En dag på Atatürk-skogsbruket.

Resan börjar vid spåret. Tågen på linje B1 från Başkentray, som går mellan Sincan och Kayaş, stannar vid plattformen i Gazi. Den stenfyllda byggnaden som står bakom perrongen på andra sidan är Gazi-stationen, som invigdes den 1 februari 1926. Detta är den första stationen på vägen mot Eskişehir efter Ankara centralstation, och det tar bara några minuter med tåg från centralstationen. Arkitekten var Ahmet Burhanettin Tamcı, och byggnaden är ett av de mest framstående exemplen på den nationella arkitekturstilen. Titta på fasaden: spetsbågar, kakel med motiv från 16:e århundradet och utsmyckade trädetaljer. Enligt Turkiets turistencyklopedi kombineras traditionella osmanska kakelmotiv med en ny stil influerad av västvärlden; du kan läsa tidens arkitektoniska språk i en enda byggnad. Kaklet är importerat från Kütahya.

Stationen byggdes för att betjäna ett gods och fungerade länge som en representationsingång. Atatürk brukade stiga av här när han återvände från sina resor runt om i landet, och även Afghanistans kung Amanullah Khan, den första officiella gästen i republiken, reste genom denna station. År 1972 återinvigdes stationen med en elektrisk pendeltågslinje, och i början av 2000-talet hyrdes byggnaden ut som restaurang. Stationen stängdes den 11 juli 2016 för att ge plats för bygget av Başkentray, och återinvigdes den 12 april 2018.

Den historiska byggnaden är inte tillgänglig för allmänheten; den kan endast ses utifrån, från perrongen och från Silahtar Caddesi. Tjugo minuter räcker. När du lämnar stationen, gå söderut längs Çiftlik Caddesi; nästa hållplats ligger bara några hundra meter bort. På återresan kommer du också att ta tåget från samma station. Kontrollera de aktuella tidtabellerna för Başkentray på TCDD Taşımacılık:s webbplats.

Källa: Vikipedi; Kent ve Demiryolu; Türkiye Turizm Ansiklopedisi.

Några hundra meter söder om stationen, längs Çiftlik Caddesi, ligger gården som utgör den industriella kärnan. Fabriken, som grundades 1934, utökades 1937 med tillbyggnader, en restaurang, bostäder för tjänstemän och arbetare samt ett badhus, enligt ritningar av Ernst Arnold Egli. Egli, född i Wien, var en av de arkitekter som var mest involverade i Ankaras utveckling mellan 1927 och 1938; bland hans verk finns Musiki Muallim Mektebi (musikskolan), fakulteten för politiska vetenskaper och byggnaden för Türk Hava Kurumu (Turkiska flygorganisationen). Han ritade också Marmara Köşkü (Marmara-paviljongen), skolan "Onuncu Yıl" som öppnade 1934, och de tillhörande bostäderna.

Den viktigaste byggnaden vid denna hållplats är badhuset. Enligt artikeln av Leyla Alpagut valde Egli att bevara den traditionella hammam-strukturen med sina kalla, ljumma och varma sektioner, istället för att kopiera duschrummen som fanns i europeiska fabriker under den tiden. Han konstruerade detta med armerad betong och kompletterade det med kupoler. Detta är ett litet men tydligt exempel på tidiga republikens försök att kombinera moderna material med lokala byggnadstyper. Fabriken överfördes till Tekel (ett statligt monopol) 1939; restaurangen och bostäderna revs 2014, medan fabriksbyggnaden, badhuset och det registrerade spannmålssiloet står kvar. Arkitekters föreningen ansökte 2013 om att komplexet skulle bevaras.

Komplexet är idag uthyrt av AOÇ och badhuset är stängt för besökare; gå inte in, utan beundra byggnaderna från gatan. Tjugo minuter räcker; du kan se badhusets kupoler och siloens volym från gatan. Detta är en mindre känd fotoplats längs rutten. Från här kan du gå söderut till Atatürk Evi (Atatürks hus).

Källa: DergiPark, Leyla Alpagut; Arkitera; Vikipedi, Ernst Egli; Sanattan Yansımalar, Savaş Sönmez.

Gården är mest känd för en exakt kopia av det hus där Atatürk föddes i Thessaloniki. Initiativet togs av Ankara Handelskammare, och huset byggdes för att fira hans hundraårsdag. Det öppnades för allmänheten den 10 november 1981, och byggnadsarbetet utfördes av bröderna Çarmıklı. Huset ligger på Alparslan Türkeş-gatan. Som en kopia av huset i Thessaloniki är det byggt i tre våningar. På entréplan finns en stentrappa, ett förråd och ett tjänstefolkets rum. På andra våningen finns en salong, ett kök, ett vardagsrum och gästrum. På tredje våningen finns en salong, ett Atatürk-rum och ett museum.

