Bastuerna på den historiska halvön, under Sinans kupoler.

Börja din rutten med detta historiska badhus i Zeyreks smala gränder, eftersom det är en av få platser där du kan besöka ett osmanskt badhus både som museum och där du faktiskt kan bada. Badhuset byggdes av Barbaros Hayreddin Pasha, amiral i den osmanska flottan, och arkitekten var Mimar Sinan. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi byggdes det troligen mellan 1540 och 1546, men vissa källor anger ett tidigare årtal. Både herr- och damavdelningarna har en symmetrisk planlösning, med omklädningsrum, tempererade rum och ett varmt rum i korsform. I det varma rummet finns en åttkantig fontän omgiven av fyra valv och fyra privata utrymmen.

Många av de kakelplattor som gett badhuset dess namn finns idag i andra städer. Väggarna var en gång täckta med blåvita Iznik-kakel upp till en viss höjd. Kakelplattorna, som skadades av bränder och jordbävningar, togs bort från byggnaden under 1800-talet och såldes, och många hamnade i europeiska samlingar, som till exempel Victoria and Albert Museum i London. Enligt TDV:s artikel från 1993 fanns det vid den tiden endast kakel kvar i herrarnas varma rum.

Under en restaurering som varade i tretton år hittades tusentals kakelfragment och trettio sju olika mönster. Under de kalla rummen upptäcktes cisterner från bysantinska tiden. Byggnaden öppnade i september 2023, tillsammans med sitt museum, och badverksamheten startade 2024. I museet, som ligger i en intilliggande byggnad, kan du lära dig mer om kakelns historia och se avsnitt som beskriver badhusets system för vatten och uppvärmning. Dessa föremål hjälper dig att förstå hur de tomma väggarna längs resten av rutten såg ut. Om du funderar på att bada där, ta reda på mer om planlösningen för herr- och damavdelningarna och hur du bokar i förväg.

Källor: TDV Islamiska encyklopedin; Arkitera; Wikipedia.

Gränderna som leder från Zeyrek upp till Süleymaniye leder er till detta badhus, beläget i den södra delen av komplexet. Byggandet av detta komplex, som uppfördes till minne av sultan Suleiman den store, påbörjades 1550 och slutfördes i oktober 1557; badhuset är en del av detta omfattande projekt, designat av den kejserliga arkitekten Sinan. Det kallas "Dökmeciler Hamamı" efter de hantverkare som tidigare var verksamma här. När man beaktar komplexets skolor, kök och butiker, uppfyllde badhuset en av de dagliga behoven för de som bodde och arbetade i området.

Det som skiljer detta badhus från andra är att det bara är ett enda, utan en separat sektion för kvinnor. I TDV:s islamiska encyklopedi skriver Semavi Eyice att det troligen var avsett för komplexets anställda och studenter, snarare än som ett vanligt marknadsbad. Planen visar Sinans experimenterande. En stor kupol reser sig över den kvadratiska, 11,5 meter stora kylrummet; efter det tredelade varma rummet finns ett varmt rum med fyra valv, där privata utrymmen är åtskilda av marmorskolonner. Encyklopedin betonar också att Sinan här kombinerade den klassiska badhustypen med spaanläggningens arkitektur och skapade en kolonnad variant.

Badhusets historia under de följande århundradena var upp och ner. Det var stängt under 1916-1917, omvandlades till en verkstad på 1930-talet och restaurerades sedan som badhus av ägaren. Enligt Wikipedia har det sedan en renovering år 2001 främst riktat sig till turister. Eftersom öppettiderna kan skilja sig från andra badhus, är det bäst att kontakta verksamheten innan du besöker. Om du inte planerar att bada, kan du beundra kupolerna och blytaket från gatan, och sedan gå ner från Süleymanie mot Beyazit.

Källa: TDV Islamiska encyklopedin; Wikipedia.

Detta stora, dubbla badhus ligger längs Ordu Caddesi och är en del av II. Bayezid-komplexet som omger Beyazıt-torget. Idag kan man besöka det som II. Bayezid Turkiska Badkultursmuseet, som tillhör Istanbul Universitet. Byggnadsåret är inte helt fastställt; TDV Islamiska Encyklopedin anger åren 1500-1505, medan Kultur- och Turismministeriets museumsinformation anger 1507-1508. Intäkterna från badhuset var knutna till en stiftelse som grundades av Gülbahar Hatun, modern till Yavuz Sultan Selim.

