Moskéerna i Üsküdar, med utsikt från hamnen till Çamlıca.

När man anländer till Üsküdar med båt är den första stora byggnaden man ser Yeni Valide-moskén, som ligger precis bakom färjeterminalen. Den byggdes av Gülnuş Emetullah Sultan, modern till sultan Ahmed III, och byggandet påbörjades i november 1708, medan moskén slutfördes i mars 1711. Arkitekten är inte helt känd, men vissa forskningar pekar på Kayserili Mehmed Ağa. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi kan komplexet beskrivas som en samling byggnader där den klassiska periodens stil möter Lale-periodens estetik.

När man går in på gården är det först och främst storleken som imponerar: gården, som har en kvadratisk plan, är större än haremdelen, och i mitten finns en åttkantig fontän. När man går in i den centrala bönehallen ser man att den stora kupolen vilar på ett åttkantigt stödssystem, med två predikstolar på sidorna och läktare på tre sidor. Kakeldekorationerna som omger mihraben (böneinriktningen) är gjorda i Kütahya. Hunkar mahfili (sultanens läktare) är som en balkong som sitter ovanför mihraben. Två minareter med två balkonger vardera ramar in ingången till gården.

När man lämnar byggnaden, ta en titt på de yttre väggarna; här finns några av de tidigaste exemplen på fågelhus. Gravkammaren, där Gülnuş Emetullah Sultan begravdes 1715, är täckt av en kupol i form av ett galler och omgiven av bronsnät. Genom nätet kan man se insidan. En polygonformad vattenfontän och en fontän med intrikata stensniderier från 1709 är också en del av komplexet; inskriptionerna är skrivna av skickliga kalligrafer från den tiden.

Innan du går in, kontrollera bönetiderna: om det är bönetid, vänta med att besöka. Ta av dig skorna vid ingången, kvinnor bör täcka håret, och axlar och knän bör vara täckta. Inne i byggnaden, tala tyst och undvik att fotografera de som ber.

Källa: TDV:s islamiska encyklopedi; Wikipedia.

Från Yeni Valide, gå längs kusten och klättra upp till höjden ovanför Şemsi Paşa-moskén. Rum Mehmed Paşa-moskén, som ligger i en stadsdel som bär hans namn, är en av de äldsta moskéerna i Üsküdar som fortfarande finns kvar. Den byggdes av Rum Mehmed Paşa, som var storvezir under en kort period under Fatih Sultan Mehmeds regeringstid; den arabiska inskriptionen ovanför porten, bestående av två verser, anger årtalet 876 enligt abjad-räkningen, vilket motsvarar åren 1471-72.

Det som gör byggnaden intressant är samspelet mellan den osmanska och bysantinska byggnadstraditionen. Enligt TDV Islam Encyclopedia framhävs användningen av tegel, de vågiga taklisterna och den runda kupolbasen som drag som påminner om bysantinsk religiös arkitektur. Titta på kupolen utifrån: den runda basen och teglet i valvarna ger ett annat intryck än i osmanska moskéer från samma period. Planen tillhör gruppen av moskéer med "tabhan" (en sorts sidogång) och har en omvänd T-form; den centrala kupolen stöds av en halvkupol mot kiblan (bönriktningen), medan sidorummen täcks av mindre kupoler. Minareten är placerad väster om huvudbyggnaden och har dekorativa mukarnas under balkongen.

Av det komplex som bestod av moskén, gravkammare, skola, badhus och matsal, finns idag endast moskén och gravkammaren kvar. Gravkammaren, som har en åttkantig plan och en kupol, ligger i en trädgård bakom kiblaväggen och anses tillhöra Rum Mehmed Paşa. Böneplatsen (son cemaat yeri) omvandlades under renoveringen 1953.

Detta är en lokal moské; dörren kan vara stängd under vissa tider. Om så är fallet, studera den yttre arkitekturen och trädgården. Om du kan gå in, ta av dig skorna, se till att vara lämpligt klädd, var tyst och om det finns en församling, vänta vid sidan.