Atatürk-rummet är ett litet rum, 3,86 meter långt och 2,82 meter brett. Här har man skapat en atmosfär från den tiden med en 90 centimeter hög bronsbyst av Atatürk, antika stolar, en Selanik-stil grill, en gaslampa och spetsgardiner. I museirummet visas officiella kläder, hattar, kappor, en klocka, manschettknappar, en käpp och koppar i fyra vitriner. Rummen är små, så var beredd på att det kan vara trängsel under populära dagar. Det är oftast lugnare under vardagsmorgnar.

Entrén är gratis. Besöksdagarna finns angivna på gårdens officiella webbplats, så kolla innan du åker. För de som inte kan besöka Thessaloniki är denna kopia det enklaste sättet att förstå husets storlek och rummens layout. När du har gått igenom de tre våningarna får du också en uppfattning om hur ett typiskt hus i Thessaloniki såg ut i slutet av 1800-talet. Fyrtiofem minuter räcker. När du lämnar gården, gå österut längs Silahtar-gatan till statliga kyrkogården. Karadeniz-dammen ligger i det området.

Källa: AOÇ:s officiella webbplats, Atatürk-huset; Wikipedia, Atatürk Orman Çiftliği.

Gården grundades 1925 genom att dränera en träskmark, och två stora dammar grävdes för att samla upp överflödigt vatten; den ena formades som Marmarahavet, den andra som Svarta havet. Enligt källor slutfördes dammarna 1931 och de fungerade både som bevattningsanläggningar för åkrarna och som platser där invånarna i huvudstaden, som inte hade tillgång till havet, kunde bada och där roddtävlingar arrangerades. Enligt ett arkivanteckning från SALT var det möjligt att bada och åka båt i dammarna under 1930-talet. Vid Marmaradammens ena ände låg Marmaraköket, som Egli designade åt Atatürk i slutet av 1920-talet. Köket revs 2016 och finns inte längre kvar.

Svarta havsdammen ligger inom området för statliga begravningsplatsen. Begravningsplatsen, som invigdes den 30 augusti 1988, är anlagd på en yta av 536 000 kvadratmeter, varav 356 000 kvadratmeter är grönområden. När begravningsplatsen anlades restaurerades dammen, och den fungerar idag som en park. Det är inte tillåtet att bada i den. Området förvaltas av Försvarsministeriet och är öppet för allmänheten. Där finns ett litet museum som visar föremål och dokument som tillhörde presidenter och befälhavare från befrielsekriget. På området finns också en åttakantig byggnad som skyddar besökarna från väder och vind, samt en minnesmur som bär namnen på de begravda. Kontrollera inträdesvillkor och öppettider på ministeriets webbplats.

Detta är en lugn plats; undvik att prata högt och gör inga picknickar vid dammen. Fyrtiofem minuter är tillräckligt för att se dammen och museet. När du lämnar området, gå till gårds huvudbyggnad, parken och butiken som ligger bredvid direktörskontoret på Yeni Çiftlik Caddesi; du är fortfarande i samma område.

Källa: Wikipedia, Statliga begravningsplatsen; Haber Ankara; SALT Forskning; Kulturinventering, Marmaraköket.

Gården ligger centralt, i Emniyet Mahallesi, nära huvudkontoret på Yeni Çiftlik Caddesi. Området runt Gazi Orman Çiftliği-parken är 6 hektar stort; gårdsledningen renoverade området med egna medel år 2011. Under träden – som består av bok, lönn, ek, tall och cederträ – finns sittplatser, en lekplats, en damm och en rosenträdgård med 500 rosor. I ett donatorbrev uttryckte Atatürk sin önskan att gården skulle erbjuda allmänheten platser för avkoppling; denna park är en förverkligande av den visionen och är en perfekt plats för en lunchpaus.

Precis intill parken finns en fabriksbutik. Gården är idag en offentlig verksamhet som tillhör Jordbruks- och skogsministeriet; mejeriet producerar pastöriserad mjölk, cheddarost och vitost, yoghurt, ayran (en turkisk dryck), kefir, smör och glass. Den andra fabriken producerar juice och honung. Enligt ministeriets tidning produceras totalt 87 produkter i de två fabrikerna, och mejeriet och glassavdelningen renoverades år 2021. Att köpa mjölk, ost och glass i butiken och äta i parken är det bästa sättet att förstå varför gården grundades; enligt tidningen är gårdens princip att producera naturliga produkter, och sedan 2021 exporteras produkter till Tyskland, Belgien och Nederländerna.

Avsätt en timme. Under sommarhalvåret finns det gott om skugga från träden, men ta med vatten. Det bebyggda området var 4 500 dekar år 2000, men idag är det nästan 23 000 dekar; detta syns tydligt längs vägarna runt parken. Rutten slutar här; gå tillbaka till Gazi-stationen och ta Başkentray-tåget. Kontrollera tidtabellen i förväg. Om du har tid kan du lägga till ett besök på Museet och Utställningshallen längs Ankara Bulvarı.

Källa: AOÇ:s officiella webbplats, Gazi Orman Çiftliği-parken och mejeriet; tidskriften Türk Tarım; AOÇ:s officiella webbplats, Historik.