Fyrarna i Istanbul, från Marmarahaven till Svarta havet.

Den första dagen börjar vid Yeşilköy-udden. Denna udde, tidigare känd som Ayastefanos-fyr, är den första historiska fyren som fartyg möter när de seglar från Marmarahavet in i Bosporen. Den byggdes 1856 av Fenerler İdaresi, under ledning av den fransktalande Michel Pasha, som en del av ett avtal mellan det osmanska riket och Frankrike för att underhålla fyrar. Enligt engelska Wikipedia brann den först ner den 5 januari 1857.

Tornet är en åttkantig prismatisk struktur som reser sig från mitten av vaktmästarens hus. Det är 16 meter högt från marken och 23 meter över havet, och dess ljus kan ses på upp till 15 sjömil. Ljuskällan har genom åren bytts från fotogen till en acetylengasdriven Dalén-lampa och sedan till elektricitet. Fyren har restaurerats 1945, 1971 och 1988 och är fortfarande i drift, underhållen av Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü.

Tornet är inte öppet för allmänheten, så man kan bara beskåda det från kusten och omgivningarna. Observera hur den åttkantiga strukturen reser sig från mitten av vaktmästarens hus och balkongen som omger fyren. Den andra dagen kommer ni att se Rumeli-fyren, vars ljus syns från 58 meters höjd över havet. De 23 metrarna representerar skillnaden i höjd mellan den låga Marmarakusten och de höga uddarna vid ingången till Svarta havet.

Ni kan nå udden genom att gå från Yeşilköy Marmaray-station till stranden. På denna udde, som vetter mot Marmarahavet, kan det blåsa starka vindar. Tidiga morgnar är både lugna och erbjuder mjukt ljus för fotografering. Från här kan ni återvända till Marmaray och åka till Sirkeci.

Källa: Wikipedia, Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü.

När du promenerar längs strandpromenaden som sträcker sig från Sirkeci till Sarayburnu, kommer du att se Ahırkapı-fyrplatsen, belägen vid Marmaras murar, nära Kennedygatan. Historien bakom denna fyr är ungefär ett århundrade äldre än de flesta andra fyrar längs rutten. År 1755, efter att ett stort skepp strandat utanför Kumkapı i dåligt väder, beordrade sultan III. Osman att en fyr skulle byggas på muren, där en lampa skulle tändas varje kväll. Det nuvarande stenhuset byggdes under sultan Abdülmecids tid, år 1857, efter Krimkriget; enligt den engelska Wikipedia arbetade franska ingenjörer med konstruktionen.

Observera tornets form. Den cylindriska kroppen, som reser sig på en fyrkantig bas, har en balkong som påminner om en minarets galleri. Tornet är 26 meter högt, ljuset når havet på 36 meters höjd och kan ses från upp till 16 sjömil bort. Den enda svarta randen som omger den vita kroppen är ett dagtecken som gör det lättare att identifiera fyren från havet.

Förhållandet mellan fyren och havet förändrades 1958 när strandpromenaden byggdes; tornet ligger nu inte längre direkt vid vattnet. Enligt den turkiska Wikipedia drevs fyren av kvinnor i Lik-familjen från 1907 till 1995, vilket är en av de mindre kända mänskliga berättelserna i Istanbulshistoriens fyrväsen. Ursprungligen ansvarade Bostancı Ocağı för underhållet, men idag sköts det av Kıyı Emniyeti.

Tornet är inte öppet för besökare; du kan se fyren från strandpromenadens strandnära sida och från framför murarna. Vattnet framför dig kallas i Kıyı Emniyetis register som "Ahırkapı-området", och du kan se fartyg som ligger förankrade. Från här kan du återvända till Sirkeci och ta Marmaray till Üsküdar.

Källa: Wikipedia; Wikipedia; Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü.

Ta med Marmaray till Üsküdar och promenera till stranden i Salacak. Kız Kulesi, som ligger ungefär 200 meter utanför kusten i Üsküdar, är den äldsta av byggnaderna längs rutten, men kanske den minst kända som fyr. Enligt källor byggdes den första strukturen på platsen år 1110 av den bysantinske kejsaren Alexios I, och det var ett trätorn omgivet av en stenvägg. Tornet förstördes i ett jordskalv år 1509 och byggdes sedan om. År 1721 brann det, varefter det byggdes om och användes som fyr. År 1763 renoverades det med mer hållbara stenar, och det fick sitt nuvarande utseende genom en restaurering som genomfördes av II. Mahmud år 1832. Den turkiska Wikipedia betonar att tornet aldrig har förlorat sin funktion som fyr, och att det fortfarande vägleder fartyg under natten.