De två delarna av badhuset ligger sida vid sida och har samma planlösning. De varma rummen har fyra valv och privata utrymmen i hörnen. Kuben i det varma rummet för män har en diameter på cirka 15 meter, vilket ger en uppfattning om hur stort ett badhus kunde vara. Den mest anmärkningsvärda detaljen i byggnaden finns i grunden. Badhuset byggdes genom att använda reliefer från Theodosius Forum, som fanns på denna plats under bysantinska tiden, som byggmaterial. Enligt TDV finns vissa av dessa delar fortfarande kvar i grunden, medan andra har flyttats till Istanbul Arkeologiska Museer.

Efter 1930-talet hyrdes det kalla rummet ut som ett läderlager, de varma rummen omvandlades delvis till en smidesverkstad, och byggnaden förblev länge i ett förfallet skick. Istanbul Universitet tog över badhuset år 2000; efter en renovering öppnades museet den 27 maj 2015. Inuti finns etnografiska föremål som badlakan, koppar- och mässingsbadkar, samt bysantinska och osmanska arkitektoniska fragment som hittats vid utgrävningar. Detta är den mest bekväma platsen för att utforska alla delar av ett badhus utan att faktiskt bada; du kan se de termer du lärde dig när du gick från det kalla rummet till det varma rummet i praktiken. Enligt Kultur- och Turismministeriets museumsinformation är museet stängt under helgerna, så kontrollera aktuella öppettider innan du besöker.

Källa: TDV Islamiska Encyklopedin; Turkiets Museer (Kultur- och Turismministeriet); Wikipedia.

När du går från Beyazıt genom Kapalıçarşı och ut genom Mahmutpaşa-porten, kommer du nerför en backe och når detta badhus på några minuter. Enligt inskriptionen vid ingången byggdes det mellan 1466 och 1467 som en del av komplexet som tillhörde Mahmud Paşa, som var premiärminister under sultan Mehmed II. Det är ett av de äldsta bevarade badhusen i staden. Kürkçü Han, som också tillhör samma komplex, ligger bara ett par steg bort.

Badhuset var ursprungligen ett dubbelt badhus; kvinnornas del revs ner med tiden för att användas för kommersiella ändamål. Den bevarade delen består av tre stora kupoler. Den kalla delen täcks av en kupol med en diameter på ungefär 17 meter, med fönster. Enligt Wikipedia är detta det tidigaste exemplet på en halvkupol som finns kvar i Istanbul. I den varma delen finns nischer, sidogångar och hörnrum som är placerade runt det centrala bassängen. Titta också på den ornamenterade nischen vid ingången och fasaden; här kan du se den enkla men storslagna utsmyckningen som var typisk för osmanska byggnader under 1500-talet.

Byggnadens senare historia visar hur ett badhus i staden kunde förändra sin funktion. Det skadades i en brand år 1755, restaurerades 1953 och användes sedan som badhus under en tid, innan det omvandlades till ett lager och senare, under 1990-talet, till en marknad. Idag finns det butiker inuti; du kan gå under kupolerna och uppleva den stora ytan. Håll ögonen uppåt bland försäljarna, eftersom kupolerna och de dekorativa elementen ovanför fortfarande bär på byggnadens ursprungliga karaktär. Mahmutpaşa-backen är mycket livlig under veckodagarna; gå långsamt och undvik att blockera flödet av människor framför butikerna.

Källa: TDV Islamic Encyclopedia (Mahmud Paşa Complex); Wikipedia.

När du kommer uppför backen från Mahmutpaşa och når Divanyolu från hålllet Nuruosmaniye, står du framför detta badhus, precis vid foten av Çemberlitaş-kolonnen med sin porfyrstenstomme. Badhuset byggdes 1584 av Nurbanu Sultan, hustru till II. Selim och mor till III. Murad, och dess intäkter var avsedda för Atik Valide-komplexet i Üsküdar. Det finns olika åsikter om vem som var arkitekten. Badhuset tillskrivs vanligtvis Mimar Sinan, men Semavi Eyice noterar i TDV Islam Encyclopedia att hans namn inte nämns i källor som listar Sinans verk.

Den mest unika delen av byggnaden är det varma badet. Här finns en tolvhörnig polygonform, med en ring av tolv pelare runt den centrala stenen, och kupolformade privata rum i hörnen. Lägg märke till de geometriska marmorinläggningarna på golvet och väggarna. Man kommer till de stora kupolerna som täcker omklädningsrummen via hörnkonstruktioner.

Badhusets nuvarande utseende bär spår av stadsplaneringsåtgärder från 1800-talet. År 1868 utvidgades Divanyolu, och en del av det kalla badet togs bort. Det kvinnliga badet upphörde att användas som badhus och blev först en restaurang och sedan en mattaffär. Byggnaden drabbades av en brand 1916-1917, och det manliga badet restaurerades 1972-1973. Trappstegen vid ingången lades till på grund av förändringar i väghöjden.

