I Odunpazarı, i gamla Eskişehir, tillverkas glasvaror av lulesten.

Börja dinardvandringen genom att gå in genom den yttre gården till Kurşunlu-komplexet. Byggnaderna i komplexet är placerade i en U-form längs östra, södra och västra sidorna av den centrala moskén och är sammanlänkade med väggar, vilket skapar en yttre gård. Det finns en port på varje sida av gården, så du kan enkelt komma in oavsett vilken väg du kommer ifrån. Kom ihåg att komplexet byggdes av viziren Çoban Mustafa Paşa, och enligt stiftelseregistren byggdes de flesta byggnaderna mellan 1517 och 1525. Enligt källor är det troligt att arkitekten var Acem Ali, som var chefarkitekt före Mimar Sinan. När du går genom gården, observera att byggnaderna inte ligger på samma nivå; på grund av terrängen finns det nivåskillnader mellan byggnaderna. Lületaşı-museet ligger i den del av komplexet som kallas "hanikah" eller "medresa" och ligger högre upp än moskén. Du kommer till det kupolformade utrymmet och cellerna via trapporna framför. Verandan som sträcker sig längs fasaden mot gården har restaurerats. Innan du går in i museet, stanna till en stund under verandan och titta ut över gården och de blybelagda kupolerna. Inuti museet ställs verk ut som samlats in från internationella lületaşı-festivaler, hantverksutställningar och tävlingar som arrangerats av Eskişehir-provinsstyrelsen sedan 1998. Dessa verk har köpts av provinsstyrelsen, och museet öppnades av Odunpazarı kommun år 2008. Samlingen består av cirka 400 verk av 60 konstnärer. När du tittar på utställningarna, observera först stenens färg; lületaşı är en vit eller nästan vit, porös och mjuk substans. Hantverkarna bearbetar den när den är fuktig, eftersom den mjuknar när den är våt och blir hård när den torkar. Därför, studera noga de fina detaljerna, de små ansiktena och de intrikata mönstren i utställningarna och hur de har skapats med stor tålamod med hjälp av en knivsblad. Leta efter information om att stenen också kallas "Deniz Köpüğü", "Meerschaum" och "sepiolit", och att namnet "sepiolit" gavs av en tysk mineralog under 1800-talet. Du kan läsa på skyltarna att stenen finns i jordlager upp till 150 meter under ytan, och att den har varit känd i cirka fem tusen år enligt arkeologiska undersökningar. Lületaşı brinner inte och blir mycket motståndskraftig när den är torr, vilket är anledningen till att de fina detaljerna kan bevaras i århundraden. Torr lületaşı är så lätt att den flyter i vatten, vilket förklarar varför den är ett så eftertraktat material för tillverkning av pipor världen över. En folklig berättelse berättar att hantverkarna ansåg att mullvaden som först vis Museet är stängt på måndagar. Kontrollera villkoren och öppettiderna på deras officiella webbplats. Härifrån kan du ta en kort promenad norrut till Atlıhan, där stenen som du såg på museet bearbetas idag. Källa: Eskişehir Provincial Directorate of Culture and Tourism, Pipmuseet och Kurşunlu-komplexet; TDV Islamic Encyclopedia, Kurşunlu-komplexet; Wikipedia, Pipsten.

