
En promenad längs Yeşilırmak-floden i Amasya.
Logga in för att gilla och betygsätta
Denna rutt sammanför båda sidorna av Yeşilırmak-dalen under en endagsutflykt. Amasya, beläget där vägar som förbinder kustområdet vid Svarta havet med andra delar av Anatolien möts, är byggt i en djup dal som skapats av Yeşilırmak. Stadens historia kan läsas på båda sidorna av denna dal. Rutten börjar vid Amasya-museet på södersidan. Museet introducerar de olika tidsperioder som du kommer att stöta på under resan, från den kalkolitiska perioden till osmanska tiden. Stenobjekten i trädgården representerar en tidslinje från hittiterna till osmanerna. Efter museet korsar man floden och kommer till norrsidan, vid foten av Harşena-berget. Enligt Kulturarv- och museidirektoratet är denna 272 meter höga kalkstensformation känd som Harşena-berget. Samma källa anger att rester av hellenistiska murar, monumentala cisterner från 1:a århundradet f.Kr. och Yalıboyu-husen är delar av detta område. Den norra delen av rutten passerar genom detta område. Här tar man sig upp till Kungagravarna via trappor som börjar vid järnvägsspåren i Hatuniye-kvarteret. Dessa monumentala klippformationer, som är kvar från tiden då Pontus var huvudstad, är den mest krävande och givande delen av rutten, och därför är den placerad i mitten av vandringen, när energin fortfarande är hög. Gravar och Amasya-slottet togs in i UNESCO:s preliminära lista över världsarv 2015. När man går ner från berget börjar Yalıboyu-husen, som ligger vid floden och är byggda ovanpå de historiska murarna. Dessa hus, med tegelväggar fyllda med träskelett, är huvudsakligen från 1800-talet och skyddades 1992. På så sätt ger rutten dig möjlighet att uppleva en övergång från antik klipparkitektur till civil osmansk arkitektur. Slutligen återvänder man till södersidan och når Amasya-sjukhuset, byggt 1308-1309. Byggnaden, som idag är Sabuncuoğlu-museet för medicinsk och kirurgisk historia, avslutar rutten med konst från Ilkhanid-perioden. Logiken bakom ordningen är enkel: först inomhusmiljö och kontext, sedan sluttning och utsikt, sedan kustmiljö, och slutligen en lugn inomhusmiljö igen. Vandringen görs till fots; kontrollera avstånden mellan stoppen på en karta. Rekommenderad tid för varje stopp är 75 minuter på museet, 60 minuter vid Kungagravarna, 45 minuter vid Yalıboyu och 45 minuter vid sjukhuset. Praktiska tips är också viktiga. På museets officiella sida står det att det är stängt under lunchtid; kontrollera öppettiderna på den officiella sidan. Vissa områden runt Amasya-slottet kan vara stängda på grund av utgrävningar. Stadiga skor rekommenderas för den sluttande terrängen. Under varma Källor:
- Amasya Provinsstyrelse, Amasya Museum, https://www.amasya.gov.tr/amasya-muzesi
- Amasya Provinsstyrelse, Amasya Hus, https://www.amasya.gov.tr/amasya-evleri
- Kulturportalen, Kungliga gravarna i Kaya, https://www.kulturportali.gov.tr/turkiye/amasya/gezilecekyer/kralkaya-mezarlari
- Kulturportalen, Husen vid Yalıboyu, https://www.kulturportali.gov.tr/turkiye/amasya/gezilecekyer/yaliboyu-evler
- KVMGM, Berget Harşena och de pontiska kungliga gravarna, https://kvmgm.ktb.gov.tr/TR-137900/harsena-dagi-ve-pontus-kral-kaya-mezarlari-amasya-2015.html
- Amasya Provinsstyrelse för Kultur och Turism, Kungliga gravarna i Kaya, https://amasya.ktb.gov.tr/TR-59519/kral-kaya-mezarlari.html
- TDV Islamens Encyklopedi, Amasya Darüşşifası, https://islamansiklopedisi.org.tr/amasya-darussifasi
- Amasya Provinsstyrelse för Kultur och Turism, Sabuncuoğlu Medicinhistoriska Museet, https://amasya.ktb.gov.tr/tr-59522/sabuncuoglu-tip-ve-cerrahi-tarihi-muzesi.html
Ruttstopp

Amasya museum.
Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:
Ruttens första stopp är Amasya-museet, och det är logiskt att börja promenaden här, i trädgården. Museet ligger i stadens centrum, på den sida av Yeşilırmak-floden som ligger mittemot Kungagraverna. Enligt information från guvernörens sida grundades museet som ett förråd för ett litet antal arkeologiska föremål och mumier. Året för grundandet anges olika i olika källor, så det säkraste är att säga 1920-talet. När samlingen växte flyttades den först till en annan historisk byggnad, och den 22 mars 1977 flyttades den till den nuvarande byggnaden. Museet öppnade för allmänheten den 14 juni 1980.
Samlingen sträcker sig från den kalkolitiska perioden till osmanska tiden. Enligt guvernörens sida innehåller museet arkeologiska och etnografiska föremål, samt samlingar av mynt, sigill, manuskript och mumier. Sidan anger att det totala antalet föremål är över tjugotusen. Det är en bra idé att först promenera runt i trädgården och sedan gå in. Den utomhusutställningen ligger i trädgården väster om byggnaden. Här visas stenhuvuden från hititisk, hellenistisk, romersk, bysantinsk, ilkhanid, seljukisk och osmansk tid. För att se detaljerna i inskriptionerna, reliefen och dekorationerna är det bäst att besöka under morgon- eller eftermiddagsljuset. Försök att identifiera de olika civilisationerna genom att läsa etiketter bredvid varje stenhuvud.
Amasyas läge vid en korsväg är en av anledningarna till denna mångfald. Enligt Kulturarvs- och museidirektoratet har sluttningen av Harşena-berget befolkats av dussintals civilisationer från den tidiga bronsåldern till slutet av den osmanska perioden. Därför kan man se museet som stadens minnesplats. I en separat byggnad i trädgården finns en samling av åtta mumier; enligt information från guvernören tillhör dessa personer som tjänstgjorde under ilkhanid-styret under 1400-talet. Fråga personalen vid ingången om regler för fotografering.
I de inre salarna finns små, men intressanta, vitriner med mynt, sigill och manuskript; ta er tid här. De etnografiska föremålen samlar föremål som representerar livet i regionen, och de utgör en bra förberedelse inför ett besök i de kustnära husen. Att följa salarna i kronologisk ordning hjälper er att placera de pontiska byggnaderna som ni snart kommer att se i deras historiska sammanhang. På museets officiella sida står det att det är stängt för besökare under lunchtid; kontrollera öppettiderna på den officiella sidan. Information om inträdesavgifter och giltighet av kort kan variera; kontrollera den senaste informationen på den officiella webbplatsen.
Bland museets enheter finns även Kungagraverna. Därför är det andra stoppet

Kungliga gravarna.
Här är översättningen av texten från turkiska till svenska:
Det andra stoppet är Kungagravarna, som är uthuggna i den södra sluttningen av Harşena-berget. Man tar sig upp till denna sluttning, som ligger vid flodens norra sida, via trappor som börjar från tågbanan i Hatuniye-kvarteret, enligt beskrivningen på Kulturportalen. Var uppmärksam på omgivningen när du går längs stigen. Uppgången leder dig både till gravarna och till en utsiktsplats med utsikt över staden. Ta först en paus och titta ner i dalen.
