Från Romerska badet till Karacabey: Badkulturen i Ankara.

Från Çankırı Caddesi leder en kort trappa upp till en platå, som i själva verket är en höjd. År 1937 grävde Remzi Oğuz Arık fram frygiska och romerska lager här. Själva badet upptäcktes genom utgrävningar som genomfördes mellan 1937 och 1943, under ledning av Hamit Zübeyr Koşay och med Necati Dolunay som ansvarig. Mahmud Akok analyserade de arkeologiska resterna och skapade rekonstruktionsplaner. Mynten som hittades i golvet dateras till tiden för kejsaren Caracalla, vilket gör att byggnaden kan dateras till åren 212-217. Det antas att badet var tillägnat Asklepios och det räknas som ett av de största romerska baden i världen.

Besök de olika delarna i ordning: omklädningsrummet (apoditerium), det kalla badet med pool (frigidarium), det tempererade rummet (tepidarium), det varma badet (caldarium) och ångbastun (sudatorium). Det mest intressanta är vad som finns under golvet. Under tegelpelarna fanns ett golv där varm luft cirkulerade; detta system, kallat hypocaust, användes även i osmanska bad och du kommer att se samma princip på andra platser längs vägen. Den intilliggande palestrán, en träningsplats som är 95 meter x 95 meter, är idag ett utomhusmuseum. På området finns nästan tusen föremål: gravstenar i de södra och västra delarna, inskriptionsblock och milstolpar i norr, altare i öster, sarkofager och lejonstatyer i mitten.

När du utforskar, tänk på att vattnet kom från Elmadağ genom stenvattenledningar och att stenarna i badet användes för att reparera bysantinska murar. Många av stenarna i muren kommer härifrån. Det finns ingen skugga på området, så kom tidigt på morgonen. För information om öppettider och stängda dagar, besök museets officiella webbplats.

Källor: ASKİ, Ankara Hamamları ve Kaplıcaları; TDV İslam Ansiklopedisi, Ankara-artikeln; Vikipedi.

Denna dubbelhamam, som ligger till vänster om den trappstegsbelagda vägen som går från Anafartalar Caddesi, intill den gamla handelsgymnasiet, har ingen inskription. Vem som byggde den framgår av stiftelsen. İshak Paşa, som var storvezir under både Fatih och II. Bayezid, avsatte 142 500 dirhem till sin hovmästare Sinan Bey för att bygga ett badhus i Ankara, så att pengarna skulle gå till hans välgörenhetsinstitution i hans hemstad İnegöl. Sinan Bey byggde sedan badhuset i stadsdelen İskender Taşı. Stiftelsen från 1486 bekräftar detta. I Ankaras register över välgörenhetsinstitutioner från 1521-22 anges att badhusets årliga intäkter var 19 000 akçe, vilket var det högsta bland stadens badhus. År 1673 köpte Ankaras överdomare Mehmed Emin Efendi badhuset och testamenterade det till Zincirli Camii-moskén. Idag ägs det av Direktoratet för välgörenhetsinstitutioner och är fortfarande i drift.

Herrarnas avdelning ligger i norr, damernas i söder. Man kommer in i herrarnas omklädningsrum genom en bågformig dörr i norr. Tvåvåningskonstruktioner av trä omger den åttkantiga poolen, med en kupol i bagdadisk stil ovanpå. Det varma badet har en oval kupol; till höger finns toaletter, till vänster en rakverkstad. I det varma badet finns en kvadratisk plattform, tre kupolerade valv och tre avskilda utrymmen; i det avskilda utrymmet till vänster om ingången finns en djup pool. Damernas avdelning är större. Även om du inte går in, ta en titt på den huggna stenen på västra fasaden och de intrikata stenmönstren i fönstren.

