Holzmeisters, Eglis, Tauts och Jansens Ankara.

Här är översättningen till svenska:

Gå in i området från den västra änden längs Turgut Baştuğ-gatan; som Goethe-Institutet beskriver, ligger hela området längs en central gångväg. Denna gångväg stiger genom monumentala trappor, passerar genom ett utrymme under den gamla rektorsbyggnaden och öppnar sig till ett område med gångväg där fyra byggnader med tre våningar vardera är symmetriskt placerade på båda sidor. Den ursprungliga planen och flera av byggnaderna ritades av den tyske arkitekten Baurat Naht; när Naht återvände till sitt hemland på grund av en tvist om arvoden, överlämnades hela designen och genomförandet till Egli, och arbetet slutfördes 1933. Institutionen grundades samma år: Ankara Högskola för Jordbruk, som öppnade 1930, omvandlades den 30 oktober 1933 till Högskolan för Jordbruk, som var inspirerad av tyska fakulteter för jordbruk, och startade med fem fakulteter: jordbruk, skogsbruk, veterinärmedicin, naturvetenskap och jordbruksvetenskap. År 1948 knöts fakulteterna för jordbruk och veterinärmedicin till Universitetet i Ankara; fram till 1955 var detta landets enda fakultet för jordbruk.

Eglis arbete syns bäst i den gamla rektorsbyggnaden: en rektangulär byggnad med två våningar ovanpå en halv källare, utan någon utsmyckning. Den västra fasaden domineras av en bred, två våningar hög portik, och symmetriska trappor på båda sidor leder upp till en upphöjd våning. Fasaden är klädd med en puts som kallas "edelputz"; invändigt finns trägolv, träpanel och en trätrappa med tre lopp. Konferenssalen i den norra delen av bottenvåningen vittnar om hur viktigt utbildning ansågs under den tiden. Byggnaden för patologi är också ett exempel på den noggranna designen i området. Detta är ett öppet universitetsområde; enligt Kulturinventariet är det tillgängligt, men följ anvisningarna från vakten vid ingången och var tyst under föreläsningstider.

Källa: Goethe-Institut; Fakulteten för Jordbruk, Universitetet i Ankara; Kulturinventariet.

Från Ulus-torget, gå söderut och ta dig till början av Atatürk-boulevarden där den leder ner mot operahuset. Byggnaden med fem våningar i tegel på nummer 13 på boulevarden är designad av Holzmeister för Fastighets- och Försäkringsbanken. Enligt källor ritades den 1933-34 och färdigställdes 1934-35. Du kan se en neoklassisk stil, marmorfasad och Ankara-sten i entrén. Byggnaden, som länge stod tom, renoverades av Postverket och öppnades i oktober 2013 som ett postmuseum. Här ställs ut osmanska och republikanska frimärken, tematiska serier, vykort och föremål från postens historia. Museet har 4 404 turkiska frimärken och 1 500 utländska frimärken. Kontrollera aktuella öppettider och inträdesvillkor på Postverkets museumsida. Detta är den enda byggnaden där du kan se Holzmeisters interiör, trapporna och takhöjderna; glöm inte att titta upp när du tittar på frimärkena.

Lämna museet och gå till Istiklal Caddesi. Byggnaden med nummer 10, Centralbanken för Republiken Turkiet, är också ett verk av Holzmeister och byggdes 1931-33. Banken grundades genom en lag från 1930, började sin verksamhet den 3 oktober 1931 och har fortfarande sitt huvudkontor i denna byggnad. Du kan inte gå in, men du kan titta på den utifrån. Enligt beskrivningen i Kulturinventariet har den en symmetrisk fasad, en indragen entré med tre axlar och en bred taklist, stenfasad, regelbundna fönster och ett diskret tak med en tunn kant. Den är en av byggnaderna som ingår i en ansökan till UNESCO:s preliminära lista för 2025. När du går tillbaka mot torget, ta en titt på byggnaden som ligger framför dig, Sümerbank. Den tillskrivs ofta Holzmeister, men ritades av den tyska arkitekten Martin Elsaesser 1937-38, invigdes den 29 oktober 1938 och används idag av Universitetet för sociala vetenskaper i Ankara.

