I Elmalı finns ett komplex med byggnader, ett museum och en sjö som kallas Avlan.

Ungefär 110 kilometer väster om Antalyas kustlinje, när man beger sig in i Torosbergen, börjar en helt annan sorts Antalya. Elmalı är en bergsby som ligger på en platå 1000 meter över havet, väster om Beydağarna. I norr reser sig Elmalıberget, som når en höjd av 2503 meter, medan en vidsträckt slätt täckt av äppelodlingar sträcker sig i söder. Vintrarna är hårda och somrarna svala; det är inte utan anledning som människor från kuststäderna söker sig hit under sommaren. Stadens namn är starkt förknippat med äpplen, och ungefär tolv procent av Turkiets äpplen kommer från denna slätt. Men det som gör Elmalı värt ett dagsbesök är inte bara klimatet, utan också den komplex av byggnader från början av 1700-talet som ligger mitt i staden, ett museum som är inrymt i den gamla regeringsbyggnaden, gatorna med sina trähus med balkonger, och sjön och cederträskogen i söder.

För att ta sig till Elmalı reser man från Antalyas centrum via landsväg; vägen som kommer från Korkuteli leder ner till staden från väster. Från Antalyas busstation går bussar och minibussar i riktning mot Elmalı; de som reser med egen bil följer skyltarna mot Elmalı längs vägen mellan Antalya och Korkuteli. För de som kommer från Finike finns vägen Elmalı-Finike; denna väg passerar bredvid Avlan Gölü-sjön, och avsticksvägarna till cederträskogen ligger längs denna rutt. Vägen går genom bergspass, så det är viktigt att börja resan tidigt på morgonen för att undvika att bli fast i mörkret på återresan. Staden kan utforskas till fots, men för att besöka sjön och skogen är det nödvändigt med fordon.

Ketencizade Ömer Paşa-komplexet:

Moskén och medresan (religionsskolan) som ligger mitt i staden, byggda av huggen sten och placerade på en sluttning, är symboler för Elmalı. Enligt artikeln om Semavi Eyice i TDV Islamic Encyclopedia lät Manavgatlı Ketencizade Ömer Paşa bygga komplexet; inskriptionen på porten, bestående av sex rader, anger årtalet 1019, vilket motsvarar 1610. Evliya Çelebi däremot, registrerar årtalet som 1016, vilket motsvarar 1607; denna lilla skillnad mellan de två källorna är fortfarande olöst idag. Grundaren var en osmansk tjänsteman som avancerade från portvakt till befälhavare och sedan till guvernör; han var guvernör i Diyarbekir under åren 1603-1604 och guvernör i Trablusgarp under 1623. Byggnaden bör betraktas ur ett arkitektoniskt perspektiv. Moskén har en kvadratisk plan och är täckt av en enda kupol med blytak. Kupolen vilar på fyra valv, och övergångarna i hörnen skapas med Moskén, som ligger mittemot, har en U-form; tretton identiska celler är placerade bakom en arkadgång, och byggnaden används idag som bibliotek. Eftersom moskén ligger på en sluttning, ligger gården och taket på skolan under när man tittar upp från trottoaren. Den bästa fotovinkeln är inte från gatan, utan genom att gå ner till gården och titta på kupolen genom arkadgången. I staden finns också Bey Hamamı, som nämns av Evliya Çelebi; Eyice noterar att det inte finns någon definitiv information om att detta badhus tillhör komplexet. Moskén är öppen för besökare; besök den utanför bönetiderna, var tyst inomhus och be om tillstånd att ta foton.

Elmalı Museum

I närheten av komplexet ligger Elmalı Museum, som sedan 2011 är inrymt i den gamla regeringsbyggnaden på Hükümet Caddesi. Byggnaden, som har två våningar och en central plan, är uppdelad i elva utställningsrum; tre finns på bottenvåningen och åtta på övervåningen. Den främsta salen på bottenvåningen visar fynd från den sena neolitiken i Bağbaşı och artefakter från bronsåldern från Karataş-Semahöyük, presenterade i åtta vitriner. Den mest imponerande delen av museet är den tredje salen: tre kistgravar från Semahöyük-kyrkogården visas här, i sitt ursprungliga läge, tillsammans med skeletten och gravgodset. Att se en kropp krypande in i en kista berättar en historia om begravningsritualer som ingen etikett i ett vitrinskåp kan förmedla. På övervåningen finns artefakter från utgrävningarna i Hacımusalar Höyük och Karaçakır, samt fynd från tumulerna i Karaburun, Kızılbel och Bayındır. Den tredje salen är tillägnad mynt; här kan man se mynt från lykiska städer och mynt från det romerska riket. Den femte salen berättar historien om Elmalı-mynten, som kallas "århundradets fynd". Cirka 1 900 silvermynt, som hittades vid en olaglig utgrävning i byn Bayındır 1984, fördes utomlands. Efter en lång rättstvist återvände de till Turkiet i slutet av 1990-talet. De 14 dekadramerna i fyndet fördubblade antalet kända dekadramer i världen. Det är viktigt att veta att, enligt uppgift, originalfyndet förvaras i Antalya Museum, medan Elmalı Museum visar replikor och berättar om fyndets historia. I trädgården finns gravstenar, kolumner och arkitektoniska element från hellenistisk, romersk och bysantinsk tid. I ett hörn finns en bikupa som berättar om den traditionella biodlingen i regionen. Kontrollera museets öppettider och stängningsdagar på den officiella webbplatsen, eftersom de kan variera beroende på säsong.

