En dag i Kızılcahamam och Çamlıdere Geopark.

Här är anledningen till att man börjar besöket här: under dagen kommer ni att se basaltkolonner, förstenade träd och varmt vatten, och det är här ni först får information om varför dessa finns just här, först genom informativa skyltar och sedan genom att uppleva det på plats. Kommunens museum i Kızılcahamam ligger i centrum, i stadsdelen Akçay. Museet är i två våningar. På bottenvåningen finns tio utställningar som beskriver Anatoliens geologiska bildning, vulkanism, den geologiska tidsskalan och hur ett träd kan förstenas. Här finns också 23 miljoner år gamla, förstenade trädstammar. På övervåningen finns femton utställningar som presenterar de olika platserna i geoparken: Pelitçik- och Yahşihan-fossilskogarna, sedimenten vid Guvem-Beşkonak-sjön, diatomer (en typ av alger), och basaltkolonner. Det finns mikroskop, filmer och interaktiva spel. Om ni reser med barn, avsätt minst en halvtimme här, eftersom det blir lättare att vara tålmodig under resten av besöket.

Det som är värt att titta på är de utställda trädstammarnas tvärsnitt. Åringsringarna och kärlvävnaden kan läsas i stenen; ni kommer att se samma vävnad på plats i Pelitçik, men det är inte lika enkelt att böja sig ner och titta noga som här. De tre vulkaniska epokerna som beskrivs i skyltarna kommer att dyka upp igen under dagen; notera vilken epok som hör till vilken plats, eftersom bergens färg och struktur återspeglar denna ordning.

Kontrollera kommunens webbplats för öppettider och priser. Eftersom museet ligger i centrum, tar det bara några minuter att ta sig till Soğuksu; ingången till nationalparken ligger precis ovanför staden. Detta är också det sista stället att ta en lunchpaus och tanka bilen innan ni fortsätter längs vägen till Guvem, eftersom det finns färre alternativ där.

Källa: Kızılcahamam kommuns webbplats, sida om geoparken; Wikipedia, Kızılcahamam-Çamlıdere geopark.

Soğuksu, som börjar strax ovanför Kızılcahamam, är Turkiets andra nationalpark, utsedd den 19 februari 1959. Området, som omfattar 1 187 hektar, sträcker sig från en höjd av 1 030 meter till nästan 1 780 meter, med de högsta punkterna Arhut och Tolubelen. Parken ligger i det område där den centrala anatoliska stäppen övergår till den norra anatoliska skogen: en skog dominerad av tall, kompletterad av grågran och andra trädslag. Det finns 428 olika växtarter, varav 50 är inhemska; Kızılcahamam-liljan är en av dem.

Vid denna stopp på geoparkens rutt finns två viktiga saker att upptäcka. För det första, berget: parken består helt av vulkaniska bergarter, inklusive andesit, basalt, tuff och agglomerat. För det andra, träden: mellan Kuzcapınar och Uzunkavak finns ett område på cirka 1000 kvadratmeter där silificerade trädelar syns på ytan; forskare uppskattar att dessa är mellan 10 och 15 miljoner år gamla. Här får du en försmak av den fossila skogen innan du fortsätter till Pelitçik.

Glöm inte att titta upp mot himlen. Det finns cirka 160 olika fågelarter registrerade i parken, och en population på 30-35 individer av den hotade svartörnen häckar här. Det är inte svårt att upptäcka den stora, svarta silhuetten som flyger över termalbaden tidigt på morgonen, och en kikare kan vara användbar. Det finns totalt 16 kilometer vandringsleder, med markerade stigar och cykelleder. Du kan hämta en karta i besökscentret. Det finns picknickbord, eldstäder och en campingplats nära huvudentrén. 70% av parken är ett skyddsområde, så håll dig till stigarna. Entrén är avgiftsbelagd; kontrollera den aktuella prisen och öppettiderna på nationalparkens webbplats. Om du avsätter två timmar kan du genomföra en av stigarna och även se de silificerade träden.

Källa: Kızılcahamam Kaymakamlığı, Soğuksu Milli Parkı; Tarım ve Orman Bakanlığı 9. Bölge Müdürlüğü; Vikipedi.

När du lämnar vägen från Kızılcahamam mot Güvem-Çerkeş och kör i 18 kilometer, kommer du till Seyhamamı, bara två kilometer innan du når Güvem. Denna varma källa, som gett platsen dess namn, är en del av en geologisk park. Vattnet kommer från en punkt där två förkastningar möts, en som löper i nord-sydlig riktning och en i öst-västlig riktning. Temperaturen på vattnet är 44 grader. Alla varma källor i området är en del av samma vulkaniska system; lavan svalnade för miljontals år sedan, men värmen djupt under marken fortsätter att värma vattnet och pressa det upp genom sprickorna i förkastningarna. Att basaltkolonnerna finns längs samma väg är ingen slump, de är båda resultat av samma spricklinje.

Kızılcahamams historia som kurort går tillbaka till romartiden; ruinerna av ett romerskt badhus i centrum av staden är ett bevis på detta. Enligt en lokal sägen fick staden sitt namn efter att Timur, efter slaget vid Ankara år 1402, badade i det varma vattnet och uttryckte sin uppskattning. Det som skiljer Sey Hamamı från andra anläggningar är att vattnet samlas i en naturlig pool. Anläggningen skadades i ett jordskred år 1943, men restaurerades och öppnades sedan igen.