Källor: Postverket; Arkiv; Kulturinventariet; Centralbankens historia; Wikipedia.

Från Pul-museet, gå söderut längs Atatürk-boulevarden. När du passerar operahuset, ligger byggnaden som idag är Zübeyde Hanım yrkes- och tekniska gymnasiet längs boulevarden. Det är en lång, rektangulär byggnad med ett platt tak, ritad av Egli mellan 1930 och 1934. Den består av en central, fyrvåningsbyggnad med horisontella linjer, vertikala block med fönster på sidorna, salar i hörnen som tillkom 1934, och avrundade hörn som påminner om Mendelsohn. Goethe-institutet anser att den är ett av de tidigaste och mest konsekventa exemplen på internationell arkitektur i Ankara. Eftersom det är en skola kan man bara se den från utsidan. Från här, vänd in på Sezenler-gatan och fortsätt till Tauts gymnasium.

Ankara Atatürk-gymnasiet grundades 1886 som en högre skola och bytte namn 1938. Den 10 oktober 1940 flyttade man in i den byggnad som ritades av Bruno Taut och Franz Hillinger 1937. Taut kom till Turkiet 1936 och ledde arkitektavdelningen vid utbildningsministeriet. Han ritade även fakulteten för språk, historia och geografi, samt detta gymnasium, och kort efter att ha designat Atatürks sarkofag, avled han i Istanbul i december 1938. Den östra fasaden är tydligt synlig från Sezenler-gatan: vid ingången till A-blocket finns en upphöjd plattform med en bred takfot som stöds av två rader med kolonner, och vid den södra änden finns en takfot med tio kolonner som täcker ingången till C-blocket, med lägre arkader emellan. Taut undvek symmetri; klassrummen är placerade i de öst-väst-orienterade delarna, medan konferens-, matsal och idrottshallar finns i de kortare delarna. Byggnaden är byggd av huggen sten med puts, och taket är täckt med tegel. Det gamla rektorsbostället i sydvästra hörnet är idag skolans museum. Byggnaden är en fungerande skola; gå inte in i trädgården, utan betrakta fasaden från trottoaren.

Källa: Goethe-Institut; Leyla Alpagut (DergiPark, Mimarlık 351); MEB; Wikipedia.

Kom till Cebeci med Ankaray och gå norrut från Dikimevi i tio minuter för att nå Mamak Kulturcenter. Denna byggnad är en av Egli's första projekt i Ankara: Musiki Muallim Mektebi (skolan för musiklärare). Skolan grundades den 1 september 1924 för att utbilda musiklärare till gymnasieskolorna och startade i tegelbyggnader i Cebeci. Den nya byggnaden som Egli byggde mellan 1927 och 1929 gav landets första musikskola en permanent plats. När man ser byggnaden från luften påminner den om ett upp och ner vänd piano. Klassrum, salar, matsal, sovrum och arbetsrum var samlade i samma byggnad. Under mitten av 1930-talet omvandlades skolan till en akademi och sedan till Ankara Statskonservatorium, och utökades med nya lokaler 1938. När konservatoriet flyttade till en ny byggnad 1985, blev byggnaden en servicebyggnad för Mamak kommun. Efter 1995 restaurerades den och omvandlades till ett kulturcenter.

Idag finns här en teater, utställnings- och konsertsal, ett bibliotek, kommunens konservatorium och kurser. Det är alltså den enda skolan där du kan vandra fritt i Egli's korridorer. Den enkla arkitekturen och de ornamentfria ytorna visar Egli's tidiga rationalism. Att rita en sådan byggnad i Ankara i slutet av 1920-talet var, som Goethe-Institut beskriver, ett av de första tecknen på ett avbrott från den "första nationella arkitekturens" valv och bågar. I Egli's lista över projekt i Ankara finns denna byggnad under namnet "Statliga Konservatoriet" och med åren 1927-1929. Om det finns en föreställning på gång, gå in i salen. Kontrollera kalendern på kommunens webbplats. Om du kommer under dagen, lyssna efter ljudet av instrument i korridorerna – byggnaden lär fortfarande ut musik.

Källa: Goethe-Institut; Mamak kommun; Ekonomim; Wikipedia.

