Den gröna korridoren i Çankaya, från Dikmen-dalen till Kurtuluş-parken.

Från söder, från Dikmen, går man in i dalen och följer bäcken norrut, mot Ayrancı. Resten av rutten fortsätter därifrån. Fram till 1989 var detta ett område med oplanerade bostäder längs en bädd. Dikmen-dalens stadsförnyelse- och utvecklingsprojekt, som beslutades det året, var det första omvandlingsprojektet i Turkiet för ett område med oplanerade bostäder. Den första etappen slutfördes mitt på 1990-talet, den andra 2002, den tredje 2009, och den sista etappen pågår fortfarande. Det mest betydelsefulla med designen för den som promenerar är att den gamla bädden inte har täckts över, utan har blivit en central del av landskapet: dammar och vattenfall följer det naturliga vattenflödet, och regnvatten möter jorden.

På en yta av cirka 70 hektar finns en 3 kilometer lång vandringsled, två höga broar som går över dalen, en utsiktsplats och en klättervägg. Enligt Wikipedia finns det över 120 000 träd och nästan 50 olika växtarter. Många besöker platsen på våren för att se körsbärsblommorna; på hösten förändras landskapet med löv, och på vintern med snö. Eftersom dalens botten ligger lågt, samlas värmen här under sommaren; det är bäst att promenera tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen, och ta med vatten.

Det enklaste sättet att förstå projektets omfattning är att gå upp på en av broarna och se hela dalen. Bostadsblocken på båda sidorna av dalen är också en del av projektet: bostäder byggda för de tidigare invånarna står bredvid block som säljs till grupper med högre inkomst. Entrén är gratis, och parken är upplyst även på natten. När man lämnar platsen från norr börjar en brant uppförsbacke mot Çankaya-ryggen, via Ayrancı.

Källa: Wikipedia (TR och EN); Yeni Ankara; ANFA.

Från Ayrancı, när man kommer uppför backen, börjar Botaniska parken på sluttningen mellan Çankaya Caddesi och Cinnah Caddesi. Parken, som anlades 1970, är 65 000 kvadratmeter stor. Enligt informationen på Wikipedia utgörs nästan hälften av ytan av grönområden, en fjärdedel av träd, och i mitten finns en damm på 1 330 kvadratmeter. Dessutom består cirka 15 000 kvadratmeter av hård mark, det vill säga vägar och platser. Parkens damm, lekplatsen och växthuset är dess viktigaste delar. Trots namnet beskriver Wikipedia parken som en stadspark; kom hit för att se de trädklädda områdena och växthuset, utan att förvänta er en vetenskapligt märkt samling.

På denna rutt fungerar Botaniska parken som en paus och en möjlighet att få en annan vy. Efter den breda, nya och platta botten av Dikmen-dalen, är detta område sluttande, med gamla träd och smalare. Det är en skillnad på tjugo år mellan dem; denna park, som öppnade 1970, visar hur mycket annorlunda dalprojektet, som startade 1989, planerades. Denna sluttning under Çankaya-palatset är resultatet av Jansens beslut att utvidga staden söderut, mot Çankaya, och idag är den täckt av träd.

För de som kommer uppför backen är bänkarna vid dammen en bra plats att vila på; på eftermiddagen finns det gott om skugga. Det är en kort övergång till Seğmenler-parken: Seğmenler, som ligger längre nerför samma sluttning, nås genom att gå nerför Çankaya Caddesi. Att se de två parkerna som en enda grön zon gör det lättare att ta en paus mitt på dagen.

Källa: Wikipedia (Ankara Botaniska park).

Parken Seğmenler ligger mellan Atatürk Boulevard och İran Caddesi, på en 67 000 kvadratmeter stor sluttning under Çankaya-palatset. Designen är resultatet av en tävling som arrangerades av Ankara kommuns styrelse för att fira Atatürks 100-årsdag. Tävlingen hölls 1981, och parken öppnades två år senare, den 10 oktober 1983. En bäck, Kavaklıdere, rinner genom parken. Det som är viktigt att notera är att detta är andra gången, efter Botanikparken, som en bäcksäng omvandlas till en park. Jansen ville, för Incesu och Bentderesi, bevara dalen som ett grönt område, och detta har nu realiserats i mindre skala här.

Parken har dammar, en lekplats och en amfiteater. Enligt Wikipedia har amfiteatern tidigare använts för TRT-program och popkonserter. Under promenaden kan du se två statyer. Burhan Alkars monument, "Seğmenler Anıtı", föreställer seğmener (traditionella vakter) till häst med flaggor, och parkens namn kommer från denna symbol för ankarafolklore. İlhan Komans bronsstaty, som placerades ut 1992, stals 2016, men ersattes med en ny 2018. Statyernas placering är inte tydligt markerad i parken, vilket kan vara förvirrande när man går uppför.

Eftersom det är en sluttning är det enklare att gå in genom den övre ingången och gå neråt: de som kommer från Botanikparken kommer redan nerifrån. När man når Atatürk Boulevard fortsätter rutten norrut, via Kuğulu Park och Kavaklıdere, till Kızılay. Denna del av rutten är platt och med trottoarer, men det finns lite skugga, så ta med en hatt om du går där under den varma eftermiddagen.

Källa: Wikipedia (Seğmenler Parkı).