När du anländer till Atlıhan, stanna först till vid entrén och betrakta hela byggnaden. Detta värdshus byggdes på 1850-talet av Takattin Bey, en av de stora markägarna i Eskişehir. Dess syfte var att erbjuda boende för marknadsförsäljare, resenärer och bönder från omgivande byar, städer och köpingar, både för dem själva och för deras djur. Det sägs också att köpmän som kom till trämarknaden, som gav området sitt namn, också bodde här, vilket innebär att denna innergård låg mitt i Odunpazaris dagliga handel. Tack vare ett tehus inne i värdshuset blev byggnaden mer än bara ett boende; det blev en plats där lokalbefolkningen samlades och där man diskuterade aktuella frågor. Med tiden kom det att kallas Tavafçı Hanı och Odunpazarı Hanı. Under andra hälften av 1900-talet förlorade värdshuset sin ursprungliga funktion och förföll. Den byggnad du ser idag är en rekonstruktion som genomfördes 2006 av Odunpazarı kommun inom ramen för projektet "Att bevara Odunpazaris hus". Den är byggd med respekt för den ursprungliga arkitekturen och har fått namnet Atlıhan. Därför, när du tittar på väggarna, kom ihåg att du ser en rekonstruktion, inte ett bevarat värdshus från forna tider. Värdshuset täcker en yta på 768 kvadratmeter och består av två våningar: en bottenvåning och en första våning. Börja med att utforska bottenvåningen och gå sedan upp till första våningen för att se de olika enheterna där. Idag är Atlıhans huvudsakliga funktion att vara en plats där pipsten tillverkas och säljs. Stanna till framför en verkstad och observera hur hantverkaren hanterar stenen, vilka verktyg som används och i vilken ordning. Att jämföra de färdiga produkterna du ser på pipstensmuseet med de råa materialen som formas här är det bästa sättet att förstå hur mycket arbete som krävs för att skapa en pipsten. Källan till stenen är inte långt borta; enligt Wikipedia finns nästan alla kommersiellt utvinningsbara pipstenslager i provinsen Eskişehir, och det finns över 300 gruvor spridda över ett område på 100 kvadratkilometer runt staden. Samma källa noterar också att färgen på pipstensen kan förändras med tiden, eftersom stenen absorberar nikotin och kan gulna. Förutom pipsten finns det även verkstäder för silver, keramik och glas i värdshuset, vilket innebär att du kan se flera traditionella hantverk sida vid sida på samma innergård. Om du vill fotografera hantverkarna när de arbetar, be om tillstånd först, eftersom du inte vill störa deras koncentration. Om du funderar på att köpa något, kom ihåg att pipstensen blir mjuk när den blir blöt, så håll den borta från fukt. Under rusningstid kan innergården bli väldigt trång, så det är bättre att besöka tidigt på morgonen när hantverkarna kan fokusera bättre på sitt arbete och har mer tid att svara på Källa: Eskişehir kommun, avdelning för kultur och turism, Atlıhan hantverksmarknad; Kulturportalen, Atlıhan hantverksmarknad; Odunpazarı kommun, reseguide.

Denna rutt är inte en byggnad, utan en timmes lång promenad genom en charmig stadsdel. Odunpazarı ligger på kullarna söder om staden, och enligt en legend valde de första invånarna som ville bosätta sig i Eskişehir just dessa kullar eftersom det var här som kött höll sig fräschast. Börja promenaden från stadsdelens torg och vandra sedan in i de slingrande, smala gatorna. De krokiga vägarna och återvändsgränderna är karakteristiska för denna stadsdel, så utforska utan att för mycket fokusera på kartan – låt dig lockas av vad som finns i slutet av varje gata. Enligt Wikipedia har husen i denna stadsdel liknande arkitektoniska drag och motiv som de i Safranbolu, Beypazarı och Göynük, medan Go Türkiye beskriver dem som några av de vackraste exemplen på civilarkitektur från 1800-talet. Stadsdelens karaktär sträcker sig söderut till området som kallas Bademlik. Lägg märke till att fasaderna mot gatan ofta har utskjutande balkonger och konsoler, och att de övre våningarna sträcker sig ut mot gatan. Vissa hus sticker ut med sina bruna ramar mot vita väggar, medan andra har färger som indigoblått eller terrakotta. Följ med hur färgerna förändras från gata till gata. I dessa hus finns vanligtvis ett kök, en lada, ett tvättrum eller ett förråd i bottenvåningen, medan familjelivet utspelades på de övre våningarna. Enligt källor finns det två typer av hus: de med entré direkt från gatan och en trädgård bakom, och de med trädgården framför och huset inbäddat i trädgården. Försök att skilja mellan dessa två typer under promenaden; husen