Från havsutsikten vid västkusten till Sinans bro.

Fenern i Yeşilköy är ett historiskt fyr som används för att guida fartyg som kommer från Marmarahavet och styr in i Bosporen. Enligt Wikipedia använder fartygen den för att bestämma sina rutter in i sundet. Fyren byggdes 1856 av Michel Pasha, som hade fransk bakgrund, och bestod av ett stenhus. Eftersom Yeşilköy hette Ayastefanos fram till 1926, kallades fyren först med det namnet, och senare fick den namnet efter stadsdelen. Bredvid den 23 meter höga fyren finns också en bostad, och byggnaden har restaurerats tre gånger mellan 1945 och 1988. Artikeln om Yeşilköy nämner också att fransmän som bosatte sig här under Krimkriget byggde en av Istanbuls tre fyrar.

Fyren står vid Yeşilköy-udden, och eftersom den fortfarande är i drift som en navigationsanläggning, kan du se den utifrån när du promenerar längs kusten. Ta dig tid att stanna till här, eftersom själva Yeşilköy också är värt ett besök. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var stadsdelen en populär kustort och rekreationsområde för Istanbuls välbärgade familjer, och du kan fortfarande se imponerande trähus i art nouveau-stil från den tiden. Det var också här som Ayastefanos-avtalet, som dokumenterade resultatet av det osmansk-ryska kriget 1878, undertecknades. Det sägs att namnet Yeşilköy gavs till stadsdelen på förslag av Halit Ziya Uşaklıgil.

Yeşilköy har en hamn, en brygga som trafikerar linjer till öarna under sommarmånaderna, och sandstränder. Ta en kort promenad längs kusten och se fyren från olika vinklar, och gå sedan vidare till flygmuseet; de ligger mycket nära varandra.

Källa: Wikipedia.

Luftfartsförsvarets museum i Istanbul ligger i Yeşilköy, intill det militära flygplatsen. Platsen är betydelsefull: stadens första flygplats, Yeşilköy flygplats, öppnade här år 1912, och i museets historia nämns Yeşilköy som platsen där den första flygenheten etablerades. Turkiets första flygmuseum öppnade den 15 maj 1971 i Cumaovası, Izmir, men flyttades till Yeşilköy eftersom platsen ansågs olämplig. Byggandet av den nuvarande byggnaden började 1977 och slutfördes 1983. Museet öppnade för allmänheten den 16 oktober 1985.

Museet täcker ett område på 65 000 kvadratmeter, varav 2 365 kvadratmeter är inomhus och 12 000 kvadratmeter är utomhusutställningsyta. I hangaren och på den öppna ytan finns olika flygplan och helikoptrar som använts av det turkiska luftförsvaret. I minnessalen finns föremål som tillhör personer som har lämnat ett avtryck i flyghistoriens, i motoravdelningen finns motorer från både propell- och jetflygplan, och i klädaffären visas exempel på pilotkläder från osmanska tiden till idag. Utomhus kan du leta efter transportflygplanet Skytrain, tillverkat i USA 1943; enligt Wikipedia ingick 110 flygplan av denna typ i luftförsvarets inventering mellan 1946 och 1998. Transportflygplanet Dornier Do 28, tillverkat i Tyskland 1970, är också ett av de få exemplaren som finns kvar i Turkiet.

Eftersom det öppna området är stort, kan du lätt tillbringa en och en halv timme här. På soliga dagar, ta med en hatt och vatten, och på blåsiga dagar, en vindjacka. Eftersom museet tillhör luftförsvaret och ligger intill det militära flygplatsen, kontrollera öppettider och inträdesvillkor innan du besöker. Om du kommer med barn, läs informationsskyltarna bredvid flygplanen tillsammans; det är ett bra sätt att lära sig vilka flygplan som användes under vilka år.

Källa: Wikipedia.

Florya Atatürk Denizpalatset ligger cirka 70 meter utanför kusten och vilar på pålar som är förankrade i havsbotten. Det är förbundet med fastlandet via en träbrygga. På grund av Atatürks intresse för området beställde Istanbul kommunen en ritning från arkitekten Seyfi Arkan, och palatset slutfördes 1935 och presenterades för Atatürk den 14 augusti. Det är ett av de mest framstående exemplen på tidig republikansk arkitektur, och dess engelska Wikipedia-artikel beskriver det som ett exempel på Bauhaus-stil. Inuti finns en salong, sovrum, badrum och ett bibliotek.

Atatürk använde palatset som sommararbetsplats under tre år, och tillbringade särskilt långa perioder här under juni och juli 1936. Hans sista besök var den 28 maj 1938. Det berättas att han ofta kom till palatset med motorbåt under sin tid i Dolmabahçe och badade i havet tillsammans med folket. Under senare år användes palatset också som sommarresidens för andra presidenter. Den 6 september 1988 överfördes det till TBMM:s avdelning för nationella palats, restaurerades och omvandlades till ett museum.

Kontrollera om museet är öppet för besökare och vilka öppettider som gäller innan du åker. Även om det inte är öppet kan du fortfarande se bryggan och palatsets förhållande till havet från kusten. Seyfi Arkans enkla, horisontella linjer blir tydligare när du betraktar dem på avstånd. Parken som anlades runt palatset är idag en offentlig park som heter Florya Atatürk City Forest, och en kort promenad bland träden efter besöket är rekommenderat. Marmarays station i Florya ligger cirka 500 meter bort.

Källa: Wikipedia.

