Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
En promenad längs Yeşilırmak-floden i Amasya.
Kulturell4 Stopp

En promenad längs Yeşilırmak-floden i Amasya.

34
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Denna rutt sammanför båda sidorna av Yeşilırmak-dalen under en endagsutflykt. Amasya, beläget där vägar som förbinder kustområdet vid Svarta havet med andra delar av Anatolien möts, är byggt i en djup dal som skapats av Yeşilırmak. Stadens historia kan läsas på båda sidorna av denna dal. Rutten börjar vid Amasya-museet på södersidan. Museet introducerar de olika tidsperioder som du kommer att stöta på under resan, från den kalkolitiska perioden till osmanska tiden. Stenobjekten i trädgården representerar en tidslinje från hittiterna till osmanerna. Efter museet korsar man floden och kommer till norrsidan, vid foten av Harşena-berget. Enligt Kulturarv- och museidirektoratet är denna 272 meter höga kalkstensformation känd som Harşena-berget. Samma källa anger att rester av hellenistiska murar, monumentala cisterner från 1:a århundradet f.Kr. och Yalıboyu-husen är delar av detta område. Den norra delen av rutten passerar genom detta område. Här tar man sig upp till Kungagravarna via trappor som börjar vid järnvägsspåren i Hatuniye-kvarteret. Dessa monumentala klippformationer, som är kvar från tiden då Pontus var huvudstad, är den mest krävande och givande delen av rutten, och därför är den placerad i mitten av vandringen, när energin fortfarande är hög. Gravar och Amasya-slottet togs in i UNESCO:s preliminära lista över världsarv 2015. När man går ner från berget börjar Yalıboyu-husen, som ligger vid floden och är byggda ovanpå de historiska murarna. Dessa hus, med tegelväggar fyllda med träskelett, är huvudsakligen från 1800-talet och skyddades 1992. På så sätt ger rutten dig möjlighet att uppleva en övergång från antik klipparkitektur till civil osmansk arkitektur. Slutligen återvänder man till södersidan och når Amasya-sjukhuset, byggt 1308-1309. Byggnaden, som idag är Sabuncuoğlu-museet för medicinsk och kirurgisk historia, avslutar rutten med konst från Ilkhanid-perioden. Logiken bakom ordningen är enkel: först inomhusmiljö och kontext, sedan sluttning och utsikt, sedan kustmiljö, och slutligen en lugn inomhusmiljö igen. Vandringen görs till fots; kontrollera avstånden mellan stoppen på en karta. Rekommenderad tid för varje stopp är 75 minuter på museet, 60 minuter vid Kungagravarna, 45 minuter vid Yalıboyu och 45 minuter vid sjukhuset. Praktiska tips är också viktiga. På museets officiella sida står det att det är stängt under lunchtid; kontrollera öppettiderna på den officiella sidan. Vissa områden runt Amasya-slottet kan vara stängda på grund av utgrävningar. Stadiga skor rekommenderas för den sluttande terrängen. Under varma Källor:

Amasya Merkez, Amasya
Kulturell
4 Stopp
~3 h 45 min på platserna
Gång ~1,2 km · 21 min
Totalt ~4 h 6 min
6 november 2026

Ruttstopp

1
Amasya Müzesi

Amasya museum.

~1 h 15 min här
Üçler, Mustafa Kemal Paşa Caddesi No:91, Amasya Merkez

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Ruttens första stopp är Amasya-museet, och det är logiskt att börja promenaden här, i trädgården. Museet ligger i stadens centrum, på den sida av Yeşilırmak-floden som ligger mittemot Kungagraverna. Enligt information från guvernörens sida grundades museet som ett förråd för ett litet antal arkeologiska föremål och mumier. Året för grundandet anges olika i olika källor, så det säkraste är att säga 1920-talet. När samlingen växte flyttades den först till en annan historisk byggnad, och den 22 mars 1977 flyttades den till den nuvarande byggnaden. Museet öppnade för allmänheten den 14 juni 1980.