Avsätt en timme: antingen bada i vattnet eller bara kör genom byn och se var källan kommer fram och se ångan. Om du ska bada, ta reda på aktuella öppettider och förhållanden hos kommunen. Ta med handduk och tofflor, och stanna inte för länge i det varma vattnet. Om du har tid, fortsätt några kilometer längs samma väg: efter att du passerat Güvem, kan du se basaltkolonnerna i viken bredvid Fındıklı Mahallesi. Dessa är 20-25 miljoner år gamla lavaströmmar som, när de svalnade, delades upp i hexagonala prismor. Lokalbefolkningen liknar dem vid tvål, och kallar dem därför "Tvålstenarna". Detta är inte en plats att stanna vid, utan bara en snabb utpost längs vägen: stanna inte och blockera vägen, ta inte med dig några stenar eller fossiler, och fortsätt sedan tillbaka till Kızılcahamam.

Källa: Kızılcahamam Belediyesi, Seyhamamı Tarihi Kaplıcası; Kızılcahamam Kaymakamlığı, Jeopark durakları, Kaplıcalar ve Beşkonak Bazalt Sütunları Jeositi.

På eftermiddagen återvände vi till Kızılcahamam och fortsatte mot Çamlıdere. Mellan Pelitçik, som ligger 11 kilometer sydväst om distriktets centrum, och Yahşihan, sträcker sig ett område på tre hektar som är klassificerat som ett område av särskild naturvärde. Detta är det mest kända geologiska området i geoparken: här syns delar av rötter, stammar och grenar som förstenats och blivit en del av berget. Enligt geologer dateras denna skog till tidig miocen, alltså för mellan 23 och 15 miljoner år sedan. Det var en blandskog dominerad av tall och bok, och enligt officiella källor även enbär. Försteningsprocessen började i vulkaniska sjöars silikatrika vatten: silikapartiklar avsattes på trädens cellväggar och i kärlrummen, och efterföljande vulkanutbrott täckte allt med aska och bevarade det i miljontals år. De ringar och vävnader ni ser idag är inte själva trädet, utan silika och opal som har tagit dess plats.

De förstenade delarna är koncentrerade i ett område som är 250-300 meter brett. Geologer från Ingenjörsföreningen för geologi och MTA (General Directorate of Mineral Research and Exploration) skriver att om en vetenskaplig utgrävning genomförs, kommer hela träden, inklusive rötter och stammar, att komma fram, och att området förtjänar att bli ett friluftsmuseum. Ett landskaps- och turistprojekt har utarbetats för området. Innan ni åker, kontrollera dock med Çamlıdere kommun om det finns några särskilda regler eller om en guide krävs, eftersom fri rörlighet i området kanske inte alltid är möjlig. Rör inte vid några av delarna och gå inte på dem.

Kom ihåg sektionen av stammen ni såg på museet; här ser ni samma vävnad, men i en mycket större skala, på en lerig sluttning. I centrum av Çamlıdere bearbetas agat som hittats i dessa geologiska områden till smycken och souvenirer. Från den förstenade skogen återvände vi till Çamlıdere och fortsatte 15 kilometer till Çamkoru.

Källa: Çamlıdere kommun; Atabey och Saraç, JMO; Gürgen och Çiçek 2009, DergiPark; Wikipedia, Pelitçik.

Avsluta dagen vid Çamkoru, längs den gamla vägen mellan Ankara och Bolu. Avstånden är: 15 kilometer till Çamlıdere, 38 kilometer till Kızılcahamam, 110 kilometer till Ankara och 50 kilometer till Gerede. Denna naturpark, som utsågs den 9 april 1998, omfattar cirka 220 hektar och är registrerad som landets 23:e naturpark. Det gamla vägområdet delar parken i två delar: å ena sidan en skog med främst tall- och granar, och å andra sidan öppna områden och dammen Çamkoru. Växtligheten representerar övergången mellan stäpp och nordlig skog: här finns tallar,ekar, pil, bok, gran och buskar av femfingersört.

Aktiviteten är vandring. Området runt dammen och stigarna i skogen är platta och korta; det är idealiskt för att sträcka på benen efter timmar i bilen och på sluttande vägar. I dammen finns öring; på morgonen och kvällen kan man se dem hoppa upp till ytan. I parken finns en station för uppfödning av rådjur; djuren föds upp här för att sedan släppas ut i naturen. Man kan se stängslet på avstånd, men närma sig inte. Det finns också rapporter om vargar, rävar, räv och vildsvin, så undvik att gå in i skogen i skymningen.

Faciliteter: Ett naturutbildningscenter, ett kafé, en volleybollplan, toaletter och en entrékontroll. Det är möjligt att campa. Det finns också ett scout- och ungdomsläger som drivs av Utbildningsministeriet inom området. Entrén är avgiftsbelagd; kontrollera den aktuella avgiften på regionkontorets webbsida. Kvällarna är svala på sommaren, så ta med extra kläder. På återvägen kan man antingen följa den gamla vägen till Kızılcahamam och sedan ta motorvägen D750, eller så kan man ansluta till motorvägen från Gerede; i båda fallen bör man börja resan under dagsljus.

Källa: Jord- och skogsministeriet, regionkontor 9, Çamkoru naturpark; Wikipedia.