Från Seragöl till Kadıralak: En resa genom västra Trabzons sjöar, högländer och grottor.

Kom tidigt till Serajön, eftersom sjön är vackrast under de timmar då vinden ännu inte har rört dess yta. Som Karadeniz Kulturinventariet påpekar, är sjöns främsta attraktion speglingen av de omgivande träden i det stilla vattnet. När du har parkerat bilen, stanna först vid stranden och beskåda de två sluttningarna av dalen. Denna vy är viktig för att förstå hur sjön bildades. Enligt källor blockerade stora stenmassor som lossnade från sluttningarna av Derecikdalen efter kraftiga regn, dalens botten och hindrade floden Sera. Enligt uppgifter från Wikipedia uppskattades den lossnade stenmassans volym till cirka femton miljoner kubikmeter, och sjön fylldes helt på arton dagar. Historiska källor skiljer sig något; Kultur- och turistmyndigheten anger 20 februari, medan andra källor anger 21 februari. Det sägs att spåren av rasen fortfarande kan ses på sluttningarna; att leta efter de branta och nakna väggarna är en bra start. Sjön är uppkallad efter "Sera", det tidigare namnet på staden Yıldızlı, som ligger i dess närhet. Följ vandringsleden som sträcker sig längs stranden och fortsätt in i dalen. När sjön först bildades var den ungefär fyra kilometer lång, men med tiden har vattenytan minskat i takt med att dammen eroderats. Idag, enligt Kultur- och turistmyndigheten, varierar bredden mellan 150 och 200 meter. Var uppmärksam på vattnets färg och avlagringarna vid stranden, eftersom jorden som kommer från floden har fyllt sjön gradvis sedan den stora jordskredet 1990. Undvik därför att gå ner i vattnet; enligt Wikipedia gör de ackumulerade jordavlagringarna på sjöbotten det svårt för de som faller i vattnet att komma upp, vilket kan leda till dödsfall. I sjön lever karp, stiming och flodfisk, och den sötvattenskräfta som introducerades har också förökat sig. Området utsågs till ett skyddat naturområde 2005 och till en nationalpark 2010. Enligt Wikipedia finns det ett litet vattenkraftverk cirka 300 meter under sjön. Inom nationalparken kan man vandra och cykla. De bästa platserna för att ta bilder är där speglingen av sjön möter den skogbeklädda sluttningen vid sjöns smala ände. På en dimmig morgon kan den övre delen av dalen vara omgiven av moln, vilket ger sjön en ännu mer mystisk atmosfär. Ta en kort paus på en bänk vid stranden, eftersom vägen framåt kommer att vara stigning. Kom ihåg att vägen runt sjön kan vara smal och trång; var försiktig längs vägkanten när du går. På återvägen, innan du svänger mot Akçaabat, ta vägen mot Düzköy och följ skyltarna mot Hıdırnebi.

Källor: KTB Trabzon, Sjöar och Grottor; Karadeniz Kulturinventariet; Wikipedia.

Här är en beskrivning av hur man tar sig till Hıdırnebi, enligt information från den lokala kultur- och turistmyndigheten: Från den tolfte kilometern på vägen mellan Akçaabat och Düzköy, sväng västerut och fortsätt uppför i cirka tio kilometer tills du når bergsområdet. Enligt officiella källor är vägen öppen året runt, men var försiktig och kör långsamt under dimmiga dagar. När du kör uppför kommer du att märka att skogen förändras och att dalarna ligger längre ner. Höjden på bergsområdet varierar beroende på källa; Wikipedia anger en höjd på 1600 meter, medan den lokala kultur- och turistmyndigheten nämner en högre siffra. Oavsett vilken siffra du väljer, kommer du att känna att luften är betydligt svalare än vid kusten när du stiger ur bilen. Börja med en kort promenad bland de traditionella husen. Många av dessa trähus byggdes i enlighet med den lokala arkitekturen genom projektet "Yayla Kent", som startade 1998. Enligt den lokala kultur- och turistmyndigheten skapades detta bergsområde för att vara ett föredöme för hur man kan integrera bebyggelse i naturen. Fortsätt sedan upp till Hıdırnebi-toppen, eftersom det enligt de flesta källor är en naturlig utsiktsplats. Härifrån kan du, om vädret tillåter, se Akçaabat, de omgivande byarna och det blåa Svarta havet. Under molniga dagar förvandlas vyen och molnen sträcker sig ut som ett hav under dina fötter. Om du vill se "molnhavet" är det bäst att åka en mild dag tidigt på morgonen när låga moln bildas. Det kan vara blåsigt på toppen, så ta med en vindjacka. Besök också den öppna ytan där bergsfestivalerna hålls; lokalbefolkningen kallar detta område "Dernek Çimeni" eller "Argolos Çimeni". Enligt information från Akçaabat börjar festivalen vanligtvis i mitten av juli och avslutas den 20 juli. Sista dagen av festivalen kallas "Orak Yedisi". Under festivalen ställs upp marknadsstånd och det bildas ringar av människor som dansar till musik från fiol och trummor. Om du besöker området i juli kan det vara mycket folk, så parkera bilen på de platser som personalen visar. De som besöker området på hösten kan se gula och röda löv i de lägre delarna och dimma på bergen. Den lokala kultur- och turistmyndigheten noterar också att man kan se vilda djur som vargar, rävar och schakaler i skogen. Om du vill se djuren, vänta tyst vid skogskanten och mata dem inte. Den lokala kultur- och turistmyndigheten uppger att infrastrukturen är komplett i bergsområdet och att det finns boende i form av pensionat. Den närliggande bergsområdet Kuruçam, som ligger ungefär en kilometer bort, nås via samma väg. Efter att ha tillbringat en och en halv timme där, fortsätt tillbaka samma väg ner till vägen mot Düzköy och fortsätt sedan mot distrikt