Samlingen sträcker sig från den kalkolitiska perioden till osmanska tiden. Enligt guvernörens sida innehåller museet arkeologiska och etnografiska föremål, samt samlingar av mynt, sigill, manuskript och mumier. Sidan anger att det totala antalet föremål är över tjugotusen. Det är en bra idé att först promenera runt i trädgården och sedan gå in. Den utomhusutställningen ligger i trädgården väster om byggnaden. Här visas stenhuvuden från hititisk, hellenistisk, romersk, bysantinsk, ilkhanid, seljukisk och osmansk tid. För att se detaljerna i inskriptionerna, reliefen och dekorationerna är det bäst att besöka under morgon- eller eftermiddagsljuset. Försök att identifiera de olika civilisationerna genom att läsa etiketter bredvid varje stenhuvud.

Amasyas läge vid en korsväg är en av anledningarna till denna mångfald. Enligt Kulturarvs- och museidirektoratet har sluttningen av Harşena-berget befolkats av dussintals civilisationer från den tidiga bronsåldern till slutet av den osmanska perioden. Därför kan man se museet som stadens minnesplats. I en separat byggnad i trädgården finns en samling av åtta mumier; enligt information från guvernören tillhör dessa personer som tjänstgjorde under ilkhanid-styret under 1400-talet. Fråga personalen vid ingången om regler för fotografering.

I de inre salarna finns små, men intressanta, vitriner med mynt, sigill och manuskript; ta er tid här. De etnografiska föremålen samlar föremål som representerar livet i regionen, och de utgör en bra förberedelse inför ett besök i de kustnära husen. Att följa salarna i kronologisk ordning hjälper er att placera de pontiska byggnaderna som ni snart kommer att se i deras historiska sammanhang. På museets officiella sida står det att det är stängt för besökare under lunchtid; kontrollera öppettiderna på den officiella sidan. Information om inträdesavgifter och giltighet av kort kan variera; kontrollera den senaste informationen på den officiella webbplatsen.

Bland museets enheter finns även Kungagraverna. Därför är det andra stoppet

Amasya-museet ligger vid södra stranden av Yeşilırmak, i en modern byggnad på Mustafa Kemal Paşa Caddesi. Museets historia sträcker sig tillbaka till ett museumslager som grundades 1925. Även om det finns små skillnader i officiella källor om grundåret, är det säkrast att säga att museet grundades "under 1920-talet". Den första samlingen bestod av ett fåtal arkeologiska föremål som förvarades i två rum i en skola som tillhörde Bayezid II:s komplex. När samlingen växte flyttades den 1962 till Gök Medrese, och 1977 flyttades den till den nuvarande byggnaden. Det ombyggda museet öppnade för allmänheten den 14 juni 1980. Enligt webbsidan för provinsstyrelsen innehåller samlingen idag över 23 000 föremål och består av arkeologiska och etnografiska föremål, samt mynt, sigill och manuskript. Presentationen på Kulturportalen beskriver en rik kronologi som sträcker sig från den sena neolitikum- och tidiga kalkolitikum-perioderna till osmanska tiden. Denna period inkluderar bronsåldern, hettiterna, urartu, frigierna, skyterna, perserna, hellenistiska perioden, romarriket, bysantinska riket och seljukerna. Källorna nämner olika antal civilisationer, så det är bäst att fokusera på tidsperioden. Museet nämns ofta tillsammans med Hazeranlar-huset och Kungliga gravplatsen. Hazeranlar-huset verkar vara stängt enligt den officiella webbsidan, så inkludera det inte i din resplan. Kungliga gravplatsen är en separat sevärdhet i staden, och det är bäst att kontrollera dess aktuella status innan du besöker den. Ett av museets mest kända föremål är en bronsstaty av den hettitiska stormguden Tešup. Statyn hittades 1962 i Mesken Höyük, nära byn Doğantepe, på ett djup av fyra meter. Den är 21,5 centimeter hög, väger 1340 gram och är tillverkad med gjutningsteknik. Armar, ben och delen under kjolen saknas. Guden bär en konisk, spetsig huvudbonad; ansiktet har tjocka ögonbryn, mandelformade ögon och ett lätt leende. Ögonhålorna är tomma idag, men det antas att de ursprungligen var fyllda med ädelstenar som lapis lazuli. Föremålet är förknippat med det antika namnet Hakmiş för Doğantepe och visas i ett särskilt vitrinskåp. Ett annat anmärkningsvärt föremål är Elmalı-mosaiken, som hittades under en räddningsutgrävning 2013 i området Küpderesi, nära byn Yavru. Det framgår att byggnaden där mosaiken hittades var en romersk villa på landsbygden. Museet anser att denna mosaik är viktig eftersom den visar att "Amasya-pärlan" var känd redan för cirka 1700 år sedan. Aktarla-sarkof En av samlingens charmiga föremål är en marmorinskription från osmanska perioden. I trädgården väster om museibyggnaden visas stenhistoriska föremål från perioder som sträcker sig från hettiterna till osmanerna. Om du först utforskar trädgården får du möjlighet att jämföra de olika periodernas stenhantverk innan du går in i de inre salarna. Mumier från ilkhanid-perioden, från 1300-talet, är också en del av samlingen; dessa är föremål som presenteras med stor varsamhet och som berättar om historia och bevarande. Eftersom olika källor beskriver placeringen av mumierna på olika sätt, är det bäst att ta reda på hur utställningen ser ut idag genom att fråga på museet innan du besöker den. Det är tillåtet att fotografera med amatörkameror i museet. Museet ligger i stadens centrum och är, enligt Kulturportalen, inom gångavstånd från alla delar av staden. Besöksöppettiderna kan variera, inklusive lunchpauser och stängda dagar; kontrollera den senaste informationen på museets officiella webbplats. Det är också bra att besöka den lokala kultur- och turistmyndighetens webbplats innan ditt besök. Avsätt minst en timme för att utforska salarna; det är bra att ta sig tid för att titta på Tešup, mosaikerna och sarkofagen. När du lämnar museet kan du gå ner till floden Yeşilırmak och fortsätta till andra historiska platser i staden.
2
Kral Kaya Mezarları

