Från Hamamönü till Ulucanlar: Bostäder, museer och ett fängelse.

Precis intill Ulus-torget, vid början av Atatürk-boulevarden, ligger en fem våningar hög neoklassisk byggnad, ett verk av den österrikiske arkitekten Clemens Holzmeister. Den byggdes 1933-34 som huvudkontor för Fastighets- och Försäkringsbanken. När banken 1946 slogs samman med en annan bank, övergick byggnaden till Postverket (PTT), restaurerades och öppnades i oktober 2013 som Turkiets första och enda frimärksmuseum.

Museet har totalt 6 500 kvadratmeter och innehåller 4 404 originalfrimärken och cirka 1 500 frimärken från olika länder i världen. På översta våningen visas frimärken från de 189 länder som är medlemmar i Världspostförbundet.

Gå genom de olika våningarna. I de nedre våningarna finns föremål som berättar om postens och kommunikationens historia, hur frimärken tryckts och använts. Sedan kommer osmanska frimärken och frimärken från republikens tid. De tematiska avdelningarna är organiserade under rubriker som kulturarv, Atatürk, fordon, sport, natur och turism. Om du besöker museet med barn, underlättar interaktiva skärmar och en biograf. Vid utgången finns en butik som säljer souvenirfrimärken och ett kafé.

Även om du inte är intresserad av frimärken, är det värt att besöka byggnaden i sig: Det är en av Holzmeisters byggnader i Ankara, och interiören bär fortfarande prägeln av ett bankkontors storslagenhet. Titta på måtten på trapporna och hallarna, och du kommer att förstå vilken sorts storslagenhet som huvudstaden valde under 1930-talet. Kontrollera öppettider och entréavgifter på den officiella webbplatsen, eftersom museet kan vara stängt under helger. När du lämnar museet, ta dig till Anafartalar-gatan och gå mot den gamla staden; Hamamönü ligger inom gångavstånd, i sydost om Ulus.

Källa: Vikipedi, PTT Pul Müzesi; Wikipedia, Stamp Museum; Kültür Portalı.

Från Talatpaşa-boulevarden, gå in i stadsdelen och leta först upp Konstgatan; adressen är Tanışgatan i Hacettepe-området. De tjugotvå traditionella husen i Ankara, som återuppbyggdes av Altındağ kommun, har sedan 2010 varit tillgängliga för konstnärer: de övre våningarna används som ateljéer, medan de nedre våningarna är gallerier. Här produceras och säljs konstverk inom områden som målning, marmorering, kalligrafi, keramik, glas, porslin, läder, filtar, silver och smyckedesign. Du kan gå in i de öppna ateljéerna och titta på konstnärerna när de arbetar, men fråga först om du får ta foton.

Gå sedan till Kabakçı-villan. Villan, som restaurerats av kommunen, är värd för "Hamamönü-samtalen" på kvällarna; varje kväll behandlas ett nytt ämne, från litteratur till musik, historia och traditionell konst, med en ny gäst. Följ kommunens meddelanden för att se programmet; under dagen kan du se byggnaden och innergården. Kamil Paşa- och Beynamlızade-villorna är också en del av denna omvandling.

Det är bra att känna till historien om denna stadsdel när du utforskar den. År 1997 togs ett beslut av bevarandemyndigheten, 1999 gjordes en plan, och 2006 påbörjades en upprustning av gatorna som började med İnci- och Dutlu-gatorna. Av de cirka trehundra byggnaderna är åtta registrerade monument och tjugotvå traditionella hus; resten har i stor utsträckning byggts om med Ankara-sten, trä och tegel. År 2007 revs den gamla marknaden och det nuvarande torget skapades. Vissa forskare kritiserar detta som en "nostalgisk produktion", medan besökare beskriver det som en plats fylld av historia. Lyssna på båda perspektiven och se med egna ögon: vilken fasad är gammal, vilken är ny, och stenens färg och träets slitage kommer att berätta historien.

Härifrån är det bara några minuter till Museet för immateriellt kulturarv, och Taceddin-klosteret ligger i den delen av stadsdelen som vetter mot Hacettepe.

Källor: Altındağ kommun, Hamamönü Konstgata; Turkiens turistencyklopedi; Wikipedia; Ankaran prefektur; DergiPark (Tekin 2025; Poyraz och Gündoğan 2014).

Det traditionella Ankara-huset på Özgata, som vetter mot Talatpaşa-boulevarden, är Turkiets första museum för immateriell kulturarv. År 2013 grundades Gazi Universitetets forsknings- och tillämpningscenter för turkisk folkkultur; finansieringen kom från Ankaranes utvecklingsbyrås stödprogram för år 2011, och Altındağ kommun tillhandahöll rätten att använda byggnaden utan kostnad. Här finns inga skyltfönster, utan rum: en verkstad för ebru-tekniken (måleri på papper) och te, ett hörn för skuggspel och dockteater, ett sagorum där sagor berättas, ett brudrum där bröllopstraditioner beskrivs och vaggvisor sjungs, ett samtalstuga där berättaren sitter, och ett spelrum där man spelar mangala och femsten. Karagöz (skuggspel), meddah (berättare), orta oyunu (teater) och byspel är också en del av programmet; ankaranska sagor, folksånger och rim flyter genom rummen.