Åk med Ankaray till Kızılay och gå söderut längs Atatürk Bulvarı till Bakanlıklar. Byggnaden, med sin 248 meter långa fasad av beige travertin, är Holzmeisters sista och största projekt i Ankara. Riksdagen utlyste 1937 en internationell tävling för en ny byggnad; fjorton projekt kom in, och resultatet, som tillkännagavs den 28 januari 1938, delades mellan Holzmeister, den franske Albert Laprade och den ungerske Alois Mezara, och Holzmeisters projekt valdes för genomförandet. Grunden lades på hösten 1939, men andra världskriget och ekonomiska svårigheter stoppade arbetet i flera år; år 1957 hölls ett möte i Bagdadpakten i den delvis färdiga byggnaden. När Holzmeister återvände till Österrike 1948, fortsatte hans student och assistent Ziya Payzın att leda byggprojektet. Byggnaden slutfördes 1960 och invigdes den 6 januari 1961; det tog tjugotre år från tävlingen till invigningen.

Den fem våningar höga byggnaden har en fasad av travertin och interiörer med trettio olika sorters inhemsk marmor. Den hedersfulla ingången leder till en hedershall med fem bronsdörrar. Salen för fullmäktigemötet omvandlades 1995 till en amfiteaterform. Holzmeisters monumentala stil, som han utvecklat sedan 1927 och som kännetecknas av symmetri, stenfasad och en upphöjd entré, når här sin största uttrycksform. Byggnaden kan ses utifrån; för att se hela fasaden, gå över till trottoaren på andra sidan Atatürk Bulvarı. Om du vill se insidan, anordnar Riksdagen en öppen dag varje första lördag i månaden: du behöver ingen förbokning, du kan få ett besökarkort genom att visa giltig legitimation vid Dikmen-porten. Under fullmäktigemöten, budgetförhandlingar och under officiella helgdagar erbjuds ingen guidad tur. För information om tider, se sidan för öppna dagar på tbmm.gov.tr.

Källa: TBMM:s sida för öppna dagar; SALT; Goethe-Institut; Wikipedia.

Ta Kızılay-stationen, ta Ankaray-linjen, och stig av vid Bahçelievler-stationen. När Jansen vann tävlingen 1928, hade man bett honom att planera Ankara för en befolkning på trehundratusen invånare. Han placerade ministeriorna i Yenişehir, lämnade Kale som en grön oas, ritade Atatürk-boulevarden som huvudledart och planen godkändes den 23 juli 1932. Bahçelievler är det mest konkreta exemplet på den planen när det gäller bostäder. Bostadsföreningen, som grundades av högt uppsatta byråkrater 1934-35, var Turkiets första bostadsförening; på Jansens förslag valdes markområdet Abdi Paşa-gården, som låg väster om staden och utanför den dåvarande planområdet. Jansen ritade både planlösningen och typerna av hus: cirka 350 hus, en- till tvåvåningshus med trädgårdar både framför och bakom, omgivna av tre rader av akacia, med grönområden, en skola, en marknad, en klubb och ett bibliotek i mitten. I den ursprungliga planen var det en balans mellan fristående hus, parhus och radhus; medlemmarna ville ha fristående hus i trädgårdarna, och lokala arkitekter anpassade planen därefter. Den första skolan byggdes 1945.

Idag är 7:e gatan, alltså Aşkabat-gatan, huvudgatan i den gamla trädgårdsstaden. Som Goethe-institutet skriver, har de trädgårdsomgivna husen med tiden rivits och ersatts av höga bostadshus; bara några få av Jansens hus står kvar. När du promenerar längs gatan, titta på bredden på tomterna, raderna av träd i de små gatorna och trädgårdsmurarna i hörnen; du kan fortfarande se spåren av planen i gatans struktur. Jansens princip, som MİMDAP lyfter fram, "Ankara kan absolut inte vara en industristad", får här sin fulla betydelse: arbetarområdena var separata och planerades enklare, medan tjänstemannakvarteren hade tillgång till trädgårdar. Avsluta din rutt här, på trottoaren i den gamla trädgårdsstaden.

Källa: Goethe-Institut (Jansen, Bahçelievler, Stadsplanering); MİMDAP; Wikipedia (Jansen-planen).