med trädgården bakom är mer avskilda från gatan. Husen består vanligtvis av en sal och rum runt omkring, och det hörnrum som vetter mot gatan med fönster på båda sidor är det största och viktigaste rummet. Balkongernas hörn visar var dessa rum finns, och du kan räkna dem genom att titta upp. Läs gatunamnen och upptäck att fem av de gator som beskrevs av Evliya Çelebi i hans "Reseanteckningar" fortfarande har samma namn idag. Evliya Çelebi skrev att staden bestod av 17 stadsdelar och att husen hade inhägnade trädgårdar. Inom ramen för projektet "Odunpazarı Husens Bevarande" har 300 hus och 15 fontäner restaurerats i 30 gator som bär den mest karakteristiska stadsdelen. Ta också en titt på fontänerna längs vägen. Enligt TDV Islam Encyclopedia förstördes vissa hus när Şeyh Şehabeddin Caddesi anlades, och sedan skyddades stadsdelen som ett kulturområde. Det eleganta huset som byggdes av Hafız Ahmet Efendi, en pipa-hantverkare, år 1717 finns också i dessa gator, och ett exempel på hans pipa i pipsten finns idag utställt på Anıtk Källa: Eskişehirprovinsens kultur- och turistmyndighet, Trähusen i Odunpazarı; Wikipedia, Trähusen i Odunpazarı; TDV Islamencyklopedin, Eskişehir; Odunpazarı kommun, Reseguide.

Innan du går in i museet, ta en stund och betrakta byggnaden från utsidan, från torget. Byggnaden är designad av det japanska arkitektkontoret Kengo Kuma and Associates och förverkligad av den lokala arkitekten och samlaren Erol Tabanca. Enligt uppgifter besökte Kuma och hans team Eskişehir, studerade stadens karaktär och insåg att området var ett centrum för trähandel. Designen bygger på denna insikt. Lägg märke till hur träbjälkarna på fasaden refererar till områdets trähandel, och hur byggnadens massor är grupperade utan att följa en rak linje. Arkitektkontoret är känt för att använda så lite betong som möjligt och att fokusera på naturliga material som trä, sten och papper; deras design för stadion vid OS i Tokyo 2020 är ett exempel. Enligt museets beskrivning definierar kontoret sin filosofi som en sammansmältning av natur och arkitektur, och skapar en stark koppling mellan byggnaden och dess omgivning. Museet framhäver fyra huvudkomponenter i sin arkitektur: geometri, ljus, gruppering och trä. Designen innehåller element från den lokala civilarkitekturen i Odunpazarı, osmansk kupolarkitektur och traditionell japansk arkitektur. Träet som används i byggnaden, enligt uppgift, kommer från hållbara och industriella skogar i Ryssland, där träden har nått slutet av sin livslängd. Museet öppnade sina dörrar den 7 september 2019 och utgör tillsammans med andra lokala museer ett museumstorg. Inuti, i den cirka 4 500 kvadratmeter stora byggnaden, finns utställningsytor, evenemangslokaler och verkstäder. När du besöker utställningarna, fokusera inte bara på själva verken, utan också på det ljus som trästrukturen släpper in i rummet; museet beskriver ljuset som en viktig inspirationskälla för arkitekturen. Museet visar modern och samtida konst från både Turkiet och världen, och utöver verk från samlingen finns också tillfälliga utställningar av konstnärer från olika discipliner. Museet beskriver sig självt som en mötesplats där konst från Turkiet och världen presenteras med ett universellt perspektiv. Installationen som designades av den japanske bambumästaren Tanabe Chikuunsai IV för museet nämns också; om utställningen har ändrats sedan du planerade ditt besök, fråga personalen var den finns. Eftersom de tillfälliga utställningarna byts ut ofta, kontrollera museets program på deras officiella webbplats innan du besöker. Museet erbjuder också guidade turer på vissa dagar och tider; om du har möjlighet att delta i en sådan tur, får du höra mer om verken. För barn, ungdomar och vuxna finns det också workshops, seminarier och möten med konstnärer som en del av museets utbildningsprogram. Det är tillåtet att fotografera i museet, men läs museets regler vid entrén och fotografera endast på lämpliga platser. Ta dig tid att promenera mellan utställningsvåningarna; en timme och en halv är avsatt för att både uppskatta byggnaden och besöka utställningarna. Innan du Efter utgången, ta några steg längs sidan som vetter mot Atatürk-boulevarden och fortsätt till det sista stoppet på rutten: Museet för modern glasdesign (Çağdaş Cam Sanatları Müzesi). Källa: OMM, information om OMM-byggnaden och besöksinformation; Eskişehir, kultur- och turistförvaltning, OMM; Wikipedia, Odunpazarı Modern Museum.