Amasya är belägen i en djup dal som bildats av Yeşilırmak-floden. Enligt Kulturarv- och museidirektoratet är den 272 meter höga, spetsiga kalkstensformationen som reser sig norr om dalen känd som Harşena-berget. Gravarna är uthuggna i dessa kalkstensklippor, som reser sig som en rak vägg. Byggnaderna tillhör perioden då kungarna av Pontus gjorde Amasya till huvudstad, från början av 3:e århundradet före Kristus. Källorna anger olika, men närliggande, datum för starten av huvudstadsperioden, nämligen 302 och 301 före Kristus. Grundaren av kungariket Pontus var Mithridates I Ktistes, och gravarna tillhör de fem kungarna mellan honom och Pharnakes I.
Gravkammarna är åtskilda av gallerier som är U-formade och uthuggna i den ursprungliga klippan. Varje kammare ser ut som en fristående block som är separerad från den omgivande klippmassan via dessa gallerier. Kammarna, som är täckta med valv, och de omgivande gallerierna skapar en unik arkitektur med sina runda valv. Enligt direktoratet försvinner den grekiska influensen som dominerar de arkitektoniska stilarna helt i grav nummer 5, och en ny stil som är unik för regionen uppstår. Grav nummer 5 tillskrivs Pharnakes I och har måtten 15x8x6 meter. Enligt samma källa är detta den sista klippgrav som byggdes under perioden för kungariket Pontus. En andra kunglig gravplats för dynastin har ännu inte hittats, och denna tradition fortsattes inte heller i Sinope (Sinop), som var den andra huvudstaden.
Källorna anger olika antal klippgravar längs Yeşilırmak-dalen. Det talas om mer än tjugo gravar, men bara ett fåtal har överlevt till idag. Gravarna, tillsammans med Amasya-slottet, togs upp på UNESCO:s preliminära lista över världsarv 2015. Direktoratet nämner också att det finns rester av murar från den hellenistiska perioden och monumentala cisterner som dateras till 1:a århundradet före Kristus på samma sluttning.
När du är på sluttningen, rikta din uppmärksamhet mot de små portarna, de i klippan uthuggna ytorna och proportionerna på fasaderna. Använd en människas längd som referens för att förstå skalan. Eftersom sluttningen

Amasya: Husen vid strandpromenaden.
Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:
Det tredje stoppet är Yalıboyu-husen, som ligger längs den norra stranden av Yeşilırmak. Denna del av promenaden följer floden. Kulturportalområdet beskriver dessa hus som belägna i Bahçeleriçi, längs Büyük Ağa Caddesi, i stadens centrum, vid flodkanten. När du kommer ner för trapporna, stanna till vid floden och betrakta husen på avstånd. Husen är byggda ovanpå de historiska murarna, vilket är ett karakteristiskt drag för Amasya som man omedelbart lägger märke till. Byggnadstekniken är en kombination av "himış" och "bağdadı", vilket innebär väggar med fyllning av lera mellan träramar. Enligt Amasyas guvernörskontor tillhör de flesta av dessa hus 1800-talet och de blev skyddade den 5 maj 1992.
Taken är antingen valvformade eller sadeltak och täcks med skifferpannor. Husen är sammanbyggda och har antingen en eller två våningar ovanpå källaren. I vissa hus finns en "şahniş" (en sorts balkong eller burspråk) på första våningen, i andra på andra våningen. Andra våningarna är utskjutande med balkonger, vilket både skapar symmetri i fasaden och ökar den inre volymen. I de hus som ligger ovanpå murarna stöds dessa utskjutningar med "eliböğründeler" (träpelare), så att det är en bra övning att leta efter dessa trästöd i den nedre delen av fasaden. Tack vare dessa utskjutningar får de övre våningarna mer ljus och kan ha fler fönster.
Fönstren är oftast av den typ som öppnas genom att skjutas upp och ner och är grupperade i tre. Framför fönstren finns trägaller som hindrar insyn. De flesta hus har en innergård och en trädgård; i innergården finns ofta en brunn och en eldstad. Inomhus präglas vardagen av rum som är organiserade kring soffan. I rummen finns vanligtvis en eldstad, ett skåp för sockerbitar, ett förvaringsskåp, hyllor och en bänk. Förutom ett fåtal exempel finns inga separata badrum i husen; i vissa rum har stora förvaringsskåp inretts som badrum.