Den senaste stora renoveringen av tornet påbörjades av Kultur- och turistministeriet år 2021, och efter mer än två års arbete öppnades tornet återigen för besökare i maj 2023 som ett historiskt monument. Väggarna, som försvagats av saltavlagringar, förstärktes med rostfria stålkablar. Tornet, som ligger vid den södra ingången till Bosporen, på en liten ö utanför kusten, har blivit ett igenkännbart landmärke på dagen och en viktig varningspunkt med sitt ljus på natten.

För att komma till tornet kan man ta en båt från kusten. Kontrollera avgångspunkterna, tidtabellerna och öppettiderna på den officiella webbplatsen. När du är inne i tornet, titta ut genom fönstren: å ena sidan den historiska halvön och Sarayburnu, och å andra sidan kusten i Üsküdar och ingången till Bosporen. Tillsammans med Ahırkapı markerar detta torn den södra mynningen av Bosporen som öppnar sig mot Marmarahavet.

Om du inte vill åka båt, räcker det att titta på tornet från stranden i Salacak. Därifrån kan du ta Marmaray till Feneryolu.

Källa: Den officiella webbplatsen för Kız Kulesi; Wikipedia; Wikipedia.

För att se den sista fyrbelysningen på första dagen, ta Marmaray till Feneryolu och gå sedan till parken vid Fenerbahçe-udden, eller ta en kort bussresa. Uddens gamla namn var Kalamış-udden. Historiska dokument berättar att uddens läge ofta ledde till olyckor för fartyg; det sägs att sultan Suleiman den store utfärdade ett dekret år 1562 för att installera en fyr här. Det nuvarande tornet byggdes år 1857.

Det vita, cylindriska tornet har två balkonger, och fyrrummet är också vitt. Det envånings vaktarhuset, som ligger intill tornet, finns fortfarande kvar; både fyren och vaktarhuset är skyddade som kulturarv. Ljuset har utvecklats från fotogen till acetylen och sedan till elektricitet; idag blinkar det i par med 12 sekunders mellanrum och kan ses på upp till 15 nautiska mil. Varje fyr har ett unikt blinkmönster, och sjömän känner igen fyren genom detta mönster; om du väntar i skymningen kan du räkna ljusets rytm.

Parken är öppen för allmänheten, men det är inte tillåtet att gå in i tornet. Du kan se fyren från parken och från den klippiga kusten som vetter mot Marmarahavet. Lägg märke till hur tornet och vaktarhuset är sammanlänkade, och hur balkongerna är placerade; leta efter vinklar från kusten där du kan fånga tornet med havet i bakgrunden för att ta en bra bild.

Fenerbahçe Park nämns också som en park längs Radars kustrutt i Kadıköy; här kan du se den som en del av Istanbul's fyrkedja, som utgör den asiatiska sidan av Marmarahavet. Avsluta dagen här genom att vänta tills ljuset tänds; på den andra dagen kommer du att resa med bil till mynningen av Svarta havet.

Källa: Wikipedia; Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü.

Här är översättningen till svenska:

Börja dagen tidigt och ta dig dit med bil. Rumeli-fyrplatsen ligger på den europeiska sidan av Bosporen, vid mynningen där sundet möter Svarta havet, inbäddad i byn Sarıyer. Den byggdes för att möjliggöra för franska och brittiska krigsskepp att säkert kunna gå in och ut ur Svarta havet under Krimkriget. Enligt den turkiska Wikipedia byggdes tornet av Michel Pasha, som hade fransk bakgrund, tillsammans med fyrplatsen Anadolu på andra sidan. Fyren togs i drift den 15 maj 1856. Det hundraåriga driftsavtalet med fransmännen upphävdes 1933, och fyren övergick i turkiskt ägande.

Tornet är 30 meter högt och har en åttkantig struktur i två sektioner. Ljuset lyser 58 meter över havsytan, och det vita ljuset kan ses på upp till 18 nautiska mil. Lampan har gått från fotogen till acetylen och sedan till elektricitet; en reservkälla drivs med butangas.

