Kyrkor med träpelare vid foten av fästningen.

Gå in genom Hisarporten (porten där klocktornet finns), följ Kale Kapısı-gatan fram till Zindan Kapı; moskén ligger till vänster på Alitaşı-gatan, strax efter porten. Detta är Ankaras äldsta kända moské; eftersom det inte finns någon inskription som anger byggåret, kan åldern bestämmas från predikstolen. Inskriptionen på den arabiska texten på predikstolens utsmyckning är sliten och har tolkats på två sätt: 574 (1178) och 594 (1197-98) enligt den islamiska kalendern. De flesta forskare föredrar den andra tolkningen och tillskriver predikstolen perioden för Muhyiddin Mesud, son till II. Kılıçarslan och härskare över Ankara. Namnet på moskén härstammar troligen från en restaurering under perioden för I. Alaeddin Keykubad. I de två nischer ovanför damporten finns två restaureringsinskriptioner: en från början av 1360-talet, från Lulu Paşa, Ankaras administratör, och den andra från 1433-34, från Şerife Sümbül Hatun; av denna anledning kallas den ibland också Muradiye-moskén.

Interiören är rektangulär, utan pelare, med ett plant tak av trä. I mitten av taket finns en sexhörnig dekoration. Den seljukiska mihraben, som upptäcktes 1984, är utsmyckad med mukarnas och har kolonner med dekorativa huvud i hörnen. Predikstolen är bevarad i ett glaserat utrymme och är tillverkad med en imitation av kündekari-tekniken. Den har en inskription från sin skapare på den vänstra sidan. Besök även trädgården: på östra sidan, inristad i murväggen, finns en tegelsten-mihrab. Detta är mihraben från den första moskén som byggdes av Muhyiddin Mesud; håligheterna där takbjälkarna vilade är fortfarande synliga på muren. Moskén restaurerades 2008 av Vakıflar Genel Müdürlüğü (Generaldirektoratet för stiftelser). De antika stenarna i trädgården har samlats in från omgivningen. Kom tidigt på morgonen; de inre gatorna blir trånga runt lunchtid. Vänta tills bönetiden, ta av skorna vid dörren och var tyst inne.

Källa: İşçen, Cami ve Mescitler i Cumhuriyet Öncesi Ankara; Ankara Valiliği, Ankara Vakıf Eserleri; Kültür Portalı; Vikipedi.

Vid slutet av vägen som leder ner till Kaleden-marknaden, vid foten av slottet i söder, ligger Ahi Şerafeddin-moskén, som i folkmun kallas Aslanhane; namnet kommer från en romersk lejonstaty som är inbyggd i väggen. Eftersom den ingår i den nuvarande rutten för moskéerna i Ulus, stannar vi bara kort här, men detta är det främsta exemplet på den tradition som rutten handlar om, och det är omöjligt att fortsätta utan att gå in. Insriptionen i stil med *sülüs* ovanför predikstolen dateras till 1289-90; enligt TDV Islam Encyclopedia kan byggnaden vara ännu äldre, och namnet på grundaren vid den norra porten antyder att den tillhör början av 1300-talet. Predikstolen är tillverkad av snickaren Mehmed bin Ebubekir.

Inuti bär taket 24 träpelare i fyra rader, som vilar på romerska kolumner. Harim-delen är uppdelad i fem sektioner, där den centrala sektionen är större och högre. Mihraben (bönnischan) är ett sällsynt exempel i Anatolien, där kakel och gips används tillsammans; dekorativa band av kakel och gips omger *muqarnas*-bågen. Minareten är byggd av tegel och har blå kakeldekorationer. År 2023 inkluderades moskén tillsammans med Beyşehir Eşrefoğlu, Sivrihisar Ulu, Kastamonu Mahmut Bey och Afyonkarahisar Ulu på UNESCO:s världsarvslista; detta var Turkiets första serie av kulturarvsdokument. Ruinerna av *zaviye* (en typ av religiös institution) och Ahi Şerafeddins grav är en del av komplexet och bör besökas tillsammans med moskén. Skor måste tas av vid ingången; på fredagar mitt på dagen är det mycket trängsel, så undvik den tiden. Härifrån går du cirka femhundra meter i riktning mot Ulucanlar för att komma till Direkli-moskén.

Källa: TDV Islam Encyclopedia, Ahi Şerafeddin-moskén; Ankara Valförvaltning, Ankara Vakıf Eserleri; KTB pressmeddelande; Wikipedia.

Gå från Aslanhane mot Ulucanlar Caddesi; moskén ligger i Kale Mahallesi, vid hörnet av Direkli Sokak och Ceylan Sokak. Den har ingen inskription; experter bestämmer dess ålder baserat på stilen i den historiska gipshimlen och placerar den i 15:e århundradet, vissa till och med i den första halvan av 15:e århundradet. Enligt stiftelseregistren renoverades den på 1700-talet. I Ankaras lagböcker från 1588-1590 nämns en person från Direkli-moskéns församling, vilket innebär att den har burit samma namn i minst fyra hundra år.

