Hantverkstraditioner lever kvar i Suluhan, från Hamamönü.

Från tunnelbanan Ulus, gå till Anafartalar Caddesi. Hacı Doğan Mahallesi, mellan gatorna Tekneciler och Suluhan, är platsen för den här historiska byggnaden, som är den första stationen på rutten. Den byggdes mellan 1508 och 1511 under perioden av sultan Bayezid II, och var ett statligt projekt initierat av Hasan Paşa. Den kallades länge Hasanpaşa Han, men namnet Suluhan började användas från 1688. Namnet är välförtjänt: enligt rapporter var det den enda handelsplatsen under sin tid som hade en egen eldstad och vattenförsörjning i varje rum. Byggnaden är två våningar hög och har två innergårdar. Den första innergården är kvadratisk, med 30 rum på bottenvåningen och 32 på övervåningen. I mitten finns en fontän och en liten moské. Den andra innergården var en stallbyggnad, och där fanns också ett badhus.

Under osmanska tiden bedrevs här handel med kaffe och garn. I Ankara betyder "garn" specifikt ullgarn, vilket innebär att råvarorna till det garn som tillverkades av spinnarna som man ser längs sluttningen, passerade genom denna plats. Efter en brand i slutet av 1920-talet förstördes byggnaden, och fram till 1950-talet användes den som en marknad för grönsaker och frukt. År 1937 byggdes en ny marknad, Ankara Hali, mittemot, och under 1940-talet fanns en marknad för kolhandlare längs en del av väggen. Under 1980-talet restaurerades byggnaden av Vakıflar Genel Müdürlüğü, med respekt för dess ursprungliga utseende.

Idag är Suluhan en marknad för festligheter: här finns blomsterhandlare, dekorationer, butiker som säljer artiklar för bebisar och bröllop, samt hantverks- och presentbutiker. Här kan man köpa konstgjorda blommor, bröllopstårtor och material för henna-ceremonier. Anledningen till att den är startpunkten för hantverksrutten är att denna femhundraåriga byggnad fortfarande är en plats där handgjorda produkter säljs. Gå runt på båda innergårdarna, titta ner från balkongerna på övervåningen och stå bredvid moskén. Sedan kan du gå upp till Anafartalar och gå några hundra meter till botten av Çıkrıkçılar Yokuşu.

Källor: Vikipedi, Suluhan; Anadolu Ajansı 2018; Güven Dinçer, İdealkent 2014.

Denna 200 meter långa backe, som utgår från Anafartalar Caddesi och leder upp mot Kale, slutar vid korsningen mellan gatorna Saraçlar och Salman. Namnet beskriver ett hantverk: under osmanska tiden spundades ull från Ankara-geten här med hjälp av spinnrockar, och av den vävdes den fina tyget som kallades "sofra". Backen var en del av Uzun Çarşı, som förband stadsdelarna Ulus och Samanpazarı. År 1916 förstördes området av en brand, vilket inkluderade moskéerna İplikçiler (från 1745) och Çanakçılar (från 1732). Efter branden återuppbyggdes marknaden, och sedan 1982 har man försökt bevara den genom renoveringsprojekt. Idag arbetar över tusen hantverkare i backen och på de omgivande gatorna Saraçlar, Salman, Mazi och Atpazarı. De huvudsakliga verksamheterna är textilier, tyger, bröllopskläder, henna och andra varor. Bland hantverkarna nämns ofta denna backe i samma andetag som Mahmutpaşa i Istanbul och Kemeraltı i Izmir.

Längs backen finns också butiker och verkstäder för kopparsmeder. Om du hör hammarslagen har du kommit rätt. Ursprunget till kopparsmidning i Ankara är okänt, men hantverkarnas distinkta metod har alltid varit att forma metallen genom att slå den med hammare och städ på en ambolt. Ytan dekoreras med etsning och stämplar; först ritas mönstret på kopparn, och sedan bearbetas det med stämplar som tillverkas av själva hantverkaren. Efter koppar är mässing det vanligaste materialet. Produkterna inkluderar tekannor, kaffekannor, brickor, skålar, grytor, mortlar och tebryggare. Insidan av behållare som används i köket är vanligtvis tennpläterad, medan dekorativa föremål inte har någon tennplätering, vilket kan vara något att tänka på vid köp. Hantverkarna lärde sig yrket genom att börja som lärlingar i åldern femton till nitton år och behövde tre till fyra år för att bli fullt utbildade. Idag är de flesta kunderna turister, och det är svårt att hitta unga människor som vill ta över yrket.

Kom tidigt på morgonen för att se hantverkarna ställa upp sina varor. Det är tillåtet att titta på arbetet från dörren, men be om tillstånd innan du går in och tar bilder. En liten handsmidd tekanna är en äkta souvenir från Ankara som får plats i resväskan. Författaren İlhan Berk skrev en dikt om denna backe, och författaren Metin İpek skrev en novell.

Källa: Vikipedi; Güven Dinçer, İdealkent 2014; Asena Ertaş, folklore/litteratur 2014; Sabah; Hürriyet.

Sväng av från korsningen där backen slutar in på Salman Sökağı; gatan leder mot Koyunpazarı, och Pirinç Han ligger mellan dessa två gator, på Pirinç Sokağı, under Atpazarı. Området är hjärtat av Ankaras antikaffärsutbud: på 1940-talet låg stadens äldsta antikaffär i början av Çıkrıkçılar Yokuşu, och idag fortsätter antikaffärer och hantverksverkstäder samma verksamhet i Koyunpazarıs smala gränder.