Från här, gå nerför Denizciler Caddesi till İtfaiye Meydanı. Eyne Bey Hamamı, som ligger mittemot Gazi Lisesi, är det äldsta osmanska badhuset i stadens centrum. Enligt en stiftelse från 1405 byggdes det av İne Bey, en officer under I. Murad, och Melike Hatun bidrog med 1000 اشرفi i guld till byggandet. Det är ett enda badhus och är idag endast öppet för män. De korintiska kolumnerna i omklädningsrummet, som är återanvända, syns inte från utsidan, men det är värt att ta några minuter för att titta på fasaden.

Källa: ASKİ, Ankara Hamamları ve Kaplıcaları; Vikipedi; Kültür Envanteri (Eynebey).

Detta turkiska badhuset, beläget på Talatpaşa-boulevarden, är byggnaden som gett området dess namn. Enligt osmanska dokument kallades området tidigare Karaca Bey Hamamı Meydanı och Hamamarkası Meydanı, men med tiden förkortades det till Hamamönü. Det finns ingen inskription som anger byggåret. Enligt ett stiftelsebrev från år 1444 byggdes badhuset av Karaca Bey, son till Abdullah, som var guvernör i Anatolien under sultan Murad II och svärson till Çelebi Mehmed. Han dog samma år i slaget vid Varna. Enligt *Türk Diyanet Vakfı İslam Ansiklopedisi* (TDV:s islamiska encyklopedi) tillhör komplexet år 1428, medan vissa källor anger åren 1440-41; badhuset måste alltså ha färdigställts någon gång under dessa år. Syftet med stiftelsen var att avsätta intäkter från badhuset och de två trädgårdarna intill för att finansiera kostnaderna för det närliggande klosterkyrkan, kallad İmaret Camii, i området Hacet Tepesi.

Man går in i herrarnas avdelning genom en dörr på den södra fasaden, som vetter mot gatan, och in i damernas avdelning genom en dörr på den västra fasaden. Omklädningsrummens väggar är gjorda av lera, taken är pyramidformade och i mitten finns ett fönster. Inuti finns trälådor längs sidorna och i mitten finns pooler med fontäner. Väggarna och golvet i tvättavdelningarna är gjorda av marmor. Ljuset kommer in genom cirkulära, polygonala och stjärnformade fönster i kupolerna. Herrarnas avdelning har en klassisk plan med fyra valv, och i mitten finns en åttkantig plattform. Man når kupolen genom hörnen, som är dekorerade med mukarnas (ornamentala nischer). Damernas avdelning har ett större omklädningsrum och en symmetrisk plan. Tvättavdelningen renoverades 1979, och omklädningsrummet några år senare. Encyklopedin nämner också renoveringar under slutet av 1980-talet och under åren 2003-2005. Idag är badhuset i drift med båda sina avdelningar.

En god turist skyndar sig inte hit: först sitter man i det varma rummet och värmer upp sig, sedan svettas man på plattformen, ber om en peeling (kese) eller en tvätt (natır), och sedan går man till det kalla rummet för att vila. Handduk och badrock får man från badhuset. Kontrollera öppettider och damernas schema i förväg via telefon.

Källa: ASKİ, Ankara Hamamları ve Kaplıcaları; TDV İslam Ansiklopedisi, Karaca Bey Camii ve Külliyesi; Vikipedi.

Bakom bakelsen, i området Hacet Tepesi, ligger Karaca Beys komplex. Enligt stiftelseregistren bestod komplexet, som kallades Karaca Bey Imareti, av en moské, ett gästhus, en grav, en fontän, vattenledningar och ett dubbelt badhus; av dessa finns idag kvar moskén, graven, fontänen och badhuset. På denna rutt bör du fokusera mer på hur komplexet fungerade än på moskéns arkitektur. Enligt Ankara Evkaf-registret från 1521-22 var stiftelsens årliga inkomst 26 760 akçe, vilket inkluderade inte bara badhuset, utan också ett såpsjuderi intill badhuset, en plats för ett lusthus på Sultan Meydanı, trädgårdar och gårdar. Med andra ord bidrog hyran från badhuset nedanför till att finansiera verksamheten i gästhuset; badhuset var alltså en del av organisationens ekonomi. Detta förklarar också varför det fanns så många badhus i den osmanska staden.

