En promenad från Taşköprü till Tepebağ, en del av det gamla Adana.

Närma dig Taşköprü från Seyhan-sidan, från bron västra ände. Börja med att stanna till en stund vid strandkanten innan du går över gångvägen. Bron är idag stängd för biltrafik; efter renoveringen på 2000-talet är den endast öppen för fotgängare, och du kan promenera bekvämt över den. Gå först över till den andra sidan, till Yüreğir, för att få en uppfattning om dess storlek. Enligt källor är bron ungefär trehundra meter lång. Var uppmärksam på de stenplattor som utgör gångbanen. Enligt engelska Wikipedia anlades denna stenläggning mellan 1899 och 1908 under guvernören Süleyman Bahri Paşa, och den har även förekommit i folksånger.

När du når mitten av bron kommer du att märka att vägen stiger något på båda sidor. Enligt Kulturportalen är mitten av bron ungefär två och en halv meter högre än sidorna. Stanna till vid denna punkt och titta i flodens riktning, söderut. Anledningen till att bron ser bred ut idag är en senare utbyggnad. Enligt källorna var vägen ursprungligen mycket smalare och utvidgades i början av 1900-talet. Under denna utbyggnad tillkom nya valv under vägen.

Gå sedan ner till stranden och titta upp mot bron från botten. Du kommer att se hundratals trappsteg och trekantiga flodskador. Enligt engelska Wikipedia kommer den nuvarande trekantiga formen från en av de osmanska renoveringarna. På de östra pelarna kan du se spår av grovstensteknik, och den östra delen av bron är den som bäst bevarar spåren av den ursprungliga konstruktionen. Alla valv har olika mått, vilket är resultatet av att bron har renoverats flera gånger under århundradena. Det sägs också att det finns en relief av en lejonhuvud på den norra sidan av det elfte valvet, så det kan vara värt att leta efter med en kikare eller ett zoomobjektiv.

Källorna ger inte ett enda namn på vem som byggde bron. Kultur- och turistdirektoratet i Adana nämner en arkitekt vid namn Auxentios, baserat på en inskription i museet. Engelska Wikipedia noterar dock att en fullständig läsning av samma inskription kanske hänvisar till en vattenbro snarare än till bron. Resenären Victor Langlois tillskrev bron kejsar Hadrianus, och den bysantinska historikern Prokopios berättar att kejsar Justinianus lät bygga om pelarna. Eftersom bron har restaurerats under Emevidynastin, Abbasidynastin och Osmanska riket, är det mer korrekt att se den som en konstruktion med flera lager snarare än att tillskriva den ett enda datum.

För att få de bästa bilderna är det bäst att fotografera tidigt på morgonen när solen kommer från öst och lyser på bron. För att få med hela bron på en bild måste du gå lite bort från strandpromenaden. Vid solnedgången är reflektionen av valvarna i vattnet mer framträdande. Att sitta på bänkarna vid str

Ramazanoğlu-huset ligger på Kızılay Caddesi, inuti området kring Ulu-moskén. När du går in från gatan hittar du huset sydost om moskén. Innan du går in, ta en noggrann titt på husets utsida. Den nedre våningen är byggd av huggen sten, medan de övre våningarna är byggda av tegel. Gränsen mellan dessa två material är tydligt synlig på fasaden. Enligt Wikipedia har byggnaden en rektangulär plan och är 16 x 10,5 meter. Dess diskreta utseende återspeglar bebyggelsens måttfulla stil.

Gå närmare den södra ingången, eftersom husets historia är dokumenterad i en inskription där. Enligt inskriptionen slutfördes haremdelen av Ramazanoğlu Halil Bey år 900 i den islamiska kalendern, vilket motsvarar april 1495. Källor betonar dock att detta datum inte gäller för hela byggnaden. KÜRE-encyklopedin skriver att byggnaden ursprungligen byggdes mellan 1360 och 1400, och att inskriptionen från 1495 hänvisar till en renovering. Information från den tidigare ledningen av huset, publicerad i Hürriyet Daily News, tyder också på att byggnationen sträckte sig till den andra halvan av 1300-talet. Därför kan du betrakta huset som en av de äldsta bevarade civila byggnaderna i Anatolien.

Idag används huset som kulturcentrum för Çukurova-universitetet och används för konferenser, möten och konserter. Om du har möjlighet att gå in, börja med den stenbelagda delen på bottenvåningen; trapporna leder upp till de övre våningarna. Titta sedan på de valvade rummen i norra delen, som enligt källor användes som representationsrum. På mezzaninvåningen finns ett kök och två rum, medan det på övervåningen finns ett stort rum och ett tvättrum. Hürriyet Daily News rapporterar att förekomsten av ett turkiskt bad (hamam) på övervåningen är en sällsynt egenskap i äldre byggnader.

