En promenad från Galata till Tophane i det gamla hamnområdet.

På en av gatorna som leder från foten av Galata-tornet ner till Bankgatan, ligger den här trappan som slingrar sig neråt. Den är en av Karaköys mest fotograferade platser. Trappan byggdes under andra hälften av 1800-talet av Abraham Salomon Kamondo, ledaren för den framstående bankfamiljen Kamondo i det ottomanska riket. Källorna är oeniga om det exakta årtalet; vissa anger 1850-talet, medan andra anger perioden mellan 1870 och 1880.

Enligt källorna hade trappan två syften. Den förkortade vägen från Kamondos hus till gatan där bankerna låg, och den underlättade för hans barns resor till den närliggande österrikiska skolan. Således är denna imponerande konstruktion i grunden en genväg, och den fyller fortfarande samma funktion idag, med människor som reser fram och tillbaka mellan Karaköy och Galata som passerar här under hela dagen.

Designen befinner sig någonstans mellan neo-barock och tidig art nouveau. De böljande linjerna ger trappan ett skulpturalt utseende, och den är bäst att beskåda från gatan nedanför eller från den övre plattformen. Lägg märke till det intrikata mönstret på räcket och den hexagonala formen på trappstegen; det sägs att denna form valdes för att förhindra att barn snubblade och föll. Fotografen Henri Cartier-Bresson fotograferade trappan 1964, och den har sedan dess varit en av stadens mest kända bilder.

Om du vill ta bilder, välj en tidig timme på morgonen, eftersom passagen blir mer trångt ju längre dagen går. Eftersom trappan är smal, se till att ge plats för de som går upp och ner när du fotograferar, och stanna inte för länge på trappstegen. I slutet av trappan kommer du direkt ut på Bankgatan; nästa stopp är SALT Galata, bara några steg bort.

Källa: Wikipedia (Kamondo-trappan; Camondo Stairs).

Bankalar Caddesi (Bankgatan) het tidigare namnet var Voyvoda Caddesi; Evliya Çelebi nämnde den här gatan som "Voyvoda Yolu" under 1600-talet. Under den osmanska rikets sista period var gatan imperiets finansiella centrum, och banker och försäkringsbolag var verksamma här fram till 1990-talet. Börsen, som grundades 1866 under namnet Dersaadet Tahvilat Borsası, låg också på denna gata fram till 1995, då den flyttades till İstinye.

Den mest imponerande byggnaden på gatan är huvudkontoret för Ottoman Bank, designat av den franske levantinska arkitekten Alexandre Vallaury och invigt 1892. Försök att se byggnaden från båda håll. Fasaden mot gatan är en ståtlig bankfasad i neoklassisk stil, utsmyckad med reliefer. Den bakre fasaden, mot Golden Horn, har balkonger och en orientalisk stil. Denna skillnad mellan de två fasaderna kan tolkas som ett uttryck för bankens position mellan öst och väst.

Byggnaden fungerade som bankens huvudkontor från 1892 till 1999. Efter en renovering under ledning av Han Tümertekin öppnade den i november 2011 som SALT Galata. Inuti bör du först besöka Ottoman Bank-museet på bottenvåningen. Museet, som grundades 2002, är det första museet som grundats av en privatbank i Turkiet och är beläget i de ursprungliga kassarummen där banken startade sin verksamhet 1892. Det berättar bankens historia fram till 1933 genom sedlar, böcker, aktier och personalfoton. En del av utställningen på bottenvåningen beskriver byggprocessen för huvudkontorsbyggnaden; en del av samlingen kan också ses online via Google Arts & Culture.

På de övre våningarna finns SALT-forskningens lässal, konferensrum och skiftande utställningar. Entrén är gratis, men det är stängt på måndagar; kontrollera de aktuella öppettiderna på den officiella webbplatsen.

Källa: SALT:s officiella webbplats; Wikipedia (Bankalar Caddesi).

När du går västerut från Bankalar Caddesi och når Galata Mahkemesi Sokağı, reser sig ett minaret med en fyrkantig bas och en spetsig kupol upp mellan de smala gränderna. Det liknar inget annat minaret i Istanbul, eftersom byggnadens historia skiljer sig från de flesta moskéerna i staden. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi fanns det en stor kyrka på denna plats som byggdes av dominikanerpräster under 1400-talet. Efter erövringen omvandlades byggnaden till en moské omkring år 1475, genom ett stiftelse av sultan Mehmet II, och den kallades Galata-moskén i dokument. Efter att staten Beni Nasr föll år 1492 och muslimer från Spanien, kallade andalusier, bosatte sig i området, började moskén kallas Arabiska moskén.

