Kız Kulesi – “Önskans Bärande Ramadanvind”

Berättaren (med en mjuk, varm ton):
“I mitten av Bosporen fanns ett torn som såg ensamt ut men som i själva verket bar på tusentals berättelser i sitt hjärta… Kiz Kulesi. När den första kvällen av Ramadan närmade sig, såg till och med vattnet runt tornet mer fridfullt ut.”

Berättaren:
“I tornet bodde en liten flicka vid namn Leyla. Hennes far arbetade i tornet, så varje Ramadan var det de som först såg ljuset som svävade över havet vid iftar. Leyla var mycket spänd denna kväll. För hon mindes en legend hon hade hört i många år:
‘På den första natten av Ramadan hör ljuset som dyker upp på tornets topp önskan från ett rent barn.’”

Berättaren:
“Leyla sprang snabbt uppför tornets trappor. När hon nådde toppen rörde solen vid vattnet för sista gången. Den lilla flickan lade sina händer på sitt hjärta och stängde ögonen.”

Leyla (barnröst, nästan viskande):
“Gud… Jag ber inte bara för mig själv denna Ramadan… att ingen ska vara ensam.”

Berättaren:
“I det ögonblicket dök ett tunt ljus upp på tornets topp. Även vinden stannade plötsligt. Ljuset svävade runt Leyla och sedan gled det ut över havet.”

Leyla (förvånat):
“Pappa! Pappa! Ljuset hörde mitt önskan!”

Berättaren:
“När iftar-bönen började höras hände något extraordinärt runt tornet. Fiskebåtarna i havet, människorna på andra sidan… alla såg samtidigt det ljus som lyste på himlen. Det kändes som om hela Istanbul stannade upp som om de satt vid samma bord.”

Berättaren:
“Den kvällen kom en oväntad gäst till tornet. En gammal tant stod vid dörren med en liten korg i handen.”

Tanten (med en mjuk, mormorstämma):
“Är Leyla här? Jag äter alltid iftar ensam under Ramadan… Men ikväll ledde mitt hjärta mig hit.”

Berättaren:
“Leyla sprang glädjefyllt till dörren. Hennes far dukade upp bordet, vinden från havet bar med sig doften av dadlar. Den kvällen åt de tre tillsammans iftar… Och Leyla märkte något:
Ljuset av hennes önskan hade inte bara belyst himlen, utan också ett annat hjärta.”

Berättaren (med en lugn, mjuk avslutningston):
“Så här var Ramadan i Istanbul… Ett ljus, en bön, ett bord… och hjärtan som oväntat kom samman.
Kiz Kulesi har sedan dess, varje gång Ramadan kommer, sett samma ljus stiga från sin topp. Man säger att…
Det ljuset är ljuset av delande.
Och alla med ett rent hjärta kommer definitivt att se det ljuset.”