Från Kızılay, gå norrut längs Atatürk-boulevarden tills du når Sıhhiye-torget. T-banestationen M1 ligger under boulevarden, precis intill parken. Abdi İpekçi-parken öppnade 1981 och hette tidigare Yenişehir-parken. Den bytte namn till minne av journalisten Abdi İpekçi. Enligt uppgifter är parkens yta mellan 33 000 och 37 000 kvadratmeter. Den stora gräsmattan, dammen, teverandan och lekplatsen gör den till ett av de större gröna områdena i stadens centrum. Parken renoverades helt 2023 och sköts av det kommunala företaget ANFA. Den har allmänna toaletter.

Parkens symbol är skulpturen "Händer" av Metin Yurdanur, gjord av brons 1979. Den föreställer två händer som sträcker sig upp mot himlen. Enligt Wikipedia var skulpturen en del av ett program som kommunen startade på 1970-talet för att placera skulpturer i offentliga utrymmen. Konstnären beskriver att han ville föreställa händer som arbetar, skapar och producerar. År 2022 restaurerade han själv skulpturen under två dagar, efter 43 år. Det bästa ljuset för att betrakta skulpturen från dammens sida och se händerna underifrån är på morgonen.

Denna park är den plats som ligger närmast Jansens idé om en "grön väg". Enligt en plan från 1932, som Burat hänvisar till, skulle det ha funnits en gångväg som förband Havuzbaşı (dagens Kızılay) med İncesu-bäcken och Fidanlık. Sıhhiye ligger i den riktningen. Denna "gröna väg" byggdes aldrig, men när du går från Kızılay till denna park och sedan vidare till Kurtuluş, följer du samma linje. Under vardagar på eftermiddagen fylls parken av människor som arbetar i närheten; välj morgonen om du vill ha lugn och ro.

Källor: Wikipedia (Abdi İpekçi-parken; "Händer"-skulpturen); ANFA; Hürriyet; DergiPark (Burat).

Du kan nå parken genom att gå från Sıhhiye mot Kolej, eller genom att ta Ankaray från Kızılay till stationen Kurtuluş. Detta område är en viktig del av parkens historia. År 1931 förvärvades marken, och där etablerades ett plantskolan för att producera unga träd för att plantera i staden. En av de fyra parker som ingick i Jansens plan från 1932 var just denna, som då hette "Plantskolan". Således är parken du besöker idag en realisering av Jansens idé om en plantskola och en dal i Incesu. Plantskolan omvandlades till en park mellan 1961 och 1963, och fick officiellt parkstatus år 1980. Enligt "Haber Ankara" utsågs området till ett område av särskild naturvärde år 1994.

Parken är 86 000 kvadratmeter stor, och enligt uppgifter från ANFA består den av 49 000 kvadratmeter gräs, 10 000 kvadratmeter picknickområde och 2 000 kvadratmeter vattenyta. En särskild egenskap som Wikipedia lyfter fram är träden: här finns ovanliga pinalekar. År 1981 öppnades Turkiets första konstgjorda isbana, Atatürk Isbanan och Sportanläggning, som ett privat initiativ. Denna bana markerade starten för skid- och skridskosporten i Ankara. För information om banans nuvarande öppettider, besök kommunens webbplats. I parken finns också Selim Turans bronsstaty "Sarı Kız" som placerades ut år 1993.

När du promenerar kommer du att märka hur parkens utformning påminner om dess tidigare användning som plantskola: du kommer att se grupper av äldre träd som står i rader. På morgonen kommer löpare, och på eftermiddagen kommer folk som vill ha picknick; äktenskapsregistret bidrar också till att parken är livlig under helgerna. Från här kan du gå uppför backen till 50. Yıl Parkı i Cebeci.

Källor: Vikipedi (Kurtuluş Parkı); Haber Ankara; ANFA; DergiPark (Burat).

Ruten slutar vid 50. Yıl Parken, som ligger på en höjd ovanför Cebeci-området i Ankara Universitetets Cebeci-campus. Enligt Wikipedia öppnade parken 1970 och fick sitt namn efter republikens 50-årsjubileum. Den renoverades och öppnades om 2009; kommunen och ANFA uppger att arealen ligger mellan 130 000 och 135 000 kvadratmeter. Parkens främsta egenskap är dess höjd: det finns ingen annan kommunal park i staden som erbjuder en sådan vid utsikt över ett så stort område. År 2013 marknadsförde storstadskommunen platsen som "huvudstadens utsiktsplats"; teleskop har installerats vid fyra utsiktsplatser, och en teverum har anlagts vid den högsta punkten.

På höjden finns två dammar, bäckar, ett vattenfall i tre nivåer, en utomhusscen, lekplatser, en isbana och sportfält. Det som gör att parken är lätt att känna igen på avstånd är flaggstången: källorna anger att den är mellan 110 och 120 meter hög, medan Wikipedia hävdar att den är Europas längsta. Från foten av flaggstången kan man se Kale, Anıtkabir och Çankaya-bergen, alltså sluttningarna man passerade på vägen upp.

Tillbringa solnedgången här: utsiktsplatserna som vetter mot väst fångar ljuset perfekt, och kvällsbelysningen tänds innan parken stänger. För de som kommer till fots från Kurtuluş är stigningen brant men kort; de som inte vill gå upp till toppen kan ta Ankaray till sista hållplatsen Dikimevi och gå därifrån. Öppettiderna för anläggningarna varierar; kontakta kommunen för information om isbanan och teverummet. På återvägen kan ni ta Ankaray från Dikimevi till Kızılay.

Källor: Wikipedia (50. Yıl Parkı); nyhetsartikel från Ankara Storstadskommun, ANFA.