Från Ulus İşhanı till Atakule: Modernismen i Ankara.

När man kliver av tunnelbanan vid Ulus kommer man till en plats där låga byggnader ligger i sydost och bakom dem reser sig det prismatiska tornet, Ulus İşhanı. Pensionsfonden utlyste en tävling mellan den 10 augusti 1952 och 9 februari 1953, både för byggnaden och för omvandlingen av torget; Orhan Bozkurt, Orhan Bolak och Gazanfer Beken vann förstapriset. Byggandet började 1955; de låga byggnaderna som vetter mot innergårdarna öppnades 1960, och det höga tornet slutfördes 1963. Byggnaden består av sju byggnader runt två innergårdar; de aluminiumbeklädda fönstren, de stora glasytorna och de skarpa, prismatiska formerna räknas som ett av de tidigaste exemplen på internationell modernism i Turkiet. Enligt kulturarvsinventariet är denna byggnad motsvarigheten till effekten som Istanbul Hilton hade i Ankara. Det var också detta tävlingsprojekt som verkligen förvandlade Ulus-torget till en plats.

Idag ligger det höga tornet i anslutning till Ungdoms- och sportförvaltningen, medan de låga byggnaderna fungerar som en marknad; gå in i innergårdarna och promenera runt för att se hur byggnaderna öppnar sig mot varandra och titta på butikerna längs fasaden som vetter mot torget. För att få en helhetsbild av tornet, gå över till trottoaren mittemot. På andra sidan avenyn låg 100. Yıl Çarşısı, som vann en tävling 1967 av Semra och Orhan Dikel och som slutfördes 1981; den stängdes 2020 och revs 2022-23. En av de tre moderna marknaderna som omgav Ulus-torget finns inte längre; därför är Ulus İşhanı inte bara en byggnad, utan också en kvarvarande symbol för torgets moderna utveckling. Kom tidigt på morgonen, innan marknaden öppnar, så är innergårdarna tysta och du kan studera byggnadernas former utan folkmassor. Byggnaden Sümerbank, som ligger i nordost, är från 1938 och representerar en tidigare generation med sina stenväggar; jämför de två generationerna med en blick.

Källa: Kulturarvsinventariet; Wikipedia (Ulus İş Hanı, 100. Yıl Çarşısı, Sümerbank Genel Müdürlük Binası).

Ta till Sihhiye med tunnelbanan eller promenera längs boulevarden; det Turkiska Historiska Institutet ligger i Kızılay Caddesi 1, i stadsdelen Hacettepe, precis bakom boulevarden. Turgut Cansever och Ertur Yener började designen 1951; tryckeribyggnaden slutfördes 1955, huvudbyggnadens ritningar fick sin slutgiltiga form 1961, byggandet påbörjades 1962 och slutfördes 1966, och institutionen flyttade in 1967. Byggnaden tilldelades Aga Khan-priset för arkitektur i den första omgången 1980; juryn beskrev den som ett positivt steg mot ett arkitektoniskt uttryck som förenar traditionella koncept och principer med modern byggteknik. Enligt beskrivningen av prisarkivet är byggnadens hjärta en central innergård, tre våningar hög, med ljus från taket; den påminner om den inåtvända layouten hos osmanska medresor, och alla huvudfunktioner är placerade runt denna innergård. Aluminiumfönster används tillsammans med trägaller, vilket framhäver den offentliga karaktären hos innergården och den mer avskilda karaktären hos de omgivande rummen genom att kontrollera ljuset. Utsidan av byggnaden, byggd av Ankara-sten, ger den en massiv karaktär.

På bottenvåningen finns en konferenssal och boklager, medan de övre våningarna innehåller bibliotek, läsesalar och kontor. Biblioteket grundades 1931 tillsammans med institutionen och är ett specialbibliotek inom turkisk historia; det är tillgängligt för lärare, forskare och oberoende forskare, och studenter måste ha ett handledarintyg för att få tillgång till det, men böcker får inte lånas ut. Om du inte är forskare, observera byggnaden från Kızılay Caddesi och den offentliga innergården mellan tryckeriet och huvudbyggnaden; observera rytmen i trägallren och stenens massivitet. Efter ingrepp som inte stämde överens med byggnadens karaktär, registrerades den 2014 och restaurerades. Cansevers byggnad visar en annan väg inom modernismen, jämfört med de glas- och aluminiumblock som finns längs denna rutt: en väg som förenar ny teknik med lokala material och traditionen av innergårdar.