Kungliga gravarna.

~1 h här
Hatuniye, 05000 Yuvacık/Amasya Merkez

Här är översättningen av texten från turkiska till svenska:

Det andra stoppet är Kungagravarna, som är uthuggna i den södra sluttningen av Harşena-berget. Man tar sig upp till denna sluttning, som ligger vid flodens norra sida, via trappor som börjar från tågbanan i Hatuniye-kvarteret, enligt beskrivningen på Kulturportalen. Var uppmärksam på omgivningen när du går längs stigen. Uppgången leder dig både till gravarna och till en utsiktsplats med utsikt över staden. Ta först en paus och titta ner i dalen.

Amasya är belägen i en djup dal som bildats av Yeşilırmak-floden. Enligt Kulturarv- och museidirektoratet är den 272 meter höga, spetsiga kalkstensformationen som reser sig norr om dalen känd som Harşena-berget. Gravarna är uthuggna i dessa kalkstensklippor, som reser sig som en rak vägg. Byggnaderna tillhör perioden då kungarna av Pontus gjorde Amasya till huvudstad, från början av 3:e århundradet före Kristus. Källorna anger olika, men närliggande, datum för starten av huvudstadsperioden, nämligen 302 och 301 före Kristus. Grundaren av kungariket Pontus var Mithridates I Ktistes, och gravarna tillhör de fem kungarna mellan honom och Pharnakes I.

Gravkammarna är åtskilda av gallerier som är U-formade och uthuggna i den ursprungliga klippan. Varje kammare ser ut som en fristående block som är separerad från den omgivande klippmassan via dessa gallerier. Kammarna, som är täckta med valv, och de omgivande gallerierna skapar en unik arkitektur med sina runda valv. Enligt direktoratet försvinner den grekiska influensen som dominerar de arkitektoniska stilarna helt i grav nummer 5, och en ny stil som är unik för regionen uppstår. Grav nummer 5 tillskrivs Pharnakes I och har måtten 15x8x6 meter. Enligt samma källa är detta den sista klippgrav som byggdes under perioden för kungariket Pontus. En andra kunglig gravplats för dynastin har ännu inte hittats, och denna tradition fortsattes inte heller i Sinope (Sinop), som var den andra huvudstaden.

Källorna anger olika antal klippgravar längs Yeşilırmak-dalen. Det talas om mer än tjugo gravar, men bara ett fåtal har överlevt till idag. Gravarna, tillsammans med Amasya-slottet, togs upp på UNESCO:s preliminära lista över världsarv 2015. Direktoratet nämner också att det finns rester av murar från den hellenistiska perioden och monumentala cisterner som dateras till 1:a århundradet före Kristus på samma sluttning.