Rumeli-fyrplatsen finns inte med på listan över fyrplatser som är öppna för turism, så planera att utforska området runt fyren istället för att gå in i själva tornet. Se fyren från byns gator och från kusten. Titta åt andra hållet: Anadolu-fyrplatsen ligger bara 2 nautiska mil bort i en rak linje. De två fyrplatsernas placering mittemot varandra illustrerar idén om att visa båtar som kommer in i Bosporen från Svarta havet båda sidorna av mynningen.

För att ta dig till Anadolu-fyrplatsen från här måste du korsa Yavuz Sultan Selim-bron och åka till den asiatiska sidan. Kontrollera trafikläget innan du ger dig iväg.

Källa: Wikipedia, Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü (Turkiska sjöfartsmyndigheten).

Anadolu Fenern, beläget vid den nordligaste delen av Bosporen, där den möter Svarta havet, på den asiatiska sidan, vid Yum Burnu (kallad Yon eller Hrom Burnu i vissa källor), och ligger precis intill byn med samma namn i Beykoz. Det första fyren byggdes på 1830-talet. Det nuvarande tornet invigdes den 15 maj 1856, samma dag som Rumeli Fyr, under Krimkriget. Franska företagets rättigheter att driva fyren upphörde 1933, och idag drivs fyren av Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü (den allmänna förvaltningsmyndigheten för kustsäkerhet).

Det vita, cylindriska tornet är cirka 20 meter högt, inklusive balkongen och fyren. Men eftersom det står på en klippa, når ljuset havsytan på en höjd av cirka 75 meter. Ett tvåvånings vaktarbostad är ansluten till tornet. Ljuskällan har utvecklats från fotogen till acetylen och sedan till elektricitet, likt många andra fyrar. Enligt den turkiska Wikipedia är Anadolu Fyr en av de få fyrar som har bevarat sitt ursprungliga utseende.

Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü inkluderar Anadolu Fyr bland de fyrar som är öppna för turister. Det är dock viktigt att kontrollera de aktuella besöksförhållandena innan du åker, eftersom de kan ändras. Byen är en liten fiskeby. Du kan se fyren från sluttningen, med utsikt över det öppna havet i Svarta havet på ena sidan och Rumeli Fyr på den andra. Om du tittar från den rumeliska sidan på morgonen, ser du nu den omvända vyn.

Vinden är stark på klipporna. Var försiktig när du går ner till kusten och håll inte barnen för långt ifrån dig. Från här kan du fortsätta längs vägar som löper parallellt med Svarta havets kust mot Şile. Denna etapp är den längsta sträckan.

Källa: Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü; Wikipedia; Wikipedia.

Fyrvaktens sista fyr, Şile-fyren, ligger ungefär en kilometer nordost om staden, på udden Şile Burnu, och är belägen på klippor som sträcker sig 60 meter över havsytan. Den byggdes under sultan Abdülmecids tid år 1859 och tändes år 1860. Enligt den turkiska Wikipedia tillhör fyren "Fyrförvaltningen", som leddes av den fransktalande Michel Pasha, vilket innebär att den är en del av samma organisation som startade i Yeşilköy.

Det åttkantiga stentornet är 19 meter högt. Dess vita fasad är omgiven av smala, svarta horisontella ränder, och intill tornet finns ett envånings vaktbo. Dess ljus kan ses på upp till 20 sjömil. Ursprungligen användes en lampa som brann med gas, men år 1968 byttes den ut mot en elektrisk lampa.

Şile-fyren är först på listan över fyrar som är öppna för turister, enligt Kıyı Emniyeti (Kustsäkerhetsmyndigheten). Enligt den turkiska Wikipedia har den idag omvandlats till ett museum. Detta är platsen där du har störst chans att se insidan av en fyr längs rutten, så kontrollera aktuella öppettider innan du åker. Under besöket, var uppmärksam på tornets åttkantiga form, tjockleken på stenmurarna och hur man tar sig till fyrrummet.

Från fyrens omgivningar kan du se ut över Şile-kusten och det öppna havet i Svarta havet. Vinden och vågorna är starka på klipporna, så var försiktig när du går ner till kusten. Om du planerar att vänta tills ljuset tänds, tänk på att du kommer att behöva gå tillbaka i mörkret. Stränderna i Şile och Ağva, samt själva staden, beskrivs ytterligare i Radar's researtiklar. Om du har tid, kan du övernatta här och utforska staden nästa dag.

Källa: Kıyı Emniyeti Genel Müdürlüğü (Kustsäkerhetsmyndigheten); Vikipedi (Wikipedia); Wikipedia.