Källa: Aga Khan Award for Architecture; Kulturinventering; AYK (TTK-biblioteket); GZT; ttk.gov.tr.

När man anländer till Kızılay-torget, reser sig den glasbeklädda byggnaden Emek İşhanı, belägen på östra sidan av boulevarden, på adressen Atatürk Bulvarı 117. Sedan 2015 har den officiella namnet Kahramanlar İş Merkezi. Byggnaden, designad av Enver Tokay och İlhan Tayman, med statiska beräkningar av Yusuf Berdan, byggdes som en inkomstgenererande fastighet för pensionsfonden. Enligt Wikipedia påbörjades byggnationen 1959-65, och projektet "Arkitekter som lämnat sitt avtryck i Ankara" startade 1958. Med 24 våningar och en höjd på 76 meter var den vid färdigställandet stadens högsta byggnad och ansågs vara Turkiets första skyskrapa, samt det första exemplet på en glasfasad. Inspirationen är tydlig: Lever House i New York och FN:s sekretariat, vilket innebär ett slankt, rektangulärt torn ovanpå en låg bas. Man kan se hela basen och tornets smala fasad mot boulevarden från Güvenpark.

Byggnaden såldes genom privatisering den 8 mars 2006, och namnet ändrades 2015. Eftersom det är en privat fastighet kan man inte gå in, utan man kan bara betrakta fasaden från trottoaren. Den är en av de femtio stora byggnader som listats av Ingenjörsföreningen sedan dess grundande. Tokays andra projekt i Ankara är i samma stil: 1955, tillbyggnaden till fakulteten för politiska vetenskaper, och 1958, huvudkontoret för statliga vattenverk, tillsammans med Behruz Çinici och Teoman Doruk. Jansens plan för Kızılay på 1930-talet föresåg en låg, trädgårdsliknande stadsdel; Emek İşhanı var den första höga byggnaden på torget och definierade skalan för alla efterföljande höga byggnader. Titta på hur smalt och ordnat tornet står mitt bland trafiken och skyltarna; den bästa vyn fås med en vidvinkel som framhäver träden i Güvenpark.

Källa: "Arkitekter som lämnat sitt avtryck i Ankara"; Wikipedia (Kahramanlar İş Merkezi); Wikipedia (Kahramanlar Business Center).

Från boulevarden, gå söderut mot Ministerdepartementen. Precis mittemot Riksdagen ligger det höga hotellet Büyük Ankara, med sin massiva byggnad som vetter mot boulevarden. Hotellet, som finansierades av pensionsfonden, designades 1960 av schweizaren Marc Joseph Saugey och Yüksel Okan. Byggnationen pågick mellan 1960 och 1966; ingenjörsarbetet utfördes av företaget S.E.H.E.G., medan byggnationen var Emek İnşaat's ansvar. Hotellet har 22 våningar och tre källarvåningar, är 67,66 meter högt och har 194 rum. Från sin öppning 1966 fram till 1986 var det Ankaras enda fyrstjärniga hotell. Wikipedia beskriver det som ett av de viktigaste exemplen på turkisk arkitektur från 1960-talet och en av de viktigaste tillämpningarna av organisk modernism i landet. Den ursprungliga fasadens karaktär gavs av aluminiumsolskydd; tack vare det omvända balksystemet uppnåddes ett rent och enkelt utseende under taket.

År 2005 privatiserades hotellet och genomgick en omfattande renovering. Yrkesorganisationer protesterade mot omplaneringen av interiören och ersättningen av solskydden med ett blått metallfasadsystem. Byggnaden öppnade igen 2009 och används idag som hotell; det är en byggnad som kan ses utifrån. När du tittar från trottoaren, försök att föreställa dig hur det såg ut på 1960-talet: den fasad du ser är den renoverade, men den brutna geometrin i byggnaden och hur den vilar mot marken är Saugeys och Okans design. På motsatt sida av boulevangen är det enda stället där du kan få med både Riksdagens fasad i travertin och hotellets glas- och metallfasad i samma bild. Denna plats, där en byggnad från 1938 (som vann en tävling) står bredvid en byggnad ritad 1960, visar hur mycket arkitekturen utvecklats i Ankara under tjugo år.