När du är på sluttningen, rikta din uppmärksamhet mot de små portarna, de i klippan uthuggna ytorna och proportionerna på fasaderna. Använd en människas längd som referens för att förstå skalan. Eftersom sluttningen

Kungliga gravarna, belägna på södersluttningen av berget Harşena, norr om Amasya, är monumentala gravkamrar uthuggna i kalksten. De byggdes under den hellenistiska perioden, då kungariket Pontus hade sin huvudstad i Amaseia. Enligt källor är det exakta året då huvudstaden flyttades till Amaseia omstritt, men det är säkert att staden var kungarikets centrum från början av 3:e århundradet f.Kr. Enligt Kulturarvs- och museidirektoratet grundades kungariket av Mithridates I, som var en persisk guvernör, i Amaseia. Gravarna tillskrivs de fem första kungarna, från grundaren Mithridates I Ktistes till Mithridates I Pharnakes. Enligt en rapport nämner den antika författaren Strabon att dessa gravar tillhörde kungarna. Eftersom fästningens försvarshistoria och bebyggelse beskrivs på en separat sida, fokuserar vi här på gravarnas arkitektur och kungafamiljen. Gravkamrarna är åtskilda av U-formade gallerier som är uthuggna i berget. Varje kammare ser ut som en fristående stenformation som sticker ut från sluttningen, med korridorer runt om som gör det möjligt att gå runt. Taket är valvformat, och taket är dekorerat med rundvalv. Enligt Kulturarvs- och museidirektoratet varierar höjden på gravarna mellan 8 och 15 meter. Grav nummer 5 tillskrivs Mithridates I Pharnakes och är känd för sina dimensioner, 15 x 8 x 6 meter. Enligt samma källa minskar det grekiska inflytandet i arkitekturen i Amaseia, till skillnad från andra exempel i Anatolien. Detta inflytande försvinner helt i grav nummer 5, och en ny stil som är unik för regionen uppstår. Samma rapport anger att traditionen med stengravar upphörde i Amaseia, och att den inte fortsatte i Sinope, den andra huvudstaden. Hittills har inga andra kungliga gravplatser tillhörande kungafamiljen hittats. Enligt Kulturportalen är det känt att det finns 21 stengravar i olika storlekar längs Yeşilırmak-dalen. Rapporten anger dock att det finns cirka 25 stengravar i dalen. Med tanke på skillnaden i dessa siffror är det säkrast att säga att det finns mer än tjugo gravar. Av dessa har endast ett fåtal överlevt till idag. Enligt rapporten finns det också två osmanska badhus från 1500-talet i Kızlar Sarayı-området. Området innehåller också monumentala cisterner från 1:a århundradet f.Kr. och hellenistiska murar. Harşena-berget och de kungliga stengravarna i Pontus lades till UNESCO:s preliminära lista över världsarv 2015. Kulturarvs- och museidirektoratet betonar att Harşena-berget tillsammans med Yeşilırmak-floden och dalen utgör ett sammanhängande landskap. Amasya grundades vid en korsning av gamla vägar som förband Svartahavskusten med Att röra vid eller klättra på klipporna är varken lämpligt ur säkerhetssynpunkt eller för att skydda miljön. Kontrollera om området är öppet och vilka regler som gäller innan ditt besök via den lokala kultur- och turistmyndighetens webbplats. Eftersom sluttningen är solbelyst hela dagen, är ljuset mjukare tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen, vilket gör det mer lämpligt för fotografering. Längs kusten sträcker sig de vackra husen; från ovan kan du se husens tak och flodens slingrande lopp. Ett objektiv med bred bildvinkel är användbart för att få med hela sluttningen i bilden, istället för bara en grav. Tänk på gravarna tillsammans med fästningen; fästningen är en defensiv och bostadsstruktur, medan detta område är en monumental plats för familjens minne. För att undvika folkmassor, kom tidigt på morgonen och var försiktig på de smala trapporna, och ge vika för de som kommer uppifrån.
3
Amasya Yalıboyu Evleri

Amasya: Husen vid strandpromenaden.