Minareten är en ombyggd gammal klockstapel. Dess fyrkantiga plan och de tre fönstren påminner om minareterna från Umayyad-perioden i Syrien. Inuti är de gotiska valvarna mot kiblan det tydligaste spåret av byggnadens medeltida ursprung. Byggnaden bär spår av medeltiden, 1700-talet och 1900-talet; försök att urskilja dessa olika perioder inuti. Under 1700-talet utökade och renoverade Saliha Sultan byggnaden och lät 1734-35 bygga en fontän. Åren 1868-69 lät Adile Sultan bygga en cistern och en fontän i gården. Under en omfattande renovering som genomfördes mellan 1913 och 1919, ledd av Giritli Hasan Bey, renoverades taket, en veranda i arabisk stil lades till vid ingången, och italienska gravstenar som hittades under marken flyttades till Istanbul Arkeologiska museer.

Arabiska moskén är idag en plats för bön i området. Försök att besöka den utanför bönetiderna. Ta av dig skorna vid ingången. Kvinnor bör täcka håret, och alla bör bära kläder som täcker axlar och knän. Var tyst inuti, gå inte framför de som ber, och ta bilder utan blixt och utan att störa någon.

Källa: TDV:s islamiska encyklopedi; Wikipedia (Arabiska moskén).

När du går österut från Karaköy och når Tophane-torget, är den stora byggnaden med kupolen framför dig en moské som tillhör komplexet som Kapten-i Derya Kılıç Ali Paşa lät bygga av Mimar Sinan. Enligt inskriptionen slutfördes moskén år 1580. Sinan åtog sig detta projekt under sin sena livsperiod, när han var i nittioårsåldern. Komplexet var ursprungligen beläget vid en brygga, vid havet; idag står byggnaderna i Galataport framför moskén eftersom kusten har fyllts igen.

Moskéns plan är en mindre version av Hagia Sofia. Den stora kupolen, med en diameter på cirka 12,70 meter, stöds av två halvkupoler längs böneriktningen. När du går in kan du se detta mönster genom att titta upp mot taket; istället för den storslagna känslan av Suleymaniye, får du en mer sammanhållen och balanserad interiör. Mihraben (bönehallen) är inbyggd i en utskjutande del av väggen och är täckt med kakel från de bästa verkstäderna i İznik. Inskriptionerna vid ingången och texterna i mihraben skrevs av kalligrafen Demircikulu Yusuf Efendi, från den sista generationen av Karahisari-skolan.

Förutom moskén omfattar komplexet en medresa (islamisk högskola) med sjutton celler, ett badhus, Kılıç Ali Paşas åttkantiga grav, en koranskola och en vattenkälla. Moskén och gravkammaren restaurerades 2011, medan resten av komplexet, inklusive medresan, restaurerades fram till 2015. I området finns gravar, inklusive den till Amiral Ateş Mehmed Paşa. Att stå i innergården och observera hur moskén, gravkammaren och badhuset är placerade är det enklaste sättet att förstå komplexets läge vid kusten.

Var uppmärksam på bönetiderna, särskilt på fredagar, då moskén kan vara mycket full. Skor lämnas vid ingången, och kvinnor bär huvudduk. Kläder som täcker axlarna och knäna, ett tyst uppträdande och fotografering utan blixt är tillräckligt; undvik att gå framför de som ber.

Källa: TDV İslam Ansiklopedisi; Wikipedia (Kılıç Ali Paşa Camii; Kılıç Ali Pasha Complex).

Badhuset, som låg precis intill vägen, var en inkomstbringande del av komplexet. Enligt TDV Islam Encyclopedia färdigställdes det i februari 1583. Detta badhus, som låg i ett område nära kusten, tjänade både sjömän och genererade intäkter till stiftelsen. Det var utformat som ett enda badhus, utan separata avdelningar för kvinnor och män.

Det mest karakteristiska draget med byggnaden är dess värmeavdelning. Denna sektion, med en sexhörnig planlösning, har sex valvade nischer, varav fyra är avsedda för bad, medan de andra två leder till angränsande kylrum. I mitten finns en plattform, och ovanför finns en enda kupol som släpper in ljus. Väggarna är byggda med en teknik där sten och tegel används tillsammans. Under århundradena har jordbävningar, särskilt skadat kupolen, och byggnaden har försummats under lång tid.

År 2005 köpte familjen İren byggnaden och påbörjade en omfattande renovering. Arbetet, som leddes av arkitekten Cafer Bozkurt och pågick i ungefär sju år, slutfördes 2012. Under renoveringen togs de senare tillagda träomklädningsrummen i kylrummen bort, och den öppna ytan som Sinan hade designat återställdes. Kupolen restaurerades med traditionella tekniker. Projektet belönades med det nationella arkitekturpriset 2016 och Europa Nostra-priset 2017.