Källa: GZT Mimari; Wikipedia (Büyük Ankara Oteli, III. TBMM Binası).

Ta reda på anslutningen från Kızılay till Ankaray-linjen och stige av vid stationen "Anadolu (Anıtkabir)". Därifrån kan du gå uppför backen till Anıtkabir. Denna rutt har Anıtkabir som startpunkt: År 1941-42 utlystes en internationell tävling där 49 projekt från olika länder deltog. Designen av Emin Onat och Orhan Arda valdes ut, och efter några ändringar lades grundstenen den 9 oktober 1944. Byggnaden slutfördes i oktober 1953 och invigdes den 10 november 1953. Anıtkabir är ett monumentalt exempel på den andra nationella arkitekturrörelsen, med en stil som refererar till Anatoliens hittitiska, seljukiska och ottomanska lager, och som präglas av sten, symmetri och en storslagen framtoning. Längs den 262 meter långa Aslanlı Yol (Lejonvägen) finns 24 lejon som representerar de turkiska stammar. Tio torn omger ceremonområdet. I hedershallen finns en symbolisk sarkofag, och i den åttkantiga gravkammaren under finns Atatürks kvarlevor. Av den totala ytan på 750 000 kvadratmeter utgörs 630 000 kvadratmeter av Fredsparken.

När du läser om de andra delarna av rutten, kommer du att märka hur snabbt språket förändrades under 1950-talet: När Anıtkabir slutfördes 1953, hade tävlingen för Ulus İşhanı redan avslutats, och två år senare påbörjades byggandet med aluminium och glas. Det är bara några få år mellan den monumentala stenen och fasaderna. Gå långsamt längs Aslanlı Yol, och observera fogarna i stenen, tornens proportioner och beläggningen på ceremonområdet, eftersom monumentet i sig och stenarbetet är det viktigaste längs denna rutt. När du når ceremonområdet, vänd dig om och titta på staden; placeringen av Anıtkabir på toppen är också en del av designen. Öppettiderna varierar beroende på säsong; kontrollera på anitkabir.tsk.tr. Avsätt också tid för museidelen.

Källa: anitkabir.tsk.tr; Wikipedia (Anıtkabir).

Från Kızılay, ta dig mot Çankaya med EGO-linjerna och stig av vid Çankaya Caddesi. Tornet ligger där Cinnah och Çankaya möts, precis intill Botanik Parkı. Atakule, designad av Ragıp Buluç, byggdes mellan 1986 och 1989 och invigdes den 13 oktober 1989, på 66-årsdagen av Ankaras utnämning till huvudstad. Namnet är en sammansättning av orden "Ata" (fader) och "kule" (torn). Det 125 meter höga tornet stod ovanpå det som då var Turkiets andra, och Ankaras första, köpcentrum. På toppen fanns en roterande plattform och en utsiktsplats, med belysningsdesign av Nergiz Arifoğlu. På kort tid blev det en del av stadens silhuett; i slutet av 1980-talet etablerade Ankara sin karaktäristiska bild med detta torn. Denna rutt slutar här, eftersom Atakule är en viktig del av moderniseringsperioden som sträckte sig från 1950-talet till 1990-talet: en tid då betong förvandlades till höjd och det blev en vanlig vana att betrakta staden från ovan.

Butiksdelen revs och byggdes om efter 2014, medan tornet bevarades. Det nya komplexet invigdes den 29 oktober 2018 och inkluderar en terrass mot Botanik Parkı och en plats vid entrén. För denna rutt är det främst själva tornet och utsiktsplatsen som är intressanta: du tar dig upp med två glaslinbanor, och från terrassen kan du se panoramautsikten över Ankara och den gata du har gått längs under dagen. Ta dig upp ungefär en halvtimme före solnedgången; då får du se både stadens silhuett i dagsljus och ögonblicket när lamporna tänds. För öppettider och entréavgifter för utsiktsplatsen, besök atakule.com.tr. När du tittar på tornet, fundera också på frågan som Arkitera ställde när rivningen började 2014: hur kommer den nya byggnaden att interagera med det gamla tornet? Svaret ser du idag från trottoaren.

Källa: Arkitera; A Tasarım; atakule.com.tr; Vikipedi (Atakule).