~45 min här
Bahçeleriçi, Büyük Ağa Cd. No:1, 05200 Amasya Merkez/Amasya

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Det tredje stoppet är Yalıboyu-husen, som ligger längs den norra stranden av Yeşilırmak. Denna del av promenaden följer floden. Kulturportalområdet beskriver dessa hus som belägna i Bahçeleriçi, längs Büyük Ağa Caddesi, i stadens centrum, vid flodkanten. När du kommer ner för trapporna, stanna till vid floden och betrakta husen på avstånd. Husen är byggda ovanpå de historiska murarna, vilket är ett karakteristiskt drag för Amasya som man omedelbart lägger märke till. Byggnadstekniken är en kombination av "himış" och "bağdadı", vilket innebär väggar med fyllning av lera mellan träramar. Enligt Amasyas guvernörskontor tillhör de flesta av dessa hus 1800-talet och de blev skyddade den 5 maj 1992.

Taken är antingen valvformade eller sadeltak och täcks med skifferpannor. Husen är sammanbyggda och har antingen en eller två våningar ovanpå källaren. I vissa hus finns en "şahniş" (en sorts balkong eller burspråk) på första våningen, i andra på andra våningen. Andra våningarna är utskjutande med balkonger, vilket både skapar symmetri i fasaden och ökar den inre volymen. I de hus som ligger ovanpå murarna stöds dessa utskjutningar med "eliböğründeler" (träpelare), så att det är en bra övning att leta efter dessa trästöd i den nedre delen av fasaden. Tack vare dessa utskjutningar får de övre våningarna mer ljus och kan ha fler fönster.

Fönstren är oftast av den typ som öppnas genom att skjutas upp och ner och är grupperade i tre. Framför fönstren finns trägaller som hindrar insyn. De flesta hus har en innergård och en trädgård; i innergården finns ofta en brunn och en eldstad. Inomhus präglas vardagen av rum som är organiserade kring soffan. I rummen finns vanligtvis en eldstad, ett skåp för sockerbitar, ett förvaringsskåp, hyllor och en bänk. Förutom ett fåtal exempel finns inga separata badrum i husen; i vissa rum har stora förvaringsskåp inretts som badrum.

Detta är ett levande bostadsområde. Det är inte alltid möjligt att gå in i husen, så det är viktigt att observera dem utifrån och vara respektfull mot privatlivet när du tar bilder vid entréerna. Rör inte trägallren eller fasaderna. På lugna morgnar kan den stilla vattenytan reflektera husens silhuetter, vilket ger en bra möjlighet för fotografering. Sluttningarna av Kungagraverna ligger precis bakom husen; du kan försöka hitta en vinkel från andra sidan av floden för att få med både husen och gravarna på samma bild. Enligt Kulturarvs- och Museidirektoratet är dessa hus en del av helheten som utgörs av Harşena-berget, floden och dalen.

Eftersom strandpromenaden är plan

Amasya Yalıboyu-husen är traditionella bostäder som ligger längs den norra stranden av Yeşilırmak, intill stadens historiska murar. Det är inte en enskild byggnad, utan snarare en rad av bostäder som sträcker sig längs kusten, och utgör en av Amasyas mest kända vyer. Enligt guvernören är de flesta av dessa hus från 1800-talet. Husen är registrerade och skyddade genom ett beslut från Ankara Kultur- och Naturvårdsrådet den 5 maj 1992 (nummer 2364). Kulturarvs- och museidirektoratet räknar Yalıboyu-husen som en del av området som inkluderar Harşena-berget och Pontus kungliga gravarna. Byggnadstekniken är en kombination av "himış" (en sorts träkonstruktion) och "bağdad" (en sorts tegel). Taken är antingen valvade eller sadeltak och täcks med tegelpannor. Husen är placerade tätt intill varandra och har vanligtvis en eller två våningar ovanför en källare. I vissa hus finns en "şahniş" (en sorts balkong eller utrymme) på första eller andra våningen. Andra våningen är utskjutande och har balkonger. Denna utskjutning skapar symmetri i husets planlösning och ökar den inre ytan. Enligt guvernören är detta särskilt tydligt hos husen som ligger direkt mot murarna, och utskjutningarna stöds av pelare. De utskjutande våningarna möjliggör fler fönster, som är av typen "giyotin" (upp- och nedfällbara) och ordnade i grupper om tre. Trägallren framför fönstren hindrar utsikten inifrån huset. De flesta hus har innergårdar och trädgårdar; brunn och eldstad är de mest framträdande elementen på innergården. I husen med "haremlik selamlık"-planlösning (separata avdelningar för kvinnor och män) ligger trädgården i mitten, och huset har ett mer avskilt utseende. I vissa hus skapar en hög trädgårdsmur denna avskildhet. Vardagslivet utspelar sig i rummen som ligger runt "sofa" eller "hayat" (rummen). Rummen innehåller vanligtvis funktionella element som eldstad, "şerbetlik" (en sorts serveringsbord), "yüklük" (en sorts skåp), hyllor och bänkar. Förutom ett fåtal undantag finns inga separata "gusülhane" (badrum); vissa av de stora "yüklük"-skåpen används för detta ändamål. Användningen av husen varierar från hus till hus; det är inte alltid möjligt att gå in, och det är viktigt att respektera privat egendom. Enligt officiella register är adressen Büyük Ağa Caddesi. Den bästa vyn är från andra sidan floden; det är därifrån man bäst förstår hur husen är placerade längs murarna. Från andra sidan kan man också få med fästningen och gravkamrarna i klipporna i samma bild. På eftermiddagen värms de träfasader av solljuset, och på morgonen är floden stilla. Att Sammanmötet mellan de antika gravarna och husen visar stadens hellenistiska och ottomanska lager sida vid sida. För att skilja de två lagren åt, observera trä- och tegelkonstruktionerna i husen, och stenhantverket i de äldre gravarna. Kom ihåg att husen är skyddade; rör inte fasaderna och undvik beteenden som kan skada byggnaderna vid kusten. Kontrollera de senaste meddelandena från Amasyas kultur- och turistförvaltning innan ditt besök.
4
Amasya Darüşşifası (Sabuncuoğlu Tıp ve Cerrahi Tarihi Müzesi)