Källa: TDV Islam Encyclopedia; Wikipedia.

När du går några gator från Rum Mehmed Paşa, kommer du till Ayazma-moskén, som är känd för sin halvcirkelformade trappa. Sultan Mustafa III lät bygga denna moské till minne av sin mor, Mihrişah Emine Sultan, och sin bror, prins Süleyman. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi påbörjades byggandet den 29 mars 1758 och slutfördes i januari 1761. Tidigare fanns Ayazma-palatset på platsen, och moskén har fått sitt namn från detta palats. Encyklopedin nämner att Ishak Ağa, som också lät bygga den berömda fontänen på torget i Beykoz, var ansvarig för byggnadsarbetet, medan olika källor ger olika namn på arkitekten.

Moskén bär spår av den osmanska barockstilen. Man når den inre bönplatsen via en trappa med tio steg, som är en av fasadens mest karakteristiska drag. Inuti är den rektangulära bönplatsen täckt av en kupol som vilar på fyra valv. Mihraben, predikstolen och podiet är tillverkade av marmor och andra färgrika stenar, vars sammansättning kan beundras på nära håll. Till vänster om moskén finns en sultanlåda och en läktare med guldfärgade detaljer.

När du går ut, ta en titt på de små konsolerna på väggarna: här finns små fågelhus i form av miniatyrpalats. I ett hörn av muren som omger den stora gården finns en stor marmorfontän. Minareten har förstörts och byggts om två gånger; moskén öppnades igen för bön i augusti 2022 efter en omfattande renovering.

Du kan ta bilder på trapporna och i gården, men var respektfull mot de som ber inuti. Avsluta ditt besök innan bönetiderna, ta av dig skorna och var uppmärksam på din klädsel.

Källa: TDV:s islamiska encyklopedi; Wikipedia.

Från Ayazma till Toptaşı är det ungefär en och en halv kilometer, och promenaden är ganska brant. Du kommer då till rutten mest intressanta plats ur arkitektonisk synvinkel. Atik Valide-komplexet byggdes av Nurbanu Sultan, Selim II:s favorithustru och Murad III:s mor, mellan åren 1570 och 1579, med arkitekten Mimar Sinan. Byggnaderna är placerade i en terrassliknande anordning som sluttar ner mot Çavuşderesi-dalen. Ursprungligen kallat Valide Sultan-komplexet, fick det namnet "Eski" (gammal) eller "Atik" (äldre) när Gülnuş Emetullah Sultan byggde ett nytt komplex på Gulnush Emetullah Sultan-torget.

Moskén genomgick tre faser för att nå sin nuvarande form. Insriptionen vid ingången dateras till 1583; mellan 1582 och 1583 utökades haremdelen med två kupoler i öst och väst, och under perioden för Mahmud II tillkom en tronrum och en läktare. Kuppolen, med en diameter på cirka 13 meter och baserad på en sexhörnig plan, stöds av fem halvkupoler; läktarna omger haremdelen från väst, öst och norr.

Börja med att stanna till vid fontänens innergård: verandorna, bestående av trettioåtta kupoler, omger gården från tre håll, och i mitten reser sig en fontän med en månghörnig behållare. På gårdsvalen finns fyra fontäner. Inuti koncentreras de blå och vita Iznik-kaklena vid mihraben (bönnischan); på panelerna på vardera sidan av mihraben kan du se tulpaner och nejlikor, målade i vitt, korallrött och mörkgrönt mot en blå bakgrund. Lägg också märke till den snidade utsmyckningen på mihraben och de intrikata gallren på predikstolen.

Komplexets "darüşşifa" (sjukhus), "medrese" (islamisk högskola) och andra delar har under århundradena använts för olika ändamål, från kaserner till fängelser. Ta av dig skorna innan du går in i moskén, och undvik att besöka den under bönetider.

Källa: TDV Islamic Encyclopedia; Istanbul Metropolitan Municipality Cultural Heritage; Wikipedia.