Själva hanen har en historia i två lager. När det gäller den gamla Pirinç Hanen, skiljer sig källorna åt mellan 1700-talets register och ett dokument från 1739. Denna byggnad, som rymde små karavaner, revs ner på 1930-talet tillsammans med sin moské, och en grundskola byggdes på platsen. Den Pirinç Hanen som besökare ser idag är en restaurering från 1985 av ett gammalt trähus: en trevåningsbyggnad med innergård, träkonstruktion och tegelväggar. Den kallas stadens första trähus. På ingångsmuren finns dikten "Han Duvarları" av Faruk Nafiz Çamlıbel; läs dikten först, och sedan själva huset. De träbalkonger som vetter mot innergården är ett miniatyrexempel på en traditionell han-plan.

Butikerna säljer antikviteter och handgjorda smycken. Två regler gäller vid shopping: fråga om priset och pruta; men om du köper något gammalt, fråga också om dess ålder och om det har restaurerats. Innergården är också en bra plats att sitta och titta på folklivet i de omgivande gatorna. Härifrån kan du gå ut på Koyunpazarı Sokağı och börja klättra uppför backen.

Källa: Vikipedi, Pirinç Han (Ankara); Güven Dinçer, İdealkent 2014; Yeni Ankara.

Koyunpazarı-gatan är en kullerstensbelagd, brant och envägsbacke som leder från Samanpazarı till den främre porten till citadellet. Namnet, liksom namnet på torget i slutet av gatan, härstammar från marknadsordningen i det osmanska Ankara. Staden hade omkring trettio marknadsplatser, och Atpazarı var en av de mest kända. Även under de tidiga åren av republiken låg marknaderna i en rad som ledde mot citadellet: Arabapazarı, Odunpazarı, Samanpazarı, Koyunpazarı, Atpazarı och Ekinpazarı framför citadellets port. I Koyunpazarı fanns en marknad för sadelmakare och tygar; idag finns där antikaffärer och hantverksverkstäder som bär vidare den traditionen.

Högre upp, i Koyunpazarı, ligger Ahi Elvan-moskén, en moské med tolv träpelare som byggdes i slutet av 1300-talet av en Ahi-familj. Rutten beskriver inte interiören, men när man passerar porten påminner det om kopplingen mellan hantverksorganisationen och dessa gator: Ahierna var en organisation som införde mäster-lärlingssystemet och yrkesetik till hantverkarna här. I närheten, i Samanpazarı-området, finns också Aslanhane-moskén från 1200-talet.

Slutet av backen leder till Atpazarı, en liten plats framför citadellets port. Framför er ligger två karavansarajer från 1600- och 1700-talen, Çengelhan och Çukurhan; den ena är ett museum, den andra ett boende. De är en del av en annan rutt; stanna till på torget och titta på tre saker: portens massiva stenvägg, karavansarajernas innergårdar och gatorna som leder ner från torget. Vänd tillbaka innan ni går in i citadellet, eftersom denna rutt inte beskriver citadellet. När ni går nerför backen, titta in i verkstäderna med öppna fönster på båda sidor av gatan; ofta hittar man de bästa fynden i de mindre gatorna, inte längs huvudvägen.

Källa: Güven Dinçer, İdealkent 2014; TDV Islam Encyclopedia; Yeni Ankara.

Från Atpazarı, gå till Koyunpazarı och passera Samanpazarı-torget; Hamamönü ligger ungefär en kilometer bort. Denna hållplats gäller inte hela området, utan är "Konstgatan" som Altındağ kommun har etablerat på Tanışgatan. Tjugoen traditionella hus i Ankara har restaurerats och har använts som konstcentrum sedan 2010; varje hus har en verkstad på övre våningen och ett galleri på nedre våningen. Husen är tilldelade konstnärer som arbetar med traditionella och samtida konstformer. När du tittar in genom dörrarna ser du verkstäder för bläckkonst, kalligrafi, keramik, glasmålning, läderarbete, filtar, silver och smycken, samt måleriverkstäder. Konstnärerna producerar, säljer och undervisar i dessa tekniker, som riskerar att försvinna.

Logiken i denna rutt är omvänd. I butikerna vid Ulus säljs hantverk som är tillverkade för marknaden, medan här fortsätter samma hantverk som en konstnärlig och pedagogisk verksamhet. Tveka inte att prata med någon som arbetar i verkstaden; de är ofta villiga att förklara sina tekniker. Om du är intresserad av kurser, kolla kommunens webbplats för aktuella program. Om du vill köpa något, fråga efter verk som är skapade av själva konstnären.

Resten av Hamamönü, med sina restaurerade gator från den osmanska civilarkitekturen från 1800-talet, ingår inte i denna rutt; den behandlas separat i rutter för mat och fotografering. Konstgatan är livlig under helgerna, då butikerna och verkstäderna är som mest fyllda; om du vill promenera i lugn och ro, besök den under veckodagarna. Promenaden slutar här; från Hamamönü går EGO-bussar mot Ulus och Kızılay, och efter en kort promenad finns det anslutningar till Ankaray och tunnelbanan.

Källa: Altındağ kommun, Hamamönü Konstgata.