Museets mest frekventa besökare är grupper av grundskoleelever; under vardagsmorgnar kan du stöta på guidade klasser. Det är inte något negativt, eftersom museet redan lever genom berättelser, och barnens frågor är de bästa guiderna. För vuxna är eftermiddagen den bästa tiden att besöka. Lär dig spela mangala här, titta på ebru-tekniken, lyssna på en vaggvisa; allt tar inte lång tid, men det är en bra paus efter en promenad i Hamamönüs gator.

Ring museet för att få information om öppettider; inträdesvillkoren kan variera. Museet är litet, fyrtiofem minuter räcker. När du lämnar museet, följ Talatpaşa-boulevarden och sväng in på Taçlıgata; där hittar du Taceddin Sultan-moskén och dess helgedom.

Källa: Kulturportalen; Ankaranes utvecklingsbyrå; Wikipedia.

Vid kanten av Hacettepe-området, i Taçlıgatan, ligger en moské, en gravplats, en begravningsplats och ett tvåvånings trähus: Taceddin-komplexet. Det grundades i mitten av 1600-talet av Celveti-sekten, av Taceddinzade Mustafa Efendi, som tros ha kommit från kretsen kring Aziz Mahmud Hüdayi. De första byggnaderna var gjorda av lera och trä; när de förföll beviljade sultan II. Abdülhamid sextio tusen kurush från statskassan för att bygga om dem. Moskén, minareten och gravplatsen byggdes om mellan 1892 och 1901, och inskriften bär datumet 1319 (1901). Moskén, med sina väggar av huggen sten och rektangulära planlösning, och gravplatsen, gjord av röd andesit, är fortfarande öppna för besökare. Komplexet renoverades 1988 och 2008.

Den verkliga historien utspelar sig i gästvåningarna. Mehmet Akif Ersoy, som var representant för Burdur, bodde i en av gästvåningarna i komplexet från maj 1920 till maj 1921; det var i dessa rum som han skrev den sjätte boken i "Safahat" och den turkiska nationalsången. Huset omvandlades till ett museum genom ett beslut från stadsfullmäktige 1949, men det förblev obevakat under en lång tid; det renoverades 1982 och öppnades för allmänheten 1984. Rummen är enkla, med få föremål; det viktigaste är själva rummen.

Några steg bort, på Sarıkadıgatan 47, ligger Mehmet Akif Ersoy litteraturmuseum och bibliotek. Det öppnades den 12 mars 2011, för att fira nittioårsdagen av att nationalsången antogs; det är Turkiets första litteraturmuseum och bibliotek. I den tvåvåningsbyggnaden, som ser ut som ett gammalt hus i Ankara, finns omkring sju tusen böcker, nästan hundra tidskrifter, poeten's fickur, glasögon, bönpärlor och ett hundratals tryckplattor; på övervåningen finns Ankara City Library och ett konferensrum med takmålningar. Det finns öppna hyllor där du kan sitta och läsa. Det är stängt på måndagar; besök webbplatsen för information om öppettider under helgen.

Besök moskén utanför bönetiderna, ta av dig skorna, klä dig anständigt (med kläder som täcker axlar och knän) och var tyst. Gravplatsen och begravningsplatsen är en del av moskén och kräver inget separat besök.

Källor: TDV Islamic Encyclopedia, artikeln om Taceddin Complex; Wikipedia; Kulturportalen; ahtem.kutuphane.gov.tr.

Byggnaden med adress Ulucanlar Caddesi 63, med sina stenväggar, öppnade som fängelse år 1925 och fungerade som Ankaras centrala fängelse i åttio år. År 2006 stängdes det när fångarna flyttades till det nya fängelset i Sincan. År 2009 överlämnades det till kommunen i Altındağ, och i juni 2011 öppnades det som ett museum och kulturcenter, som en hyllning till de åttio års historia. Hittills har det välkomnat över en miljon besökare.

Besöket kretsar kring cellerna. Cellerna nummer nio och tio var kända som "Hilton" bland fångarna; cell nummer fyra och isoleringscellerna är återskapade med tjugotvå vaxfigurer; i cellerna nummer fem och sex finns biografier om journalister, författare, poeter och politiker som satt där, samt personliga föremål från deras familjer och fotografier tagna i fängelset. Man kan också besöka badhuset, biblioteket och konferenssalen. Galgen på innergården är den mest gripande delen av museet: nitton personer avrättades här. Gå genom detta område i tystnad, var försiktig med fotograferingen och var medveten om att det kanske inte är lämpligt för små barn.

Museet diskuterar inte något, det visar: cellernas storlek, sängarna, graffitin på väggarna, breven. Det berättar om hur människor levde här, inte vem som hade rätt. Upplev det på det sättet. När du går ut på innergården, stanna en stund; precis utanför fängelsemuren fortsätter trafik och vardagsliv, och den kontrasten är hälften av det som museet vill förmedla.

Kontrollera öppettider och evenemangsdagar på kommunens webbplats. När du lämnar museet kan du gå nerför Ulucanlar Caddesi till Cebeci; Ankarys stationer Kurtuluş och Dikimevi ligger åt det hållet. Om du är trött kan du gå tillbaka samma väg till Hamamönü och ta bussen från Talatpaşa Bulvarı.

Källa: Altındağ Belediyesi; Kültür Portalı; Vikipedi; Wikipedia, Ulucanlar Prison Museum.