Namnet förklaras vid ingången: den sista raden av sittplatser bärs upp av fem träpelare, och moskén har fått sitt namn från dessa pelare. Denna del har senare täckts med glas; den har också använts som en plats för sommarbön. Vid ingången står det två halva marmorsøjlor från antiken. Väggarna är byggda av tegel med träramar, med en bas av Ankara-sten, taket är täckt med tegel, och innertaket är av trä; den yttre fasaden är så enkel som möjligt. Inuti finns en träinneslutning för kvinnor i norr och en gipshimlen som sträcker sig upp till taket i söder: nischen har en mukarnasdekor, och på vardera sidan finns ett fönster; ramen har inskriptioner i *nesih*-stil och två geometriska bårdar. Pulpiten är ny. Minareten i nordost, gjord av trä, har en kupol täckt med zink. Det fanns en grav, som tros tillhöra grundaren, nära den norra väggen och som kallas "Direkli Baba"-graven; den finns inte längre där. Under renoveringen 2007 togs tillbyggnaderna i innergården bort, och en plats för rituell rening lades till. Det är en liten moské i ett bostadsområde; den kan vara stängd utanför bönetider, så om du ser den stängd, titta på pelarna och kolumnerna utifrån och fortsätt sedan. Om den är öppen, gå in tyst; om det finns en församling, stå längst bak. Nästa stopp är Hacı Musa-moskén, som ligger sydväst om, i hörnet av Hacettepe-området, mot Altındağ kommun.

Källa: Ankara Valiliği, Ankara Vakıf Eserleri; İşçen, Cumhuriyet Öncesi Ankara'da Cami ve Mescitler; Kültür Portalı.

Moskén ligger idag inom Hacettepe Universitetets centrala campus (Sıhhiye) och är beläget i sydost om Altındağ kommun. Man når det via en trappa från Talatpaşa Boulevarden. De gamla gatorna (Eski Yol och Küçük Gelin) som omgav moskén har försvunnit i samband med campusutvecklingen, och området har blivit en park år 2006. Ovanför ingången finns två inskriptioner: den ena, skrivet på sülus-maner, beskriver hur moskén byggdes av Hacı Musa's son, Seyfeddin, men olika forskare har tolkat årtalen som 1422, 1432 och 1490; i en registerbok från 1522 är moskén redan registrerad. Den andra inskriptionen, skriven på rika-maner, beskriver renoveringen som utfördes år 1923. Semavi Eyice klassificerar byggnaden som en moské från 1500-talet; däremot är mihraben (bönriktningen) och dekorationerna karakteristiska för slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, vilket tyder på att moskén renoverades omfattande under den perioden.

Vad man bör observera: Den mittersta av de tre spetsbågarna som utgör platsen för den sista raden av besökare bärs upp av två återanvända marmorskolor. De träpaneler som utgör dörren till damdelen (harim) är från 1500-talet; snideriet är av hög kvalitet, och i toppen finns inskriptionen "Kelime-i Tevhid" (Allah är den enda). Inuti är taket utan pelare och delat i kvadrater med lister; i de små plattorna där kvadraterna möts finns målade blommor, och i mitten finns en sexhörnig dekor; i fönsterramarna finns ytterligare blommönster. Mihraben är en gipssnidad och omges av tre rader med dekorativa lister; nischen är dekorerad med mukarnas (stavformade utskjutningar), och i överdelen finns två rader med text skrivet på sülus-maner. Pulpiten är original från sin tid och är dekorerad med geometriska mönster och palmetter. Minareten i nordväst har en fris med taggiga kanter. Moskén renoverades av Vakıflar Genel Müdürlüğü (Generaldirektoratet för stiftelser) år 1975. Eftersom den ligger inom campusområdet är omgivningen lugn; besök den tyst och ta av dig skorna, förutom under bönetider. Från här kan du gå norrut till Anafartalar Caddesi; vägen passerar längs den gamla judiska stadsdelen, där den lilla Örtmeli-moskén är ett annat exempel på denna tradition, med två träpelare, men den är inte en del av denna rutt. Zincirli-moskén väntar på dig längs gatan.