Föreställ dig de gäster som har besökt huset genom tiderna. Enligt källorna bodde Yavuz Sultan Selim här under sin egyptiska kampanj, och Kanuni Sultan Süleyman var gäst hos Ramazanoğlu Piri Bey när han kom till Adana år 1535. KÜRE-encyklopedin skriver också att poeten och guvernören Ziya Paşa använde salongen på bottenvåningen som representationsrum under sin tid som guvernör. Byggnaden skadades i jordbävningen i Adana-Ceyhan år 1998, men restaurerades senare av Vakıflar Genel Müdürlüğü och öppnades som kulturcentrum år 2009.

Huset kan vara stängt beroende på evenemangskalendern, så om du planerar att besöka det, kontrollera statusen i förväg. Om det är stängt kan du fortfarande se byggnadens karaktär från gården och utsidan. När du tar bilder, fokusera på hörnet där sten och

Det stora klocktornet reser sig mitt på Ali Münif Caddesi, och det tar bara några minuter att gå dit från hotellet. För att få en första överblick av tornet, stå lite längre bort längs gatan; först då kan man se hela den fyrkantiga strukturen. Enligt källor är tornet 32 meter högt, och det var det högsta klocktornet i det osmanska riket under sin tid. Det näst högsta var klocktornet i Dolmabahçe i Istanbul. När du närmar dig, observera konstruktionen; tornet är byggt av små, huggna stenar som var svåra att mura ihop.

Byggåret för tornet beskrivs olika i olika källor, så det är bra att känna till båda versionerna. Enligt Kultur- och turistmyndigheten i provinsen och Kulturportalen påbörjades byggandet 1881 under guvernören Ziya Paşa, och tornet slutfördes 1882 under guvernören Abidin Paşa. Wikipedia på engelska anger att byggandet påbörjades 1879, och nämner namnen Krikor Ağa Bezdikyan och Kaspar Ağa som ansvariga för designen; även Kulturinventariet nämner dessa två hantverkare. Båda källorna nämner också att borgmästaren Hacı Yunus bidrog väsentligt till byggandet.

Enligt KÜRE-encyklopedin kallades tornet först "Saathane", men namnet "Büyük Saat" (Stora klockan) användes för att skilja det från den mindre klockan "Küçüksaat" som låg på stadens livliga torg. Tornet har klockor på alla fyra sidor, och den nuvarande mekanismen importerades från Tyskland 1925. Samma källa anger att tornet är åtta meter brett, och att det under senare år har tillförts antenner och en larmsignal. När du tittar upp mot tornet, försök att skilja dessa senare tillägg från den ursprungliga strukturen. Enligt källorna hördes klockan som ringde varje timme i stora delar av staden, och arbetstiderna för de offentliga kontoren anpassades efter denna klocka. Kultur- och turistmyndigheten i provinsen betonar att tornet var byggt så starkt att det klarade jordbävningen i Adana 1998.

Omgivningarna runt tornet ger en mer komplett upplevelse. Enligt KÜRE-encyklopedin genomfördes en upprustning av gatorna i Ali Münif Caddesi år 2013, vilket resulterade i en enhetlig fasad för butikerna. Från här kan du gå in i Kazancılar-marknaden; Kulturinventariet anger att marknaden också kallas Adana Arastası och Ramazanoğlu Çarşısı, och att den har funnits sedan 1600-talet. Du kan promenera runt i marknaden och titta på butiker som säljer kopparvaror, lokala produkter och godis, men valet av butiker är upp till dig. På kvällen, när tornet och gatan är upplysta, får platsen en helt annan stämning.

Det finns inte mycket plats för fotografering direkt vid tornet

Adana Filmuseum ligger i Kayalıbağ-kvarteren, vid hörnet av Seyhan Caddesi och 26025 Sokak, vid västra stranden av Seyhan-floden. Innan du besöker museet, ta en promenad i de omgivande gatorna, eftersom detta område är känt för sina gamla hus i Adana, som är byggda på och runt Tepebağ-högen. Enligt engelska Wikipedia är de flesta av dessa hus två eller tre våningar höga, med tjocka väggar och få fönster på bottenvåningen, medan de övre våningarna har rad av fönster och utstickande balkonger. Guiden från kommunen nämner att många av husen byggdes under 1700-talet, och även om olika källor anger olika årtal, är det tillräckligt att se husen som en del av den gamla stadens bostadsområde. Guiden noterar också att arkeologiska utgrävningar pågår på högen.