Amasya Medicinska Skolan (Sabuncuoğlus medicinhistoriska museum).

~45 min här
Pirinççi, Atatürk Cd. No:15, 05200 Merkez Amasya

Den sista stationen är Amasya Darüşşifası, som idag kallas Sabuncuoğlu Medicin- och Kirurgihistoriska Museet. Enligt TDV Islam Encyclopedia är byggnaden placerad längs en gata som löper parallellt med Yeşilırmakfloden, och den är byggd enligt ett medicinskt institut. En arabisk inskription ovanför porten indikerar att byggnaden uppfördes mellan 1308 och 1309. Enligt inskriptionen var de som beställde byggnaden Anber b. Abdullah, en slav till hustrun till Ilkhanid-härskaren Olcaytu Khan, och Ahmed Bey, en emir i Anatolien. Det finns ingen information om arkitekten. Grunddokumentet har inte bevarats, men det är känt att det upprättades år 1312.

Byggnaden är 33,60 x 25,60 meter och orienterad i öst-väst riktning. Planen består av en rektangulär innergård, två rader av arkader och en huvudingång som leder till en central veranda. Den centrala verandan är 7,10 x 5,70 meter och öppnar sig mot innergården med en spetsbåge. Titta först på den västliga fasaden, som vetter mot gatan. Denna fasad är byggd av noggrant huggen sten, och portalen är högre än fasaden (en tredjedel) och utskjutande. På vardera sidan om portalen finns stora fönster, och i hörnen finns cylindriska torn. Porten har en bågformad överdel, är profilerad på sidorna, och verandan är ansluten till fasaden med en nisch som är 2 meter djup.

Amasya Kultur- och Turismförvaltningen betonar att den främre fasaden är mycket värdefull ur konstnärlig synvinkel. Enligt samma källa finns en relief av en knästående människa på portens överdel. I innergården varierar kapitälerna på pelarna som bär arkaderna, och de är dekorerade med zigguratmönster, mukarnas och profiler. De långa salarna bakom arkaderna är 4,65 x 14,10 meter och täckta med valv. Tegelvalv stöder de spetsbågade takkonstruktionerna. I de yttre väggarna används oregelbundet murverk, medan tegel används i de bågade konstruktionerna som förhindrar öppningar; observera skillnaden i material.

