Från fabrik till kulturcentrum: Istanbul och dess industriella arv.

Hasanpaşa Gasverket öppnade 1892 för att förse den asiatiska sidan av Istanbul med gas. Enligt gasverkets egen beskrivning var det det andra gasverket på den asiatiska sidan och det sista i Istanbul. Gasen, som producerades från kol, användes för belysning och uppvärmning i ett område som sträckte sig från Kadıköy och Üsküdar till gränsen av Beykoz. Enligt dokumentation transporterades kolet via Kurbağalıdere och in i anläggningen via ett järnvägssystem. Under åren av första världskriget, när kol var svårt att få tag på, producerades gas istället från olivkärnor. Anläggningen var i drift i 101 år och stängdes 1993. Under en period användes den som garage för İETT (Istanbuls kommunala transportbolag), skrothandel och kolförråd. År 1994, när det diskuterades att riva de kvarvarande byggnaderna, protesterade invånarna och volontärer, och området utsågs till ett skyddat område.

Renoveringen genomfördes under ledning av arkitekturhistorikern Afife Batur, och arbetet, som påbörjades 2014, slutfördes. Den 9 juli 2021 öppnades anläggningen igen under namnet Müze Gazhane (Museum Gasverk). Idag, som drivs av İBB Kültür A.Ş., rymmer området Klimatmuseet, Karikatyr- och Humor-museet, ett barnvetenskapscenter, Afife Batur-biblioteket, Istanbul-bokhandeln och två scener för stadsteatrarna. Börja din rundtur på Gazhane Meydan, mitt bland tegelbyggnaderna, och promenera runt de gamla produktionsbyggnadernas fasader och höga fönster. Klimatmuseet, som berättar om klimatförändringarna i en anläggning som tidigare drevs med kol, är den mest meningsfulla utställningen på denna rutt. Museerna är stängda på måndagar, och vissa enheter kan vara tillfälligt stängda på grund av underhåll eller förberedelser för nya utställningar, så kontrollera den aktuella statusen på den officiella webbplatsen.

Källa: Müze Gazhane officiella webbplats; Wikipedia.

I Istanbul tillverkades krut länge inne i stadens murar. Efter att krutfabriken i Şehremini exploderade i september 1698, beslutades det att en ny skulle byggas utanför staden, på platsen som kallades İskender Çelebi-trädgården, där Ataköy ligger idag. Krutfabriken, som fick namnet "Baruthane-i Amire", började sin produktion år 1701 efter två års byggnation. Anläggningen reparerades flera gånger under 1700-talet på grund av olyckor och bränder; efter en brandfara år 1791 byggdes den helt om i sten. Ursprungligen drevs fabriken med hjälp av djurkraft, men under 1800-talet moderniserades den med maskiner från England, och år 1896 började den tillverka rökfritt krut. Under första världskriget byggdes ett destilleri in i anläggningen för att producera sprit, som behövdes för att rengöra det rökfria krutet.

Efter republikens grundande övergick anläggningen först till Militära Fabriksförvaltningen och sedan, år 1955, till Maskin- och Kemikalieindustriinstitutionen. På 1950-talet omvandlades den stora tomten till ett bostadsområde. Huvudbyggnaden blev år 1993 Yunus Emre Kulturcenter, som ägs av kommunen i Bakırköy. De kustnära förrådsbyggnaderna, vakttornet, fontänen och Baruthane-tornet, som byggdes som en utsikts- och viloplats under perioden av sultan Selim III, restaurerades efter att Istanbulmetropolen (İBB) förvärvade fastigheten år 2018. Den 9 januari 2024 öppnades området som en offentlig plats med ett bibliotek, ett museum och en utsiktsplats. Observera de massiva stenmurarna i förrådsbyggnaderna; den robusta konstruktionen återspeglar de krav som ställdes på krutlagringen. Titta ut över havet från tornet, och besök sedan den aktuella utställningen i museet, som är cirka 250 kvadratmeter stort. Området är stängt på måndagar.

Källa: İBB Bibliotek och Museer, Baruthane Museum; Wikipedia.

Längs den södra kusten av Haliç, precis framför spårvagnshållplatsen Cibali för linje T5, ligger en lång byggnad i tegel. Enligt arkivhandlingar byggdes den 1884 för "Reji İdaresi" (det statliga tobaksmonopolet) av arkitekten Alexandre Vallaury. Under det osmanska riket hade intäkterna från tobaksförsäljningen överlåtits till ett utländskt företag som en del av landets skulder, och fabriken fungerade under denna förvaltning fram till dess att den nationaliserades 1925. Här tillverkades inte bara cigaretter, utan även cigarrer, tobak till pipor och snus. Enligt en studie publicerad av Kadir Has Universitet sysselsatte fabriken över 2000 personer; kvinnor arbetade med förpackningen, medan männa ansvarade för blandningen av tobaken. Fabriken fungerade nästan som en liten stad, med egen säkerhetsavdelning, sjukvård, förskola, brandkår och matsal.

