Galata Tornet – “Mırıldam’s Sahur Vaggvisa”

Berättare:
“Det var en gång en liten pojke som kunde prata med vinden högst uppe i Galata-tornet: Ali. På Ramadan-kvällarna brukade vinden alltid föra nyheter från staden till honom.”

Ali (ivrig):
“Vännen Vinden, vad hörde du idag?”

Vinden (med en lätt viskningseffekt):
“Ali… I kväll kan ingen i en gata sätta upp iftar-bord. För alla är upptagna med sina egna bekymmer…”

Berättare:
“Alis hjärta kramades. I denna heliga månad kunde han inte acceptera att en gata förblev mörk och tyst.”

Berättare:
“Ali gick genast ner från tornet och informerade sina grannar. Alla tog med sig en tallrik, en dadel, ett bröd från sina hem. Plötsligt fylldes Galatas gator med färgglada tallrikar.”

Grannarna (glada röster i bakgrunden):
“Tack vare Ali har vi ett bord i kväll!”
“Må Gud belöna dig, min son!”

Berättare:
“När iftar-tiden kom, vandrade vinden längs gatan och bar med sig härliga dofter över borden. Och den kvällen förvandlades Galatas mest ensamma gata till stadens mest folkrika iftar.”

Vinden:
“Ali… Ditt goda hjärta gav liv åt denna gata.”

Berättare:
“Det sägs att efter den dagen blåser vinden lite sötare högst uppe i Galata-tornet… eftersom den bär berättelsen om de delade borden av människorna.”