När du går några hundra meter österifrån från Atik Valide kommer du till Çinili Mescid-gatan i Murat Reis-kvarteret, där du hittar moskén som är en del av denna plats – den minsta, men kanske mest färgstarka, byggnaden. Den byggdes av Kösem Mahpeyker Valide Sultan, och inskriptionerna visar att komplexet byggdes år 1640. Det antas att arkitekten var Kasım Ağa, som var den tidens hovarkitekt. Förutom moskén omfattar komplexet en teologiska skolan, en vattenfontän, ett tvättrum, ett dubbelt badhus, en skola för pojkar och en fontän.

Moskén har en kvadratisk plan och ett enda kupol. I det sista raden av bänkar finns åtta marmorsöjlar med åttkantig sektion, och minareten, med en enkel balkong, är placerad på höger sida. Så fort du går in förstår du varför den heter vad den heter: hela huvuddelen, inklusive mihraben, är täckt av kakel från golvet till de övre fönstren. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi är dessa kakel utförda i Kütahya-stil, med blå, turkos och gröna motiv av tulpaner, liljor och ranunkler, applicerade på en vit bakgrund med hjälp av en "underglasyr"-teknik. Encyklopedin räknar dem som ett av de sista exemplen på klassisk kakelkonst. Lägg märke till att även kupolen på minareten är täckt av kakel.

Kupolen och de dekorativa elementen restaurerades 1938, och minareten reparerades 1965 av Vakıflar Genel Müdürlüğü (Generaldirektoratet för stiftelser). Moskén genomgick en restaurering som slutfördes 2018. Det separata badhuset för kvinnor och män är också en del av komplexet.

Eftersom moskén är liten kan bara några få personer vara där samtidigt utan att det känns trångt. Om ni kommer i en grupp, gå in om vartannat. Rör inte vid kaklet och använd inte blixt. Undvik att besöka under bönetider, ta av era skor och kvinnor bör täcka håret.

Källa: TDV Islamiska encyklopedin; Wikipedia.

Rutten avslutas vid den stora Çamlıca-moskén, som visar hur samma tradition tolkas i dagens storlek. Sträckan från Çinili till Çamlıca-berget är lång och brant, så det rekommenderas att ta bussen eller en taxi. Moskéns byggnation påbörjades 2013 och den öppnades för allmänheten 2019. Enligt Milli Saraylar är den Istanbul och Turkiets största moské. Enligt Wikipedia är den ursprungliga designen skapad av arkitekterna Hayriye Gül Totu och Bahar Mızrak.

Dimensionerna är imponerande: enligt samma källa har kupolen en diameter på 34 meter och en höjd på 72 meter, fyra av de sex minareterna är 107,1 meter höga och de andra två är 90 meter höga. Moskén är beräknad att rymma 63 000 personer samtidigt. Silhuetten, som syns från många delar av staden när man närmar sig berget, är ett resultat av dessa dimensioner. Inuti kan man beundra kalligrafin på kupolens insida och hur den stora bönsalen är upplyst. Att jämföra dessa element med de man ser i klassiska moskéer gör besöket meningsfullt.

Komplexet består inte bara av moskén; det finns också ett bibliotek, ett konstgalleri, en konferenssal och konstverkstäder. Islamiska civilisationernas museum, som tillhör Milli Saraylar, öppnade den 8 april 2022. På en yta av 10 000 kvadratmeter ställs verk från Topkapı-palatset, det turkiska och islamiska konstverkens museum och Istanbul arkeologiska museer, utvalda från perioden mellan 1700-talet och 1800-talet. Verken är indelade i femton sektioner som visar bland annat Kaba, kalligrafi, turkisk keramik och vetenskap inom islam. Museet är stängt på måndagar; kontrollera aktuella öppettider och biljettinformation på den officiella webbplatsen.

Här gäller också bönetiderna; moskén är mycket välbesökt under fredagsbönen och högtider. Följ klädkoden och ta av skorna. Var tyst inomhus.

Källa: Milli Saraylar; T.C. Kultur- och turistministerium; Wikipedia.