Museibyggnaden är resultatet av att två tomter med radhus som ligger intill floden har sammanfogats. Enligt KÜRE-encyklopedin genomförde Adana kommun restaureringen, och museet öppnade sina dörrar den 23 september 2011. Enligt turkiska Wikipedia är museet det andra filmmuseet i Turkiet. När du går in, börja med att titta på affischerna på bottenvåningen. Varje affisch visar minst en person från Adana som regissör, skådespelare eller manusförfattare, och det blir ett litet och roligt spel att leta efter dessa namn när du tittar på affischerna.

När du går upp till övervåningen kommer du att se att rummen är indelade efter tema. Källorna nämner bland annat ett Nostalgirum, ett rum för Adanas konstnärer, ett rum för den nya generationen konstnärer, ett rum för Adanas producenter, ett rum för Mehmet Baltacıs samling och ett rum för Guldnyckeln (Altın Koza). Ett rum är helt dedikerat till fotografier, föremål och filmaffischer av skådespelaren och regissören Yılmaz Güney. Konstnären och filmskaparen Abidin Dino, samt författarna Yaşar Kemal och Orhan Kemal, vars romaner har filmatiserats, finns också representerade på museet. I rummen finns också fotografier av skådespelare som har en stark koppling till staden, som Şener Şen och hans far, Ali Şen.

Avsätt särskilt tid för rummet om Guldnyckeln (Altın Koza). Här berättas historien om filmfestivalen Guldnyckeln, som arrangeras av Adana kommun. Enligt engelska Wikipedia grundades festivalen 1969. Vaxfigurerna på museet är skapade av Jale Kuşan och Tülay Aktaş. Om du är intresserad av filmhistoria, besök också biblioteket. Samlingen, som består av cirka 3 500 böcker donerade av filmhistorikern Alberto Modiano, innehåller böcker som är så gamla som från 1891.

Enligt turkiska Wikipedia har museet tillgänglig entré för personer med funktionsnedsättning, assistanstjänster, ljudbes

Atatürk-huset är ett museum som ligger längs Seyhan-gatan, nordväst om raden av hus som vetter mot floden. Innan du går in, ta en titt på fasaden från andra sidan. Enligt den turkiska Wikipedia beskrivs byggnaden som ett tvåvåningshus med en takterrass, ett sluttande tak och stenväggar, och att det liknar de klassiska husen i Adana från 1800-talet. Kultur- och turistmyndigheten i provinsen betonar också att byggnaden är ett kulturarv och att det är ett av de bästa exemplen på civilarkitektur från den perioden.

Besök huset med vetskap om dess historia. Enligt kultur- och turistmyndigheten i provinsen, var det här Atatürk och hans fru Latife Hanım bodde under sitt besök i Adana den 15 mars 1923, och de blev värd av Suphi Bey från familjen Ramazanoğlu; den turkiska Wikipedia refererar till samma person som Suphi Paşa. Byggnaden har förvärvats av en förening, restaurerats och öppnades som en del av museidirektoratet år 1981. Varje år, den 15 mars, hålls en minnesceremoni i byggnaden, så om du planerar att besöka den dagen, var beredd på folkmassor.

Inne i huset, planera ditt besök efter våningarna. På bottenvåningen finns arbetsrum och ett bibliotek; enligt den turkiska Wikipedia innehåller biblioteket cirka två tusen böcker på turkiska och osmanska, som samlats in genom donationer. I arbetsrummet ställs lokaltidningar ut från perioden under befrielsekriget och efterföljande tid. När du går upp till övervåningen kommer du att se "sofan", en stor hall som är hjärtat av det traditionella Adana-huset, och som fungerar som ingång till rummen. Runt om i "sofan" finns olika rum, som till exempel sovrum, pressrum, "mujahid"-rum, vapenrum, "yaver"-rum och "Kuvayi Milliye"-rum.

När du går runt i rummen, fokusera mer på husets planlösning än på själva föremålen. Enligt den engelska Wikipedia är de övre våningarna i de traditionella husen i Tepebağ det huvudsakliga bostadsområdet, och rummen är placerade så att de vetter mot hallen. Titta ut genom fönstren mot floden och gatan; det sägs att dessa hus är placerade så att de kan fånga den svala brisen från floden. Föremål som sängstommen i mässing och sofforna i "Maraş"-stil visar hur inredningen såg ut under den perioden. Museet visar också fotografier och dokument från Atatürks besök i Adana, samt etnografiska föremål.

Kontrollera museets öppettider på dess officiella webbplats innan du åker. Efter besöket, fortsätt ner mot floden längs Seyhan-gatan för att slutföra din rutt. När du går söderut längs floden kommer du efter några hundra meter att komma till Taşköprü igen. Om du återvänder till bron på eftermiddagen, kan du avsluta