Detta är ett levande bostadsområde. Det är inte alltid möjligt att gå in i husen, så det är viktigt att observera dem utifrån och vara respektfull mot privatlivet när du tar bilder vid entréerna. Rör inte trägallren eller fasaderna. På lugna morgnar kan den stilla vattenytan reflektera husens silhuetter, vilket ger en bra möjlighet för fotografering. Sluttningarna av Kungagraverna ligger precis bakom husen; du kan försöka hitta en vinkel från andra sidan av floden för att få med både husen och gravarna på samma bild. Enligt Kulturarvs- och Museidirektoratet är dessa hus en del av helheten som utgörs av Harşena-berget, floden och dalen.
Eftersom strandpromenaden är plan

Amasya Medicinska Skolan (Sabuncuoğlus medicinhistoriska museum).
Den sista stationen är Amasya Darüşşifası, som idag kallas Sabuncuoğlu Medicin- och Kirurgihistoriska Museet. Enligt TDV Islam Encyclopedia är byggnaden placerad längs en gata som löper parallellt med Yeşilırmakfloden, och den är byggd enligt ett medicinskt institut. En arabisk inskription ovanför porten indikerar att byggnaden uppfördes mellan 1308 och 1309. Enligt inskriptionen var de som beställde byggnaden Anber b. Abdullah, en slav till hustrun till Ilkhanid-härskaren Olcaytu Khan, och Ahmed Bey, en emir i Anatolien. Det finns ingen information om arkitekten. Grunddokumentet har inte bevarats, men det är känt att det upprättades år 1312.
Byggnaden är 33,60 x 25,60 meter och orienterad i öst-väst riktning. Planen består av en rektangulär innergård, två rader av arkader och en huvudingång som leder till en central veranda. Den centrala verandan är 7,10 x 5,70 meter och öppnar sig mot innergården med en spetsbåge. Titta först på den västliga fasaden, som vetter mot gatan. Denna fasad är byggd av noggrant huggen sten, och portalen är högre än fasaden (en tredjedel) och utskjutande. På vardera sidan om portalen finns stora fönster, och i hörnen finns cylindriska torn. Porten har en bågformad överdel, är profilerad på sidorna, och verandan är ansluten till fasaden med en nisch som är 2 meter djup.
Amasya Kultur- och Turismförvaltningen betonar att den främre fasaden är mycket värdefull ur konstnärlig synvinkel. Enligt samma källa finns en relief av en knästående människa på portens överdel. I innergården varierar kapitälerna på pelarna som bär arkaderna, och de är dekorerade med zigguratmönster, mukarnas och profiler. De långa salarna bakom arkaderna är 4,65 x 14,10 meter och täckta med valv. Tegelvalv stöder de spetsbågade takkonstruktionerna. I de yttre väggarna används oregelbundet murverk, medan tegel används i de bågade konstruktionerna som förhindrar öppningar; observera skillnaden i material.
Som det anges i inskriptionen, fungerade byggnaden i allmänhet som ett sjukhus. Enligt TDV-artikeln härrör uppfattningen att byggnaden var ett mentalsjukhus från antagandet att den endast innehöll mentalsjuka. Att Sabuncuoğlu Şerefeddin, författaren till Cerrahiyye-i İlhaniyye, praktiserade medicin och kirurgi här framgår av hans eget verk, Mücerrebname. Enligt kulturförvaltningen finns ett Sabuncuoğlu-rum i museet som visar medicinska och kirurgiska instrument från tio olika specialiteter; instrumenten är tillverkade baserat på ritningarna i verket. Sabuncuoğlu-kliniken, som visar behandlingsmetoder, är också en del av
Kommentarer
Laddar...
