Ankaras centrum för Ahiler och sofistikerade köpmän.

Från tunnelbanan Ulus, gå söderut längs Atatürk Boulevard. Byggnaden med den enkla, symmetriska fasaden, som ligger mittemot operahuset, är Vakıflar Genel Müdürlüğü-museet. Byggnaden är från den tidiga perioden av turkisk arkitektur. År 1925 flyttades Ankara Juridiska Skola hit, och den var verksam här fram till 1941. Sedan användes den som flickskola, studenthem och fram till april 2004 som kontor för Ankara:s religiösa myndighet. Efter en renovering öppnades den som museum den 7 maj 2007. I byggnaden, som består av källare, bottenvåning och första våning, ställs 236 föremål från en samling på 2 669 ut. Föremålen spänner över perioden från 13:e till 20:e århundradet och kommer alla från olika stiftelser runt om i Turkiet.

Längs denna rutt hittar du ett par fönsterluckor i rummet med träföremål: de är från 13:e århundradet och kommer från Ahi Evran-moskén. Enligt TDV Islamiska Encyklopedin var Ahi Evran den religiöse ledaren Şeyh Nasirüddin Mahmud, som dog 1262. Han grundade den anatoliska Ahi-rörelsen genom att kombinera relationen mellan lärare och elev i en religiös institution med relationen mellan mästare och lärling i en verkstad. Många av de karavansererajerna (han) som du kommer att se längs rutten är också stiftelseägodom; Suluhan och Çukurhan var knutna till en stiftelse, medan Çengelhan tillhörde Rüstem Paşa-stiftelsen. Museet är en bra utgångspunkt för att förstå hur stiftelserna har bevarat dessa byggnader.

På bottenvåningen finns mattor, kilim och vävverktyg, medan övervåningen innehåller manuskript, keramik, metall- och träföremål. Bland höjdpunkterna finns dörrluckor från Ulu Camii i Divriği, ljusstakar, stiftelseurkunder, klockor och kalligrafiska tavlor. Det finns en restaureringsverkstad med mattvättbassänger och en flerspråkig audioguide. Kontrollera öppettider och inträdesvillkor på den officiella webbplatsen.

Källa: VGM Ankara Vakıf Eserleri Müzesi; TDV Islamiska Encyklopedin, Ahilik; Wikipedia.

Från boulevarden, sväng mot Ulus-torget och fortsätt in på Anafartalar Caddesi. Suluhan-byggnaden ligger på en ö som ligger mellan Anafartalar och Posta Caddesi. Den byggdes mellan 1508 och 1511 av Hasan Paşa, en statsmän under perioderna för II. Bayezid och I. Selim; den kallades länge Hasanpaşa Han, och namnet Suluhan började användas i arkiven från och med år 1688. I TDV:s islamiska encyklopedi finns den med på listan över omkring trettio handelsplatser i ottomanska Ankara under namnet Hasanpaşa Han.

Byggnaden är en tvåvånings handelsplats i sten med två innergårdar. Den första innergården är kvadratisk; den har 30 rum på bottenvåningen och 32 rum på övre våningen, samt en fontän och en bönegång i mitten. Den andra innergården är stallområdet, och där finns också ett badhus. Under den ottomanska perioden bedrevs här handel med kaffe och garn; garnet är viktigt ur handelsrutternas perspektiv, eftersom "garn" i staden Ankara syftar på ullgarn. Handelsplatsen skadades i en brand i Balıkpazarı år 1929, och den användes som grönsaks- och fruktmarknad fram till 1950-talet. År 1984 restaurerades den av Vakıflar Genel Müdürlüğü (direktoratet för stiftelser). Idag fungerar den som en marknad; den intilliggande grönsaksmarknaden i Ankara, som byggdes 1937, och Sobacılar Çarşısı, som ligger intill väggen, visar hur området alltid har varit en specialiserad marknad.

Utforska byggnaden genom att gå runt på båda innergårdarna: observera rummens layout, arkaderna och entrédörrens massivitet. Du kan här själv jämföra planritningen med Koza Han i Bursa. Härifrån börjar den brantaste delen av rutten; en kilometer uppförsbacke ner mot Kale.