För att nå Çal-grottan, följ anvisningarna från den lokala kultur- och turistmyndigheten: Ta av från vägen innan du kommer in i distriktet Düzköy, och ta vägen som går åt höger. Fortsätt genom byn Çalköy för att nå grottan. Ingången till grottan ligger precis vid början av vägen som leder från Çalköy till Çayırbağı, och den är belägen ovanför en bäck som heter Kulaklık Deresi. När du har parkerat bilen, titta uppåt innan du går in, eftersom det finns ett historiskt fort på toppen av berget ovanför grottan. Ta på dig en jacka när du går in, och förvara din telefon i fickan; det är kallare och fuktigare inuti än ute. Çal-grottan är i grunden en underjordisk vattenkanal, och en liten bäck rinner genom den. Enligt nyhetsbyrån AA kan bäcken vara upp till en och en halv meter djup under regniga perioder, och ner till tjugofem centimeter på sommaren. Därför kommer ljudet och flödet av vattnet att vara mycket starkare om du besöker grottan på våren. Efter ingången fortsätter du i cirka tvåhundra meter längs en enda korridor, och du kommer att märka att takhöjden ständigt förändras. Enligt den lokala kultur- och turistmyndigheten börjar stalaktiter och stalagmiter att synas efter de första hundra och femtio metrarna. Korridoren delar sig efter ungefär tvåhundra meter, och vi rekommenderar att du först tar höger. Den delen som kan besökas är ungefär fyrahundra meter lång, och ungefär sextio meter in hittar du en liten sjö och ett vattenfall. Stanna till framför vattenfallet och lyssna på ljudet av vattnet som träffar berget; detta är en av grottans mest imponerande platser. Vänd sedan tillbaka och gå in i den vänstra grenen, som är ungefär hundrafemtio meter lång. I rummet i slutet av denna gren finns en schakt där vatten från en källa på ytan rinner ner. Enligt AA finns det i detta område även ovala gropar fyllda med vatten, som har bildats genom erosion och kollaps i det kalkstensrika området. Eftersom det finns kopplingar till omvärlden genom dessa gropar, känner du en lätt luftström, och det sägs att besökare får intrycket av att de går i en dal istället för under jorden. Enligt Wikipedia bildades grottan i två etapper: först genom att läckande vatten eroderade kalkstenen, och sedan genom att området lyftes. Hittills har man utforskat upp till åtta kilometer, men den del som är öppen för besökare är begränsad till ungefär en kilometer. Håll dig till de trä- och metallgångar som är anlagda, rör inte formationerna och använd blixten sparsamt. De våta plattformarna kan vara hala, så håll i räcket när du går. Grottan öppnades för turism år 2003, och antalet besökare har ökat snabbt de senaste åren; enligt uppgifter från Düzköy besökte över sjuhundratusen personer grottan år 202

Den sista destinationen för dagen är Kadıralak naturreservat, som ligger precis intill distriktet Tonya. Enligt Wikipedia ligger parken cirka två kilometer från centrum av Tonya, på en höjd av 1480 meter, och ligger intill området Kadıralak. Nyhetsrapporter anger olika mått för själva området, till exempel 1300 meter och nio kilometer till distriktet; de två namnen refererar till olika delar av samma område. Parken täcker en yta på ungefär 3500 hektar och är registrerad som Turkiets 223:e naturreservat. Enligt Wikipedia finns det områden med skyddad vegetation och hållbart skötsel i österdelen av parken; det innebär att även de omgivande ängarna är en del av det skyddade området. Efter att ha parkerat bilen, promenera först längs kanten av ängen för att få en överblick. Området omges av tall-, gran- och kungsgran-skogar, och mitt i ängen står traditionella trähus. Det som gör Kadıralak känt är de blå "stjärn"-blommorna som blommar på våren; denna växt, med det vetenskapliga namnet Scilla bifolia, färgar ängen lila. Därför kallar lokalbefolkningen också området för "Lila ängen". Enligt nyhetsrapporter blommar blommorna oftast i april och kan ses i ungefär två veckor. Men blomningstiden varierar beroende på vädret; efter en hård vinter blommar blommorna senare, medan de kan blomstra redan innan april under milda år. Den blå "stjärn"-blomman är en av de växter som Turkiet är skyldiga att skydda enligt Bernkonventionen. Enligt en rapport från TGRT ledde det faktum att besökare tog bilder och trampade på blommorna till att täcket snabbt försvann. Därför, under blomningsperioden, undvik att gå in på ängen, håll dig till stigarna och ta bilder från sidan. Efter att blommorna vissnat blommar gula blommor på ängen, och det sägs också att samma område kallas "Gula ängen". I början av sommaren kan du ta en kort promenad längs skogsvägarna vid kanten av ängen och hitta en lugn plats för att observera fåglar och växter. Enligt Küre-encyklopedin anordnas inga större evenemang i området, vilket gör det till en mycket lugnare plats än Hıdırnebi. På hösten förvandlas området till en annan plats med gula löv och tät dimma. Enligt Küre-encyklopedin finns det inga boenden i området och mat- och dryckesalternativen är begränsade, så ta med dig vatten och snacks. Samma källa noterar också att mobilsignalen kan vara svag i vissa områden, så ladda ner kartan i förväg. Under vintern och tidig vår kan vägarna vara stängda på grund av snö, så kontrollera vägförhållandena i Tonya innan du åker. Ta med dig ditt skräp och undvik att gå in i trädgårdarna till de traditionella husen, eftersom vissa fortfarande används. Efter att ha tillbringat dagen här kan du återvända till Trabzon via vägen som leder från Ton