Källa: TDV İslam Ansiklopedisi, Hacı Musa Camii; İşçen, Cumhuriyet Öncesi Ankara'da Cami ve Mescitler

Gå ut på Anafartalar Caddesi och fortsätt i riktning mot Ulus Meydanı. Zincirli-moskén ligger på vänster sida av gatan, mittemot Anafartalar-marknaden, och ingången är från Mahmut Atalay-gatan. Under vägen passerar ni den kupolformade Kurşunlu-moskén, som är ett exempel på osmansk arkitektur från 1500-talet med en enda kupol, och ger en bra jämförelse med den träklädda takkonstruktionen som finns i denna del av staden. Zincirli-moskén har ingen inskription eller grunddokument, men dokument visar att den byggdes av Ankaravi Mehmed Emin Efendi (1619-1687), som var Kazasker (domare) i Anatolien och senare Şeyhülislam (högsta religiösa ledare). Därför kallas den också Kazasker-moskén. Enligt Wikipedia knyts moskén, en utbildningsinstitution (medresa), en skola och tjugofem fontäner till en donation från år 1685. Gönül Öney menar att takdekorationerna, predikstolen och mihraben (bönnischen) är från slutet av 1600-talet till början av 1700-talet.

Byggnaden är ett sent och stort exempel på Ankara-typ: rektangulär plan, tegelväggar med trädetaljer på en stenfot (fasaden är täckt med tegel efter en senare renovering), ett brant tegeltak och ingen kupol. Framför moskén finns en församlingsplats med tre spetsbågade öppningar som vilar på stenfot. Inuti finns ett tak med träpaneler och i mitten två hexagonala fält, omgivna av dekorativa målningar. Mihraben, en nisch för bönen, sträcker sig upp till taket och är dekorerad med kornischer och palmetter. Predikstolen är gjord av valnöt och har intrikata träsniderier och ett spjälsängsliknande räcke. Inskriptionen till höger om predikstolen beskriver renoveringen av guvernören Hurşit Paşa år 1879, samt renoveringen av porten mot kiblan (bönriktningen) år 1925, samt ytterligare renoveringar år 1937 och 2005. På grund av sin placering på en av Ulus mest trafikerade gator är moskén öppen hela dagen och används flitigt av församlingen. Gå in tyst och vänta om det är bönetid. Den sista destinationen är Hacı Bayram-moskén, där ni kommer att gå uppför en backe bakom den.

Källa: Ankara Valiliği, Ankara Vakıf Eserleri; İşçen, Cumhuriyet Öncesi Ankara'da Cami ve Mescitler; Kültür Portalı; Vikipedi.

Från Zincirli, gå uppför backen norr om Hacı Bayram-moskén. Ahi Yakup-moskén ligger i Hacı Bayram-kvarteren, på Selman-i Farisi-gatan, enligt adressen som anges av Kulturportalen, och nås via en stentrappa med elva steg. Insriptionen på överdelen av damporten är på arabiska och dateras till år 794 i den islamiska kalendern, vilket motsvarar år 1392. Kulturportalen anger detta som byggnadsåret, medan Ankaras guvernörskontors bok om religiösa byggnadsverk anser inskriptionen vara en restaureringsinskription och därmed daterar byggnaden till slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet. Ahi Yakup var en respekterad person under perioden av Yıldırım Bayezid och bodde i Ankara. Han var son till Ahi Sinan, och även son till Ahi Çelebi. Hans medresa och kloster har inte bevarats till vår tid.

Byggnaden är liten, utan minaret, med ett tegeltak. Grunden är gjord av återanvända romerska marmorstenar, medan överdelen är byggd av putsad lera. Ett trägolv täcker området för de sista besökarna. Det som är av särskilt värde är mihrabs (bönnischerna): en finns i området för de sista besökarna, en annan i damdelen, och båda är gjorda av samma gipsform. I mitten av den ena mihraben, i damdelen, är en Milet-skål inbäddad, med ett mönster i ljusblått och mörkblått, och en diameter på tjugo centimeter. Bekir Eskici anser att detta är det äldsta kända exemplet på tidiga gipsformade mihrabs i Ankara, och använder det som en referenspunkt för att datera andra moskéer. Samma form har också använts i Ahi Tura-kapellet, några kvarter bort. I en gravplats intill moskén, på den nordöstra sidan, finns Ahi Yakups grav, utan inskription. Vid gravens huvud står en trasig marmorsockel, målad i grönt. År 1984 renoverades moskén av den intilliggande organisationen "Ahiler Derneği", och 2009 av "Vakıflar Genel Müdürlüğü" (Direktoratet för religiösa stiftelser). Rutten slutar här. Du kan gå ner till Hacı Bayram-torget och sedan till Ulus-stationen på tio minuter. Detta är en lokal moské, och den kan vara stängd utanför bönstider. Om den är öppen, ta av dig skorna och gå in tyst.

Källor: İşçen, Cami ve Mescitler i Cumhuriyet Öncesi Ankara; Ankara Valiliği, Ankara Vakıf Eserleri; Kulturportalen; TDV İslam Ansiklopedisi, Ankara.