Som det anges i inskriptionen, fungerade byggnaden i allmänhet som ett sjukhus. Enligt TDV-artikeln härrör uppfattningen att byggnaden var ett mentalsjukhus från antagandet att den endast innehöll mentalsjuka. Att Sabuncuoğlu Şerefeddin, författaren till Cerrahiyye-i İlhaniyye, praktiserade medicin och kirurgi här framgår av hans eget verk, Mücerrebname. Enligt kulturförvaltningen finns ett Sabuncuoğlu-rum i museet som visar medicinska och kirurgiska instrument från tio olika specialiteter; instrumenten är tillverkade baserat på ritningarna i verket. Sabuncuoğlu-kliniken, som visar behandlingsmetoder, är också en del av

Amasya Darüşşifası är en sjukhusbyggnad som är placerad längs en gata parallell med Yeşilırmak. Den är byggd enligt ett medicinskt institut-mönster. Enligt TDV Islam Encyclopedia placerar en arabisk inskription på portalen byggnaden till åren 1308-1309. Enligt inskriptionen uppfördes byggnaden av Anber b. Abdullah, som var slav hos İlduş Hatun, hustru till Ilkhanid-härskaren Olcaytu Khan, och av Anadolu-emiren Ahmed Bey. Det finns ingen information om arkitekten. Det är känt att en grundersättning (vakıf) för byggnaden upprättades år 1312, men den har inte bevarats. Byggnaden är 33,60 x 25,60 meter och är orienterad med sin långa axel i öst-väst riktning. Planen består av en rektangulär innergård omgiven av två radar av valvbågar och utrymmen bakom dessa. Ingångens valv och det motsatta huvudvalvet placerar byggnaden i ett schema med en innergård och två valv. Huvudvalvet är 7,10 x 5,70 meter inifrån, öppnar sig mot innergården med en spetsbåge och är täckt med ett valvtak. De två hörnutrymmena på sidorna av valvet är 6,10 x 7,80 meter och är täckta med ett sluttande valvtak. Valvarna på sidorna av innergården är byggda med spetsbågar av huggen sten och vilar på kolonner med olika former av kornischer och profilerade kapitäler. De långa salarna bakom valvarna är 4,65 x 14,10 meter och är täckta med ett långt sluttande valvtak som stöds av tegelspetsbågar. Dessa salar öppnar sig mot utsidan med smala fönster. Den västra fasaden vetter mot gatan och har bevarat sin monumentala effekt; fasaden är byggd av huggen sten. Portalen är en tredjedel högre än fasaden och sticker ut. På vardera sidan om portalen finns stora fönster, och fasaden avgränsas av cylindriska hörntorn. Denna symmetriska ordning knyter an till traditionen av byggnader från den anatolinska Seljuk-perioden. Utrymmet i portalen är 4,10 x 6,50 meter; öppningen med den bågformade toppen är ansluten till fasaden med en nisch som är två meter djup. Amasya Provincial Directorate of Culture and Tourism betonar att den främre fasaden är värdefull ur konstnärlig synpunkt och nämner de kornischer och kolonner med geometriska bladmotiv. Samma källa skriver att det finns en relief av en knästående människa i portalens nyckelsten och beskriver detta som en detalj som är unik för byggnaden. När du går in, lyft blicken och titta på denna relief. De östra, västra och norra fasaderna är byggda av slumpmässigt placerade stenar och stöds av pelare; därför är den främsta och mest imponerande fasaden den västra. Enligt TDV-artikeln härr I museet finns ett rum, Sabuncuoğlu-salen, där medicinska instrument och kirurgiska verktyg från "Cerrahiyye-i İlhaniyye" presenteras, tillsammans med information om olika behandlingsmetoder. Sabuncuoğlu-kliniken är en separat sektion som beskriver kirurgiska ingrepp och behandlingar. I Musikterapisalen kan man få detaljerad information om de instrument som användes i musikterapi under den tiden, samt om de turkiska musikaliska skalorna som användes i behandlingen. Museet ligger i stadens centrum, mittemot guvernörskontoret, och ligger 50 meter från en parkeringsplats för turistbussar. Enligt en publikation från 1991 har byggnaden restaurerats, omgivningarna har anlagts med grönytor och den är öppen för allmänheten. För aktuell information om öppettider och verksamhet, kontrollera webbsidan för den lokala kultur- och turistmyndigheten innan ditt besök. Börja med att titta på fasaden utifrån, gå sedan in på gården och jämför kolumnerna i arkaderna; variationen i deras utformning blir snabbt uppenbar.

Kommentarer

0/1000

Laddar...

Ruttkarta

Ruttinformation
StadAmasya Merkez, Amasya
TypKulturell
Stopp4
Datum6 november 2026
Radar TürkiyeFörfattareRadar TürkiyeStarta rutt