I den åttkantiga gravkammaren norr om moskén ligger Karaca Bey begravd; inskriptionen ovanför dörren är på arabiska och anger årtalet 848 (1444). Efter att ha dött i Varna fördes hans kropp tillbaka till Ankara, där han tjänstgjorde. Titta på minarets färgglada kakeldekorationer och den åttkantiga toppen utifrån; enligt TDV Islam Encyclopedia nämns Sinaneddin Ahmed b. Ebu Bekir el-Müşeymeş som arkitekten för komplexet, och det står att renoveringar utfördes 1938, 1947, 1965, 1989 och 2003-2005.

Moskén är öppen för besökare. Undvik att gå in under bönetider, eller håll besöket kort. Ta av dig skorna, klä dig anständigt med kläder som täcker axlar och knän, och var tyst. Gravkammaren är en del av moskén och kräver inget separat besök. Om du tänker på att Karaca Bey-familjen bodde i Ankara, nära Gazi Lisesi och Köşk Yeri i närheten av Eyne Bey Hamamı, så fulländas kopplingen mellan torget du nyss passerade och denna kulle.

Källa: TDV Islam Encyclopedia, artikeln om Karaca Bey-moskén och komplexet; ASKİ, Ankara Hamamları ve Kaplıcaları (Ankaras badhus och spa).

Området, som fått sitt namn efter ett badhus, avslutas vid badhuset. Hamamönü är en bebyggelse som grundades på 1200-talet runt marknadsplatserna vid foten av fästningen, blomstrade under 1500- och 1600-talen tack vare sin sofistikerade textilproduktion, och drabbades av förstörelse under 1600-talets Celali-uppror. Det du ser idag är främst civil arkitektur från 1800-talet: cirka 300 byggnader, varav åtta är registrerade som monument, och tjugotvå är exempel på traditionella hus. Beslutet om skydd togs 1997, planeringen startade 1999, och år 2006 genomförde kommunen i Altındağ en upprustning av gatorna, med start vid gatorna İnci och Dutlu. De kvarvarande husen restaurerades, och ruinerna förvärvades av kommunen och byggdes om med Ankara-sten, trä och tegel; därför är inte alla fasader som du ser gamla, utan en del har byggts om. De tjugotvå husen på Konstgatan har sedan 2010 varit avsedda för konstnärer; de övre våningarna används som ateljéer, medan de nedre våningarna är gallerier.

Detta är rätt plats för en promenad efter ett besök på badhuset. Gå in från Talatpaşa-boulevarden och sväng in på de kullerstensbelagda gatorna; du kommer inte att gå vilse så länge minareten från Karacabey-moskén är i sikte. Taceddin-dergaschen, där Mehmet Akif Ersoy skrev den turkiska nationalsången, ligger också i området; om du har tid, besök museet som finns där. Området är livligt med evenemang under ramadankvällarna och är fullt av folk under helgerna; välj en vardagseftermiddag för en lugn promenad.

Det är enkelt att ta sig tillbaka: EGO-bussar går mot Ulus och Kızılay från hållplatserna längs Talatpaşa-boulevarden, och det är också möjligt att gå till Ulus. Avsluta dagen med att tänka på att torget du ser från badhusets entré grundades för sexhundra år sedan som en inkomstkälla för en stiftelse, och området bär fortfarande namnet efter det badhuset. I Ankara är badkultur inte bara en fråga om byggnader, utan en fråga om ett helt område.

Källa: Vikipedi, Hamamönü; Türkiye Turizm Ansiklopedisi; Altındağ Belediyesi, Hamamönü Sanat Sokağı.