Källa: Vikipedi, Suluhan; TDV İslam Ansiklopedisi, Ankara; Güven Dinçer, İdealkent 2014.

Anadolu Civilisation Museumets samling berättar historier om olika perioder; titta på de två byggnaderna som ingår i denna del av museet. Museet, som ligger på Gözcügata, består av två osmanska byggnader. Mahmut Paşa Bedesteni (marknadsplats) byggdes av Mahmud Pasha, en av Fatih Sultans ministrar, mellan 1464 och 1471; den har ingen inskription. I mitten finns en rektangulär, övertäckt yta med tio kupoler, omgiven av en arkad med 102 butiker – ett klassiskt exempel på en bedesten. Bredvid ligger Kurşunlu Han, också byggd av Mehmet Pasha, en annan av Fatih Sultans ministrar, under den andra hälften av 1500-talet. Det är en tvåvåningsbyggnad i tegel, med 28 rum på bottenvåningen och 30 rum på övervåningen.

Detta var centrumet för sidenhandeln. Siden som vävdes i Ankara kunde endast säljas till sidenhandlarna i bedestenen, för att undvika skattefusk; tyget distribuerades sedan härifrån till Istanbul, Aleppo och Venedig. Hyran för butikerna i Kurşunlu Han återspeglar detta: enligt uppgifter från Wikipedia var den årliga hyran här 41 500 akçe, medan den var 1 800 akçe på andra platser. Efter en brand år 1881 övergavs båda byggnaderna. Idén om ett museum föddes år 1921 i Akkale, som ligger i Kale. När det inte fanns tillräckligt med utrymme köptes bedestenen och hanen, enligt förslag från Hamit Zübeyir Koşay. Renoveringen pågick från 1938 till 1968, och arkitekterna var Macit Kural, Zühtü Bey och İhsan Kıygı; den centrala delen av bedestenen öppnades för besökare år 1943. Museet utsågs till "Årets museum" i Europa år 1997.

Stanna till inne i bedestenen och beundra kupolerna och butikarnas rytm. Kurşunlu Han används idag som museets administrativa byggnad, och det är inte alltid möjligt att komma in. Vissa salar är under renovering fram till början av 2027; kontrollera det aktuella läget på den officiella webbplatsen.

Källa: Anadolu Civilisation Museumets officiella webbplats; Wikipedia; Vikipedi, Kurşunlu Han (Ankara); Kaya 2021.

Från museet, gå mot den huvudsakliga ingången till fästningen; framför porten står två handelsbodar, Çukurhan och Çengelhan, bredvid varandra. Den mindre, som ligger på en sluttning, är Çukurhan. Den dateras till 16-1700-talet och tillhörde en stiftelse som grundades av den tidens högste islamiske juristen, Ankaravi Mehmed Emin Efendi; den genomgick två större renoveringar, 1791 och 1801. Det är en tvåvåningsbyggnad med en stenfot och tegelväggar, med träkonstruktioner. På grund av sluttningen på västra sidan finns en delvis källare, och namnet "Çukur" (groda) antyder förmodligen denna nivåskillnad. Man går in i den rektangulära innergården från norr; planlösningen är typisk för en osmansk handelsbod i staden, som en mindre syster till Çengelhan.

Byggnaden fanns på World Monuments Funds lista över byggnader som behövde akut restaurering i början av 2000-talet. Mellan oktober 2007 och maj 2010 genomgick den en restaurering som återställde den till sitt ursprungliga skick, och innergården täcktes med ett skyddande glastak. Idag används den som ett boendeanläggning; därför är ett besök ett kort, cirka femton minuter långt, utomhusbesök: beundra fasadens tegel- och stentyg, träet på övre våningen, innergårdens port och hur byggnaden är anpassad till sluttningen.

Det är ingen slump att dessa två handelsbodar står bredvid varandra vid fästningens port. I det osmanska Ankara fanns omkring trettio handelsbodar, och de flesta var samlade vid foten av fästningen, runt bedesten (en täckt marknadsplats). Här lastades varorna av från karavanerna och distribuerades sedan till de olika marknaderna. Från Çukurhan till Çengelhan är det bara några steg; efter att ha sett båda, titta ner mot Koyunpazarı från torget; den gatan är din väg tillbaka.