Produktionen fortsatte under monopolperioden, men avstannade 1994 på grund av att maskinerna blev föråldrade. Byggnaden hyrdes ut till Kadir Has-stiftelsen 1997, och efter en omfattande renovering öppnade den som universitet 2002. Renoveringen belönades med Europa Nostra-priset 2003. Ta dig tid att besöka Rezan Has-museet som finns i byggnaden: här kan man utforska en bysantinsk cistern från slutet av 1100-talet, med 48 valv, 15 fötter och 20 pelare, samt ruiner från den osmanska perioden. Fabriken använde cisternen som tobakslager och under andra världskriget som förråd. Museets utställning "Arbetets plats" berättar om arbetarnas vardag genom dokument och föremål som finns kvar från fabriken. När du lämnar, ta en sista blick på byggnaden från kusten. Museet är öppet alla dagar i veckan och har inträde.

Källa: Rezan Has-museet; Panorama KHAS; Fatih kommun.

Feshane-fabrikens historia börjar med feshatten. Under första halvan av 1800-talet var feshatten en del av både militär och civil klädsel. Sultan II. Mahmud lät då en fabrik byggas i Kadırga för att producera lokalt tillverkade hattar, istället för de dyra importerade från Tunis, Egypten och Europa. När behovet av utrymme och vatten ökade, flyttades fabriken till Eyüp, vid Defterdar-kusten. Enligt olika källor grundades och flyttades fabriken någonstans mellan slutet av 1820-talet och 1830-talet. Enligt TDV Islam Encyclopedia minskade kostnaden för hattar avsevärt tack vare ångmaskiner som importerades från England och Belgien. År 1842 installerades vävmaskiner, och fabriken fick internationellt erkännande vid världsutställningen i Chicago 1893. Vid en stor brand 1866 förstördes alla byggnader förutom ångmaskinen, och fabriken återuppbyggdes 1868.

År 1925 förbjöds användningen av feshattar, och produktionen övergick till tyg. Från och med 1937 drevs fabriken under namnet Feshane Defterdar Textile Factory, under ledning av Sümerbank. Under mitten av 1980-talet, när kusten vid Golden Horn rustades upp, övergick byggnaden till kommunens ägo. Den stora vävsalen bevarades, medan de andra delarna revs 1986. Denna sal, som under många år användes som mässområde, öppnades den 22 juni 2023 under namnet Artİstanbul Feshane, efter en restaurering av Istanbul Metropolitan Municipality (İBB). När man kommer in, bör man först uppskatta salens storlek; den här bredden beskriver bäst en produktionsplats med rader av vävmaskiner. Förutom utställningarna finns också Naile Akıncı-biblioteket här. På andra sidan, i Sütlüce, ligger Golden Horn Congress Center. Byggnaderna från slakteriet som öppnades 1923 revs 1998, och byggandet av kongresscentret påbörjades. Där valde man alltså att bygga nytt istället för att bevara den gamla byggnaden. Stängt på måndagar.

Källa: TDV Islam Encyclopedia; İBB Bibliotek och Museer; Wikipedia.

Kraftverket Silahtarağa, beläget vid den yttersta delen av Haliç, var det första kraftverket i det osmanska riket som försåg staden med elektricitet via ett centralt distributionsnät, och det togs i drift 1914. Det brände kol som transporterades från Zonguldak via havet och använde Haliç som kylvatten. Verket förbrände mer än tusen ton kol per dag, och över 480 ingenjörer, tekniker och läkare arbetade där. Ursprungligen försörjde verket palats, offentliga byggnader och spårvagnslinjer, men dess serviceområde utvidgades gradvis till att omfatta områden från Bakırköy till Sarıyer. Fram till 1952 var det den enda källan till elproduktion i Istanbul; enligt information från Energimuseet kom hela 92 % av stadens elförbrukning från verket redan 1968. Verket upphörde med produktionen 1983 och användes sedan en kort tid som lager för elbolaget.

Under perioden 2004-2007 genomgick området en omvandlingsprocess, och den 8 september 2007 invigdes campusområdet under namnet "santralistanbul". Ett av målen vid detta område är Energimuseet, som är inrymt i de gamla maskinhallarna. Museet, som marknadsförs som Turkiets första industriella arkeologiska museum, visar turbiner och generatorer från tillverkare som AEG, Siemens och Brown Boveri. Tänk på storleken på maskinerna i förhållande till storleken på denna hall, som en gång försörjde hela staden med ljus. Utomhus kan du se moderna byggnader som restes på grunderna av två rivna pannhus, och som bevarar de ursprungliga dimensionerna. Sättet som det gamla och det nya samverkar här är mycket annorlunda än vid början av rutten, vid Gazhane. Rutten avslutas här: Du kan ta linje T5 från hållplatsen Silahtarağa Mahallesi och åka direkt till Eminönü.

Källa: Energimuseet (Istanbul Bilgi Üniversitesi); Anadolu Ajansı; Wikipedia.