valv: de är byggda av färgglada stenar, medan ramarna är gjorda av huggen kalksten. Resten av byggnaden är byggd med tegel, med rader av stenar mellan teglet.

Marknadens inre är en enda väg som sträcker sig ungefär trehundra meter och är täckt av ett valv. Valvet stöds av valvbågar, och varje butik längs vägen har en egen valvbåge som öppnar sig mot den. Den randiga effekten av valvet och valvbågarna är marknadens mest fotograferade del; det bästa fotot får du genom att stå mitt på vägen och fotografera valvbågarna som sträcker sig bort i fjärran. När du går längs marknaden kommer du att märka att de sidogående ingångarna inte är perfekt centrerade, utan är placerade snett. Enligt TDV beror detta på kravet att anpassa sig till gaturnas layout under den tiden, och det är ett kännetecken för den gamla osmanska stadsplaneringen. Eftersom marknaden är byggd i en rak linje, har man lämnat ett kvadratiskt område i mitten, som stöds av fyra pelare; i forntiden användes denna del som en plats för böner.

Antalet butiker varierar i olika källor, och denna skillnad berättar också om marknadens historia. I stiftelsens register nämns 211 "ögon" (fönster) och tjugofem celler. Evliya Çelebi uppger att marknaden är tusen steg lång och har 360 butiker; Lady Mary Wortley Montagu, som skrev brev från Edirne år 1718, beskriver troligen samma marknad och nämner 365 butiker och en "exceptionellt ren" gångväg. TDV uppger att det idag finns cirka hundra till hundratjugo butiker inom den arkitektoniska ramen. Marknaden hade en svår period under 1800-talet,