Idag är badhuset i drift, och de flesta av dess kunder är utländska besökare. Om du ska bada här, börja med att svettas på den centrala stenen, och vänta sedan på "tellağı" för skrubb och tvål. Efteråt kan du sitta en stund i det kalla badet för att svalka dig. Fråga vid ingången vilka tider som är avsedda för kvinnor respektive män. Om du inte ska bada, stå vid foten av kolonnen precis intill badhuset och observera hur denna plats, där de två byggnaderna står sida vid sida, sammanfattar stadens övergång från det bysantinska forumet till det ottomanska köpet.

Källa: TDV Islam Encyclopedia; den officiella webbplatsen för Çemberlitaş-badhuset; Wikipedia.

När du går österut längs Divanyolu från Çemberlitaş och svänger mot Cağaloğlu, kommer du till detta badhus. Byggnaden slutfördes år 1741, och syftet var att generera intäkter till biblioteket som sultan I. Mahmud grundade i Hagia Sofia. Källorna ger olika uppgifter om arkitekten; vissa nämner en arkitekt vid namn Hüsrev, medan andra tillskriver arbetet till Süleyman Ağa och Abdullah Ağa.

Cağaloğlu är ett av de största badhusen i Istanbul. Eftersom sultan III. Mustafa förbjöd byggandet av nya badhus inom staden år 1768, byggdes aldrig en struktur i den här skalan igen. Därför är detta badhus en bra plats att jämföra med Sinans badhus från 1600-talet. Planen följer fortfarande den klassiska ordningen: ett kallt rum, ett varmt rum och ett varmt rum med fyra valv och fyra privata rum. Det som skiljer sig är utsmyckningen. I detaljerna kan man se influenser från västerländsk konst från 1700-talet; TDV (Türk Dünyası Vakfı, en turkisk stiftelse) anser att detta är ett exempel på utländska konstnärliga influenser i turkisk arkitektur. Jämför de strama, klassiska linjerna som man ser i badhusen i Zeyrek och Çemberlitaş med det mer böljande språket här, så kommer skillnaden i smak över två århundraden att framträda.

De två ingångarna till det dubbla badhuset är separata. Ingången till herrarnas del nås via en trappa från gatan, medan ingången till damernas del leder ut på en sidogata. Detta är ett typiskt exempel på den osmanska traditionen att inte ha ingångarna till herrarnas och damernas delar på samma gata. Badhuset är fortfarande i drift och de flesta av dess kunder är turister. Om du inte vill bada kan du hitta de två separata ingångarna utifrån och observera den traditionella badhuslayouten, och sedan promenera i några minuter till Hagia Sofia.

Källor: TDV İslam Ansiklopedisi (Islam Encyclopedia); Cağaloğlu Hamamı officiella webbplats; Wikipedia.

Denna långa byggnad med blytak är belägen på torget mellan Hagia Sofia och Sultanahmet-moskén, och utgör rutten sista stopp. Den byggdes av arkitekten Mimar Sinan mellan 1556 och 1557 för att generera intäkter till välgörenhetsorganisationer som grundades av Hürrem Sultan, Suleiman den stores fru, och var tänkt att tjäna Hagia Sofias församling. Under badet finns ruiner från Zeuksippos bad från romartiden, vilket visar att traditionen med att bada i detta område är mycket äldre.

Det som gör detta bad unikt inom osmansk arkitektur är dess layout, där de två delarna (för män och kvinnor) är placerade på samma axel, sida vid sida. I denna byggnad, som är cirka 75 meter lång, vetter ingången till herrarnas del mot norr och ingången till damernas del mot väst. I herrarnas del finns i ordning: kallrum, varmrum och ångrum, följt av motsvarande rum i damernas del; alltså står de två ångrummen mittemot varandra. I mitten av varje varmrum finns en åttkantig marmorplatta. Lägg märke till den öppna entréfasad som finns framför herrarnas del; detta är en lösning som inte är så vanlig i bad från den här tiden.

Badet var i drift fram till 1910, därefter var det stängt under en lång period och användes som förråd under olika tidsperioder. Efter en renovering 1957-1958 blev det en statlig butik för mattor. Efter en omfattande renovering mellan 2008 och 2011 öppnades det igen som bad i maj 2011. Det är en bra idé att avsluta rutten med att bada här; boka i förväg och ta reda på detaljer om de olika delarna och tjänsterna hos verksamheten. När du lämnar, sitt en stund på torget i eftermiddagsljuset och titta en sista gång på denna långa rad av kupoler mellan Hagia Sofia och Sultanahmet.

Källa: TDV Islamic Encyclopedia; Wikipedia.