Från Konak med färja till Karşıyaka, solnedgång i Bostanlı.

Börja vid färjeterminalen i Konak; den första terminalen där invigdes 1884, och färjetrafiken mellan Konak och Karşıyaka har sedan dess gått mellan samma två punkter. När du går ombord på färjan, gå till det öppna däcket istället för salongen, eftersom själva resan är huvudattraktionen. Bakom dig krymper Konak och Kordon, medan stranden i Karşıyaka, som sluttar ner mot Yamanlar-berget, gradvis växer fram framför dig. Denna korta färjetur över viken kan betraktas som stadens äldsta kollektivtrafiklinje. Färjetrafiken startades av Hamidiye Färjeföretag, grundat av Yahya Hayati Efendi, som erhöll ett 30-årigt koncessionsavtal 1883; enligt källor startade linjerna i februari 1884. Företaget trafikerade inte bara till Karşıyaka, utan också till Urla, Foça och Çeşme Ilıcası; färjan "Müsavat" kunde ta upp till 500 passagerare.

Färjan lämnar dig vid en terminal längs Cemal Gürsel Caddesi, där Kemalpaşa Caddesi möter havet. Den nuvarande terminalbyggnaden är ny, men platsen har en lång historia. Den första terminalen var gjord av trä och var upplyst med gas från och med 1906. Den 30 september 1908 kolliderade färjan "İstanbul" med fartyget "Kassandra" i viken och sjönk; endast 30 av de 170 passagerarna kunde räddas, och de arga invånarna i Karşıyaka satte eld på terminalerna samma natt. Den efterföljande terminalen byggdes om i trä på träpålar. Izmirs första betongterminal byggdes här och slutfördes i mars 1935; den utökades 1962. En omfattande renovering, som började på 1980-talet, slutfördes enligt källor mellan 1990 och 1992, och den övre våningen öppnade som en bokhandel och ett kafé, och verksamheten övergick till IZDENİZ.

När du kliver av, stanna en stund inne i byggnaden. Gå upp till övervåningen och titta ut över viken; härifrån har du den bästa utsikten över färjorna som anländer och avgår till Konak. Från terminalen går det också färjor till Pasaport, Alsancak, Göztepe och Üçkuyular, vilket innebär att du kan nå nästan alla delar av stadens södra sida härifrån. Utanför sträcker sig kustvägen i båda riktningarna; gå några steg västerut och titta på terminalbyggnaden från havet. Morgonljuset kommer från öster och lyser upp byggnaden framifrån; på eftermiddagen är utsikten mot Konak tydligare. Det bästa ögonblicket för att ta foton är när en färja anländer.

På torget finns hållplatsen för spårvagnslinjen T1 (Karşıyaka İskele) och hållplatser för ESHOT-bussar; det finns också en cykelväg och till

Karşıyaka Çarşı, som egentligen bara är en gata, heter Kemalpaşa Caddesi. Den börjar vid hamnen och sträcker sig rakt inåt, 450 meter lång, mot tågstationen. På denna rutt kommer du inte att gå för att shoppa, utan för att uppleva områdets atmosfär. Det fanns två linjer som förband Karşıyaka med staden: en järnväg som öppnades 1865 och en färjelinje som startade 1884. Den ena linjen stannade vid gatans ena ände, den andra vid det andra, och marknaden växte fram mellan dessa två punkter. Enligt folkräkningen 1891 fanns det 832 hus och 1 080 fastboende i området; det som tidigare var ett sommarområde för turister utvecklades till en permanent stad längs denna gata. Under den tiden kallades området "Kordelio" enligt europeiska källor, men kopplingen till Richard Lejonhjärta under det tredje korståget är omtvistad. Inom området började spårvagnstrafik 1906, som senare ersattes av bussar och minibussar; den nuvarande spårvagnen återvände till kusten år 2017. Gå in på gatan från hamnen och sakta ner. Titta ner på marken; de grå och svarta stenarna under dina fötter är granit som hämtats från Kozak-höjderna i Bergama. År 2008 renoverades och återställdes marken, som hade skadats under uppgraderingen av gas- och vattenledningar, med 800 ton naturlig sten. Arbetet omfattade ett område på sex tusen kvadratmeter. Under samma arbete renoverades och målades även gatans elstolpar. Gatan är en gågata, så du kan gå mitt på den och titta åt båda hållen. Vänj dig vid att titta upp, ovanför skyltarna; gatans karaktär döljer sig inte i skyltfönstren, utan på de övre våningarna. Ta dig in i de sidogator som öppnar sig var hundrade meter; de till höger leder till kusten, medan de till vänster leder in i kvarteret, och det är lätt att hitta tillbaka. Gatan har en unik bokhandelstradition; att gå in i en av dem och stanna ett par minuter berättar varför invånarna i Karşıyaka inte bara ser denna gata som en plats för shopping. Tidigt på morgonen är gatan lugn och stenläggningen ser tom ut; på eftermiddagen fylls gatan av folkmassor som kommer från hamnen. Om du väljer att gå denna rutt på morgonen kommer du att fånga ögonblicket när butikerna öppnar och ägarna sopar framför sina butiker. Mitt under promenaden, stanna vid en bänk eller en trottoarkant och observera folklivet i tio minuter. Leta inte efter de levantinska villorna från sommarperioden längs denna gata; de finns i sidogatorna i området, som Çamlık Caddesi, och en av dem är villan som byggdes av familjen Alliotti år 1914. Vid hamnsidan av gatan finns också hållplatser för spårvagn och minibuss Källa: İzmir kommuns hemsida (artikel om Karşıyaka-torget); Visit İzmir (Karşıyaka-torget); Wikipedia (Karşıyaka); İzmir kommunala kultur- och turistmyndigheten (Karşıyaka); 1912 Karşıyaka-föreningen.