Historiska gator och trähus

När du lämnar museet, välj de smala gatorna som klättrar uppför Området runt kulliyen (en religiös byggnad) är också ett område med många gamla hus. Var uppmärksam när du promenerar: eftersom staden är byggd på en sluttning, är gatorna branta, och de vitmålade balkongerna sticker ut framför de stenfyllda väggarna. I slutet av gatan ser man alltid slätten och bergen. Eftersom morgonljuset kommer från öster, är det bäst att fotografera fasaderna med balkonger innan lunch. De flesta av husen är fortfarande bebodda, så det är viktigt att inte titta in genom trädgårdarna och att inte störa invånarna. Stadens historia kan också läsas i dessa gator: Elmalı var under de tidigaste åren av det osmanska riket centrum för Teke-distriktet, och distriktsstyresmänna tillbringade somrarna här. I slutet av 1800-talet fanns det tjugo moskéer, fem badhus och över femhundra butiker i staden. Efter den stora branden 1940 återuppbyggdes staden, och de träbyggnader som finns kvar idag är de som överlevde branden eller som har restaurerats senare.

Avlan-sjön

Från staden, kör söderut mot Finike. Avlan är en kalkstensjö som ligger på den södra kanten av Elmalı-slätten, 1030 meter över havet. I sitt naturliga tillstånd täckte sjön ungefär 850 hektar. Den senaste historiken om sjön bör berättas med försiktighet, eftersom källorna skiljer sig åt: enligt Wikipedia beslutades det 1970 att sjön skulle tömmas och omvandlas till jordbruksmark, och detta genomfördes under perioden 1975-80. En nyhetsartikel från 2022 placerar däremot tömningen mellan 1977 och 1978, och återkomsten av vattnet mellan 1997 och 1998. Det som är gemensamt är att efter tömningen blev klimatet torrare och antalet vattenfåglar minskade. På begäran av lokalbefolkningen återfördes vatten till sjön i början av 2000-talet. Vägen som tidigare gick genom mitten av sjön flyttades 2012 till den östra kanten. Under de senaste åren har sjön dränerats under torra somrar och fyllts på under regniga vintrar, så landskapet du ser beror på säsongen och året. Vinter och tidig vår är de mest vattenrika perioderna. Förutom promenader vid stranden och fågelskådning finns inga andra faciliteter.

Çığlıkara cederträdskog

Bergen som reser sig söder om sjön rymmer en av Turkiets viktigaste cederträdskogar. Çığlıkara utsågs till ett naturreservat den 5 juli 1991 enligt listan från Ministeriet för jordbruk och skogsbruk. Det är ett av de trettio två naturreservaten i landet och tillhör det sjätte distriktet i Antalya. Området är ungefär 15 900 hektar och består huvudsakligen av libanesk ceder. Det finns nästan fyra hundra olika vä Här är en översättning av texten till svenska:

Distriktets kulturförvaltning skriver att vägen till cederträdskogen och Elmalı cederträdsskogsforskningsområdet skiljer sig från vägen mellan Elmalı och Finike vid kilometer 20, norr om Avlan-sjön. Samma väg är startpunkten för de som bestiger Kızlar Sivrisi, den högsta toppen i Beydağ-bergen, som är 3 080 meter hög. Skogsvägen kan vara stängd under vintermånaderna. Detta är ett naturreservat, så följ reglerna för området och avvik inte från de markerade stigarna.

**Planering och säsong:**

Det mest logiska är att börja dagen i staden, fortsätta till sjön och sedan till skogen. Besök komplexet tidigt på morgonen, när staden vaknar. Gå in i museet när det öppnar och avsätt en timme där. På eftermiddagen kan du promenera i gatorna och om du råkar vara där när marknaden är öppen, titta på ostarna, tarhanan och vävstolarna. På eftermiddagen kan du köra ner till Finikevägen, stanna vid sjön och sedan ta av till skogsvägen. Se till att vara tillbaka vid asfalten innan solnedgången.

Den bästa tiden att besöka Elmalı är från slutet av maj till juni och från september till början av oktober. Under oktober skördas äpplena i slätten, och vägarna fylls då med lådor. Staden är betydligt svalare än kusten under juli och augusti. Under den första veckan i september fylls staden med den århundraden gamla oljebrottningsfestivalen i Yeşilyayla, och det kan vara svårt att hitta boende då. Under vintern är platån snötäckt och skogsvägen kan vara stängd.

**Praktiska tips:**

Höjden är över 1000 meter, så ta med en extra tröja även under sommaren. Det finns inga serviceanläggningar vid sjön eller i skogen, så ta med vatten och mat från staden. Även när museet är stängt kan du promenera i gatorna och besöka komplexet. Det kan vara dålig mobiltäckning i cederträdskogen, så lita inte på att kunna ringa. Lämna inte tidpunkten för återkomsten till de som väntar i bilen, utan gå tillsammans.

Vägen från Elmalı till Finike kan vara en del av din resa. Att åka ner till kusten samma dag och bada i havet är det snabbaste sättet att förstå hur brant provinsen Antalya är från denna höjd.

**Källor:**

* TDV Islam Encyclopedia, Ömer Paşa Complex (Semavi Eyice), https://islamansiklopedisi.org.tr/omer-pasa-kulliyesi
* Kulturportalen, Elmalı Museum, https://www.kulturportali.gov.tr/turkiye/antalya/gezilecekyer/elmali-muzesi
* Antalya Distrikts Kultur- och Turismförvaltning, "Antalya från igår till idag", avsnittet om Elmalı, https://antalya.ktb.gov.tr/Eklenti/8