Källa: Wikipedia, Çukur Han; TDV Islam Encyclopedia, Ankara.

Karporten mittemot den stora handelsplatsen ligger Çengelhan. Enligt källor byggdes den år 1522 under Suleymans regeringstid och var knuten till Rüstem Pasas välgörenhetsstiftelse; den räknades som en av de fyra stora handelsplatserna under den tiden. Med sin rektangulära plan, nästan kvadratisk, den öppna innergården, de många rummen och kamelstallet, är det det bäst bevarade exemplet på en klassisk osmansk handelsplats i Ankara. Den nämns högt upp på listan över handelsplatser i TDV Islam Encyclopedia. Under lång tid användes handelsplatsen som lager för ull, garn och läder; den var hjärtat av handeln med siden. Ett register från år 1721 i Ankaras sharia-arkiv beskriver hur en handlare som bodde i Çengelhan sålde 750 vukiyye sidengarn till en holländsk köpman. Detta är det mest konkreta beviset på det handelsnätverk som man kan se längs denna rutt: den utländska köpmannen kom till handelsplatsen, köpte garnet här och transporterade det till Europa via Izmir eller Istanbul.

Under 1900-talet var Vehbi Koçs första butik belägen i denna handelsplats. Rahmi M. Koç Museum och Kulturstiftelse hyrde handelsplatsen från Vakıflar Genel Müdürlüğü år 2005 och restaurerade den, och öppnade den som Ankaras första industriella museum. Den intilliggande Safranhan, som dateras till år 1511, restaurerades också och inkluderades i museet under perioden 2012-2016. Samlingen innehåller över tio tusen föremål, från transport till flygteknik; men börja med att gå in på innergården och observera arkaderna och rytmen i rummen, och gå sedan vidare till utställningarna.

Besök den officiella webbplatsen för information om öppettider och inträdesvillkor. Efter att ha besökt museet, stanna till framför porten och jämför Çukurhan och Çengelhan en gång till. Samma funktion, men i två olika skalor.

Källa: Wikipedia, Çengelhan Rahmi M. Koç Museum; Kaya 2021 (DergiPark); TDV Islam Encyclopedia, Ankara.

När man går nerför backen från Atpazarı mot Koyunpazarı, ligger Ahi Elvan-moskén längs vägen. Rutten slutar vid denna moské, som tillhör familjen som grundade organisationen för handeln. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi byggdes den i slutet av 1300-talet av Hacı Elvan bin Mehmed Bey, som härstammade från Nizameddin Zehrab. Inskriptionerna på predikstolen anger att den restaurerades och renoverades av Çelebi Mehmed mellan 1413 och 1414. Ahlerna var en organisation som på 1200-talet samlade hantverkare i Ankara för att skydda dem från mongoliska invasioner. De spelade en viktig roll i det sociala och ekonomiska livet i staden innan den anslöt sig till det osmanska riket år 1354. Den närliggande Aslanhane-moskén i stadsdelen Samanpazarı byggdes också av en ahl, nämligen Ahi Şerafeddin, men denna rutt leder bara till Ahi Elvan-moskén.

Inuti är den rektangulära ytan indelad i fyra sektioner med tre rader av fyra träpelare vardera. Pelarnas marmorhuvuden är tillverkade av återanvända romerska och bysantinska fragment. Väggarna är byggda av sten i den nedre delen och tegel i den övre delen. Taket är av trä med konsoler, och läktarna är också av trä. Mihraben är dekorerad med stuck och reliefer, och den utsökt snidade predikstolen är ett verk av Harputlu Mehmed bin Bayezid. Dörrarna, med inskriptioner som beskriver byggandet och renoveringarna, finns idag på Etnografiska museet.

Besöksregler: Moskén är öppen för besökare, men undvik att gå in under bönetider eller var tyst och stå längst bak. Ta av skorna vid ingången, täck axlar och knän, och kvinnor bör bära huvudduk. Använd inte blixt vid fotografering. Tjugo minuter räcker för att beundra träverken i pelarna och predikstolen. Från här fortsätter man ner till Koyunpazarı och når Samanpazarı-torget. Bussar till Ulus och Kızılay avgår därifrån.

Källa: TDV:s islamiska encyklopedi, artiklarna om Ahi Elvan-moskén och Ankara.