Villan, som ligger precis intill stationen, är en plats där Karşıyakas historia möter republikens tid. Detta hus, som var en sommarbostad för familjen Uşakizade, byggdes på 1860-talet. Latife Hanım, dotter till den framstående familjen Uşakizade Muammer Bey, föddes i Izmir 1898 och träffade Atatürk i familjens villa i Göztepe i september 1922. Atatürk bodde i villan i tjugo dagar, och de två fortsatte att hålla kontakten genom brev. Villan i Göztepe är idag ett museum, och dess restaurering, som slutfördes 2001, belönades med ett bevarandepris år 2003. När Zübeyde Hanım blev sjuk den hösten rekommenderades Izmirs klimat av läkarna. Atatürk skickade sin adjutant Salih Bozok för att hitta ett lämpligt hus, med kravet att det inte skulle vara ett övergivet grekiskt hus. Latife Hanım föreslog familjens hus i Karşıyaka. Huset låg nära stationen, vilket var en viktig detalj för en sjuk kvinna. Zübeyde Hanım anlände med tåg den 18 december 1922, och dörrtrösklarna togs bort för att hennes rullstol skulle kunna passera. Hon stannade där i 28 dagar och avled den 14 januari 1923, 66 år gammal. Efter sin mors död reste Atatürk till Izmir och gifte sig med Latife Hanım den 29 januari 1923.

Villans andra liv började år 2005, då Karşıyaka kommun förvärvade tomten på 2 958 kvadratmeter. Restaureringen påbörjades den 11 oktober 2007, och villan öppnade som ett minnesmuseum för allmänheten den 19 maj 2008. Den officiella invigningen ägde rum den 9 juli 2008, och år 2016 registrerades den som ett privat museum. Under restaureringen bevarades den ursprungliga karaktären, från trädetaljerna i interiören till marmorn och träden i trädgården. En del av möblerna donerades av villans arvingar, medan andra köptes.

Börja besöket i trädgården. Den cremefärgade fasaden och de bruna persiennerna visar ett enkelt, tvåvånings sommarhus. I trädgården fanns tallar, palmer, en fontän och ett väderkvarn. Inuti finns tre rum på entréplan, tre rum och ett badrum på övre plan. Rummen är inredda med möbler från den tiden, och föremål som en grammofon och en radio ger en inblick i livet hemma under 1920-talet. Vaxfigurer av professor Dr. Yılmaz Büyükerşen visar Atatürk, Latife Hanım och Zübeyde Hanım i rummen. Zübeyde Hanıms rum är inrett som ett minnesrum, och det är här man bör tillbringa mest tid. Lägg märke till de tröskelfria dörrarna. De utomhusut

Zübeyde Hanım-gatan leder dig från stationen i riktning mot Soğukkuyu. Soğukkuyu var en kustby där nomader bosatte sig under 1800-talet, och minnesplatsen ligger längs denna gata. Innan du går in i parken, försök att komma ihåg var du befinner dig. Zübeyde Hanım föddes 1857 i Thessaloniki. Hon var dotter till Feyzullah Ağa, en medlem av familjen Hacı Sofi, och kom från en nomadfamilj som hade flyttat från centrala Anatolien till västra Thessaloniki. Hon gifte sig med Ali Rıza Efendi och fick fem barn. År 1888, när Mustafa fortfarande gick i grundskolan, förlorade hon sin man. Efter Balkankriget flyttade hon med sin dotter Makbule till Istanbul och bosatte sig i Akaretler. Hon avled den 14 januari 1923 i Izmir, där hon hade kommit för behandling, och begravdes på gården till Ferik Osman Paşa-moskén. Hennes grav ligger fortfarande i parken där gården ligger idag.

Minnesmonumentets utformning var resultatet av en diskussion. År 1938 presenterade Izmirs borgmästare Behçet Uz en utsmyckad design för monumentet. Atatürk avvisade den och ville istället att det bara skulle vara en tung sten över graven, omgiven av en lekplats. Monumentet byggdes enligt dessa önskemål av Izmir kommun år 1940. Stenen du ser är rosa granit som har hämtats från Yamanlar-bergen. Den är fyra meter hög och väger tio ton. På stenen finns en relief av Zübeyde Hanım, och under den finns en kort text som berättar att detta är gravplatsen för Atatürks mor, som avled år 1923. Den ursprungliga gravstenen, som togs bort under byggandet, förvaras sedan 2005 på Izmir arkeologiska museum.