Kucukcekmece-sjön är egentligen en lagun. Den är avskild från havet av en grund strandremsa som bildats av sand och grus som transporterats längs kusten. En kanal vid sjöns östra ände leder bort överflödigt vatten till Marmarahavet, och när havet stiger flödar havsvatten in i sjön. Därför är vattnet i sjön något salt. Enligt Wikipedia kommer namnet från de små båtar som användes för att ta sig över sjön förr, innan det fanns en bro, och som drogs med händerna.

Bron ligger vid denna kanal, där huvudvägen som förbinder Istanbul med Rumelien passerar. Enligt TDV Islam Encyclopedia fanns det troligen en träbro här under romartiden. Under 600-talet förstördes bron av jordbävningar, och kejsar Justinianos byggde en ny bro med en stenvågsbåge. Fatih Sultan Mehmed lät reparera bron under vintern 1455. Enligt Evliya Celebi påbörjades byggandet av den nuvarande bron under Suleymans regeringstid och slutfördes under Selim II:s tid. När det gäller arkitekten är källorna försiktiga: bron finns inte med i Mimar Sinans verkförteckning, och Orhan Bozkurt, som studerat Sinans broar, antyder att den kan ha byggts av Acem Ali, som var huvudarkitekt före Sinan. Västerländska källor kallar den ofta "Ponte Piccolo", vilket betyder "lilla bron", i jämförelse med bron i Büyükçekmece.

Bron är 210 meter lång, 7,60 meter bred och har en spännvidd på 10 meter i den bredaste delen. Den har förlorat mycket av sin ursprungliga form eftersom den utökades och dess lutning jämnades ut under första världskriget. Stanna till vid fontänen vid brofästet, titta på fiskebåtarna i närheten och beundra utsikten över sjön. Det antas att ruinerna som ligger vid sjöns nordvästra strand kan tillhöra staden Bathonea, som nämns i historiska källor.

Källa: TDV Islam Encyclopedia; Wikipedia.

Bron: TDV Islamiska Encyklopedin; Büyükçekmece kommun; Wikipedia.

Kanuni Sultan Süleyman-bron i Büyükçekmece är, enligt TDV Islamiska Encyklopedin, ett av de viktigaste exemplen på osmansk ingenjörskonst. Enligt artikeln låg den gamla romerska bron längre norrut, i ett träskområde, och hade skadats av översvämningar. Istället för att bygga en kort bro och ansluta den med trottoarer, designade Mimar Sinan en lång bro som sträckte sig över hela träskområdet, längre söderut, och som vilade på en stabil grund. För varje pelare tillverkades formar i storleken av en stor båt, som fylldes med pålar och sedan sammanfogades med smält bly.

Byggandet påbörjades på order av Kanuni, men eftersom sultanen dog under sin kampanj i Zigetvar, slutfördes bron av hans son, II. Selim. Inskriptionerna på bron anger att den slutfördes år 975 (1567-68). Bron består av fyra sektioner med olika längder, som är sammanfogade med konstgjorda öar. Den totala längden är cirka 636 meter, bredden är något över 7 meter, och den har 28 valv. Kommunen noterar att denna bredd möjliggör att två karavaner kan passera bredvid varandra. De öppna avstånden mellan sektionerna tros ha lämnats medvetet för att låta översvämningsvattnet flöda över bron utan att orsaka skada.

När du går över bron, leta efter två saker. På den bredaste valvet finns det sittplatser. I de motstående paviljongerna i början av en sektion finns arabiska och turkiska inskriptioner. Enligt TDV är frasen "amel-i Yusuf b. Abdullah" som står bredvid den turkiska inskriptionen det enda kända signumet av Sinan på något av hans verk. Idag passerar huvudtrafiken över en modern bro längre bort, medan den historiska bron är relativt välbevarad.

Vid ingången till bron står tre byggnader sida vid sida. Büyükçekmece karavansaraj, även känd som Kurşunlu Han, har fått sitt namn från det blybelagda taket. Enligt Büyükçekmece kommunens sida om historiska platser är karavansarajen, som byggdes 1566, av en sluten typ utan innergård. Väggarna är byggda av ett lager huggen sten och två lager tegel. Det stora området i mitten var avsett för djur och last, medan de sidogrenade delarna med eldstäder och nischer användes av resenärer för vila och sömn. Enligt Wikipedia fanns det en annan karavansaraj på samma plats under Fatih-perioden, och den nuvarande byggnaden nämns i Sinans verkförteckning. Den restaurerades av Vakıflar Genel Müdürlüğü (Generaldirektoratet för stiftelser) under åren 1965-1966. Evliya Çelebi bodde här år 1659 på sin resa till Bosnien. Karavansarajen var en av rastplatserna längs vägen till Rumeli, och idag används den för kulturella och konstnärliga evenemang.

Mittemot karavansarajen står Sokullu Mehmet Paşa-moskén, där endast minareten, en passage och en låg mur finns kvar idag. Minareten till moskén, som byggdes omkring 1567 för Sokullu Mehmet Paşa, Kanunis storvezir, är enligt kommunen och Wikipedia huggen ur en enda stenbit. Den närliggande Sultan Süleyman-fontänen är också från 1566; den är gjord av vit marmor, 6 meter hög och består av tre valv, var och en med en fontän, dekorerade med spetsbågade nischer.

Kontrollera Büyükçekmece kommunens sida om kultur och konst för att se programmet för evenemang som hålls i karavansarajen. Innan dagen är slut, vänd tillbaka till bron en gång till och titta på sjön; under århundraden stannade karavaner som färdades längs vägen till Rumeli just på denna plats.

Källa: Büyükçekmece kommun; Wikipedia.