Denna rutt avslutas vid Çağdaş Cam Sanatları Müzesi, som ligger nära OMM, inbäddat bland byggnader som påminner om de traditionella husen i Odunpazarı. Museet öppnade den 1 december 2007 och är Turkiets första museum för modern glaskonst. Det är ett resultat av ett samarbete mellan Eskisehir kommuns styrelse, Anadolu universitetet och gruppen "Cam Dostları". Enligt Wikipedia ligger museet inom komplexet för "Odunpazarı Evleri Kent Müzesi" och byggnaden är resultatet av en restaurering av tre traditionella hus i Odunpazarı. Provinsstyrelsen för kultur och turism betonar att museet skapades för att möta ett behov av social, kulturell och konstnärlig utveckling i staden. Kommunens reseguide för Odunpazarı framhåller att med detta museum har Eskisehir blivit en av de få städerna i världen som har ett museum för glaskonst. Guiden betonar också att museet ligger i Anatolien, där glaskonsten har sina rötter. Museet består av tre salar, varav två visar permanenta samlingar och en används för tillfälliga utställningar. När du går runt i salarna, var uppmärksam på de tekniker som använts för att skapa verken. Samlingen omfattar verk som skapats med olika tekniker, från varmt glåsande till kall formning. Att jämföra en varmt glåst skulptur med ett verk som skapats genom kall formning, där delar har skurits och satts ihop, illustrerar tydligt skillnaderna mellan de två teknikerna. Läs etiketter och ta reda på att många av verken har donerats till museet av både inhemska och utländska konstnärer. Samlingen inkluderar verk av konstnärer från Japan, Polen, Lettland och Tyskland. Kulturportalen uppger att museet visar verk av 58 inhemska och 10 utländska konstnärer, medan Wikipedia nämner 42 konstnärer och 125 verk. Antalet konstnärer och verk varierar beroende på källa, så det är bäst att kontrollera den aktuella omfattningen av samlingen direkt på museet. För att uppleva hur ljuset interagerar med glaset, betrakta verken från olika vinklar och observera hur skuggorna faller på väggen. År 2022 utsåg FN år 2022 till det internationella glasets år, och museet deltog i ett samarbete med plattformen "Sınırları Olmayan Müze" som involverade 39 länder. Tack vare detta projekt kan vissa av museets verk ses online, vilket gör det möjligt att granska det du har sett i efterhand. Fotografering är tillåten på museet, men det rekommenderas att använda en kamera utan blixt och att ta bilderna i en vinkel för att undvika reflektioner. Museet är stängt på måndagar. Kontrollera de officiella öppettiderna och inträdesvillkoren på museets webbplats. Kom ihåg att det finns ett annat museum för glaskonst i området, nämligen "Cam Sanatları Müzesi" som drivs av Odunpazarı kommun och ligger på Dede Mahallesi När du lämnar museet kan du gå ner till Atatürk-boulevarden och ta spårvagnen från hållplatsen "Atatürk Lisesi", eller så kan du promenera ner mot Porsuk-flodens strand. Källa: Eskişehir Provincial Kultur- och Turismförvaltning, Museum för Modern Glasdesign; Kulturportalen, Museum för Modern Glasdesign; Wikipedia, Museum för Modern Glasdesign.