I parken, stanna först framför ceremoniplatsen och gå sedan fram till monumentet. Läs reliefen i sidoljuset; solens mittdagsstrålar plattar ut graniten, medan morgon- och kvällsljuset är bättre. Gå runt stenen och observera dess struktur; avsaknaden av utsmyckning var ett medvetet val. Lekplatsen, som Atatürk önskade, finns fortfarande kvar intill monumentet. Parken är ett område med hög skyddsnivå; vegetationen, belysningen och ceremoniplatsen har renoverats, en tebana har byggts ovanför dammen, och området övervakas dygnet runt. Sätt dig på en bänk i tio minuter och observera parkens vardagsliv; detta är en plats som är både ett monument och en park för lokala invånare.

Varje år, den 14 januari och på Mors dag, hålls en ceremoni här. En krans läggs, en tyst minut hålls och den turkiska nationalsången framförs. Elever reciterar också dikter. Förutom kommunen och distriktsstyrelsen deltar organisationer som Turkiska Mammaföreningen och Turkiska Kvinnoföreningen. Under dessa dagar kan det vara mycket folk och det kan vara en formell atmos

För att nå dagens sista destination, ta spårvagnslinjen T1 från hållplatsen Karşıyaka İskele. Passera hållplatserna Nikah Sarayı och Yunuslar, och den tredje hållplatsen är Bostanlı İskele. Linjen invigdes den 11 april 2017 och följer kusten längs sin 8,8 kilometer långa sträcka. Om du föredrar att gå, följ strandpromenaden västerut; det är en rak och lätt promenad på drygt två kilometer, där du alltid har havet på din vänstra sida. Namnet Bostanlı berättar sin egen historia: i register från 1890 kallades platsen Menemen İskelesi (Menemens hamn), år 1900 kallades den Papaskala, vilket betyder "prästens hamn" på grekiska, och eftersom vattenmeloner och andra frukter från Menemen-slätten lastades i denna hamn, fick området sitt nuvarande namn. Således har hamnen inte bara varit viktig för färjetrafiken, utan har i över hundra år varit en viktig del av denna kuststräckas existens. Den nuvarande Bostanlı-färjeterminalen byggdes av Türkiye Denizcilik İşletmeleri mellan 1989 och 1993; den täcker ett område på cirka 20 000 kvadratmeter och har en driftsbyggnad på 2 500 kvadratmeter. Här avgår färjor till Konak, Alsancak, Üçkuyular och Karşıyaka, och även bilfärjor trafikerar denna hamn. Hamnen drivs idag av İZDENİZ, det maritima företaget som grundades av İzmir Metropolitan Municipality år 1992. Hållplatsen för spårvagnen ligger precis framför hamnen; tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och en cykelväg har beaktats. Gå genom hamnen och fortsätt längs kusten; Balıkçı Baba Park är en av de många platserna där man kan vila längs denna kust, och på onsdagar hålls en marknad i området. Ditt huvudsakliga mål är platsen där Bostanlı-ån myter ut i viken. Här förändrade två byggnader som invigdes 2016 karaktären av kusten: Bostanlı-gångbron och Sunset Terrace, designade av arkitekten Evren Başbuğ och hans team för İzmir Metropolitan Municipality. Designen genomfördes mellan 2014 och 2015, byggnationen startade 2015 och slutfördes 2016, och byggnaderna öppnades för allmänheten i augusti 2016; den totala byggnadsytan är 8 800 kvadratmeter. Båda byggnaderna var det första exemplet på İzmirDeniz-planen, som syftar till att omforma kusten, och som är en del av "Karşıkıyı"-delen. Designteamet beskriver de två byggnaderna som vardagliga mötesplatser som återförenar stadsborna med kusten, och de kopplar detta till en vision för ett avslappnat liv i İzmir. Bron förbinder de två sidorna av ån med en asymmetrisk, lätt välvd form; under valven kan båtar passera till en flytande brygga vid mynningen av ån. Strukturen är av stål, med På eftermiddagen fylls terrassen, men under veckodagarna är det lugnare. Under hösten kan vinden från väst vara stark, så klä dig med ett extra lager. När mörkret faller, återvänd till Bostanlıs brygga; det går direktbåtar till Konak. Kontrollera den aktuella tidtabellen på IZDENIZ:s webbplats, och låt dagen avslutas på samma sätt som den började. Källa: Wikipedia (Bostanlı, Karşıyaka; Bostanlıs brygga); Wikipedia (Karşıyaka; Spårvagn İzmir); Arkiv och Arkitera (Bostanlıs gångbro och solnedgångsterrassen); İzmir kommuns webbplats (IZDENIZ:s linjer).