Badhuset är idag i drift igen. Byggnaden, som ursprungligen endast var avsedd för män, är nu öppen för både kvinnor och män, men vid olika tidpunkter. Om du vill uppleva badet kan du hitta öppettider och villkor på badhusets egen webbplats. Även om du bara passerar förbi kan det vara lärorikt att titta på den kupolformade byggnaden och se hur Sinan har placerat badhuset intill moskén.

Källor: TDV Islam Encyclopedia; Europa Nostra; Wikipedia (Kılıç Ali Paşa Hamamı).

När du kommer ut från hamamets entré, stanna först framför Tophane-fontänen. Denna fontän, som byggdes av I. Mahmud år 1732, har en rektangulär form, och dess fyra sidor är identiska. Hörnen är avfasade upp till två tredjedelar av dess höjd. Titta noga på de dekorativa stenrelieferna på fasaderna; fruktträd som växer ur vaser och blomsterarrangemang i krukor är ordnade i rektangulära ramar. Tillsammans med de vågiga detaljerna i hörnen, är fontänen ett typiskt exempel på övergången från klassisk osmansk stil till västerländsk dekoration, och den räknas som en av Istanbul största fontäner på en plats. Texten som beskriver fontänen är skriven av poeten Nafihi. Fontänen låg en gång vid kusten, men hamnade längre inåt land efter att området fylldes igen; den restaurerades omfattande år 2006.

Norr om fontänen, i riktning mot Boğazkesen, ligger Tophane-i Amire, en byggnad med kupol. Efter erövringen etablerade Fatih Sultan Mehmed ett gjuteri här där kanoner till armén och flottan tillverkades. Byggnaden renoverades under Suleymans tid och genomgick ytterligare förändringar under 1700-talet; enligt källor återuppbyggdes den i sin nuvarande form år 1743. När järnverket i Zeytinburnu etablerades år 1843 och började fungera fullt ut år 1850, flyttades gradvis kanontillverkningen hit.

Byggnaden överlämnades till Mimar Sinan Fine Arts University år 1992 och används idag som Tophane-i Amire Kultur- och Konstcentrum. Den har tre utställningshallar: Beş Kubbe (Fem Kupoler), Tek Kubbe (En Kupol) och Sarnıçlar (Cisternerna). Om det finns en utställning, gå in i Beş Kubbe-hallen och försök att uppleva byggnadens storlek under de kupoler som ger hallen sitt namn. Kontrollera universitetets meddelanden innan du åker, eftersom utställningsschemat kan ändras. Även om det inte finns någon utställning, ger det att se fontänen och gjuteriet från samma plats en uppfattning om hur nära kusten den industri som gav området sitt namn var belägen.

Källa: Mimar Sinan Fine Arts University; Kulturinventering; Wikipedia (Tophane-i Amire; Tophane Çeşmesi).

Rutten avslutas vid Nusretiye-moskén, som ligger precis intill Tophane-spårvagnshållplatsen. Denna moské är byggd med en helt annan stil än de tidigare stationerna, och skiljer sig markant. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi påbörjades byggandet av moskén, som beställdes av II. Mahmud, i juni 1823 efter en stor brand, och den slutfördes den 8 april 1826. Arkitekten var Krikor Amira Kalfa från familjen Balyan. Namnet betyder "seger" och är kopplat till II. Mahmuds avskaffande av Janitsjarordern.

När man ser den utifrån, är det de ovanligt smala minareterna som först fångar ögat. Moskén är en storslagen byggnad som kombinerar element från europeisk barock och empire. Jämför fasadens utsmyckningar med den enkla massan av Kılıç Ali Paşa-moskén, som ligger bara några hundra meter bort, och du kommer att kunna se övergången från det osmanska arkitekturernas klassiska språk från 1600-talet till det mer västerländska språket under 1800-talet, allt inom några minuters promenad. Palatsdelen (hünkar kasrı), som sultanen använde när han besökte moskén, är också en del av byggnaden.

De dekorativa detaljerna inuti använder sig mer av västerländska ornament än traditionella turkiska motiv. Titta på kupolen; istället för den vanliga inskriptionsbanden finns här en växtbaserad dekoration, vilket var en innovativ detalj för den tiden. Inskriptionerna är utförda av den berömde kalligrafen Mustafa Rakım från den tiden. Framför moskén fanns en klocktorn (muvakkithane) och en fontän (sebil); under 1900-talet förändrades omgivningen genom stadsutveckling, och dessa byggnader flyttades senare.

Idag är moskén öppen för besökare. Besök den utanför bönetiderna, ta av skorna, kvinnor ska bära huvudduk och kläder som täcker axlar och knän, och var tyst inuti. När du lämnar kan du enkelt ta spårvagnen till Kabataş eller Eminönü.

Källa: TDV:s islamiska encyklopedi; Wikipedia (Nusretiye Camii).