Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye
En dag i Çatalhöyük, en stad som är nio tusen år gammal.
Historiska platser

En dag i Çatalhöyük, en stad som är nio tusen år gammal.

Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Vägen som leder från Konya söderut blir efter en tid helt rak. Veteåkrarna, bevattningskanalerna och de glesa raderna av pilträd sträcker sig så långt ögat kan se; bergen förblir en blek linje i fjärran.

Çumra, Konya
Historiska platser
Radar Editör
19 oktober 2026

Om resan

Från Konya leder vägen mot sydost och blir snart en perfekt rak sträcka. Veteåkrarna, bevattningskanalerna och de glesa raderna av popplar sträcker sig så långt ögat kan se; bergen förblir en blek linje i fjärran. Mitt i denna slätt, några kilometer norr om Çumra, syns vid första anblicken inget annat än två kullar som ligger något högre än åkrarna. Men dessa två kullar är Çatalhöyük, en av de mest diskuterade neolitiska bosättningarna i världen, där människor byggde hus ovanpå varandra i arton lager. Denna resa ägnas en dag åt dessa två kullar och den omgivande slätten; syftet är inte bara att titta på utgrävningsområdet, utan också att förstå varför denna plats valdes, hur den upptäcktes och var fynden finns idag. På slätten finns de två kullarna.

Çumra är en distrikt som ligger i hjärtat av Konya-slätten, på en höjd som något överstiger tusen meter över havet. Enligt den engelska Wikipedia ligger staden i centrum av det stora Çumra-bevattningsområde, som grundades 1912, och är en viktig station på den historiska järnvägen mellan Istanbul och Bagdad. Det regelbundna mönstret av åkrar som syns idag är till stor del resultatet av detta bevattningssystem. Landskapet för nio tusen år sedan var mycket annorlunda. Enligt webbplatsen för Çatalhöyük-forskningsprojektet var området där de första bosättarna slog sig ner fuktigt och regnigt, en del av en våtmark; fisk, vattenfåglar och ägg var lättillgängliga, medan åkrar sträckte sig över torrare mark och flockar av vilda djur vandrade i slätten. Namnet på bosättningen kommer också från detta utseende. Enligt en beskrivning på museets webbplats består högen av två platåer på olika höjder, och ordet "çatal" (gaffel) används för att beskriva detta. Enligt Kulturportalen består den stora högen i öster av arton lager av neolitiska bosättningar, daterade till mellan 7400 och 6200 f.Kr., medan den lägre högen i väst bär spår av den kalkolitiska perioden. Enligt projektets webbplats antas det att floden Çarşamba en gång flöt genom området som idag består av åkrar mellan de två höjderna, och att flodens förändrade flöde kan ha tvingat människor att flytta till högen i väst. Enligt den turkiska Wikipedia når den östra högen i sitt sista skede en höjd av tjugo meter över slätten; det vill säga nästan hela den kulle som syns är en ansamling av rester från hus som har rivits och byggts om. Området kring Çumra består inte bara av Çatalhöyük. Den turkiska Wikipedia nämner dussintals andra högar i distriktet, som Sırçalıhöyük, Seyithan Höyüğü, Karahöyük och Dedemoğlu Höyüğü. Enligt den engelska Wikipedia hittade en bon Att uppnå Çumra kan man nå med intercitybuss och tåg från Konya, men för de sista kilometrarna till distriktets centrum och utgrävningsområdet behövs fordon eller taxi. Eftersom kollektivtrafikförbindelserna kan variera, kontrollera aktuell information på de relevanta institutionernas webbplatser innan du reser. Enligt den turkiska Wikipedia ligger området nära byn Küçükköy, och vägskyltarna pekar också mot den byn.

Utgrävningens historia:

Enligt Çatalhöyük-forskningsprojektet upptäcktes platsen 1958 av ett brittiskt team bestående av David French, Alan Hall och James Mellaart. Mellaart planerade utgrävningen med stöd av sin fru Arlette. Den första säsongen pågick i 39 dagar år 1961, och teamet hittade fyrtio hus samt figurer, keramik och väggmålningar. Arbetet fortsatte varje sommar fram till 1965, varefter området låg stilla i ungefär trettio år. Den engelska Wikipedia påminner om att Mellaart grävde ut nästan tvåhundra byggnader under fyra säsonger, medan hans student Ian Hodder, som återupptog utgrävningen många år senare, ägnade en hel säsong åt att gräva ut en enda byggnad; denna jämförelse illustrerar väl skillnaderna i metoder mellan de två perioderna. Hodders team började med ytundersökningar på mitten av 1990-talet; källor anger att den faktiska starten av utgrävningen var antingen 1995 eller 1996. Enligt projektets webbplats har turkiska och internationella team arbetat tillsammans varje sommar sedan dess. En mer omfattande undersökning av den västra högen började i slutet av 1990-talet och fortsatte av två nya team efter 2006. Eftersom utgrävningsområdena är utsatta för hårt väder, byggdes två stora skyddstak, ett i söder under perioden 2002-2003 och ett i norr under 2007-2008; de byggnader som besökare ser idag är dessa. Projektet under Hodders ledning avslutades 2018. Projektets webbplats anger att utgrävningarna nu leds av Ali Ozan från Pamukkale Universitet, och att den fysiska arkiven för det tjugofemåriga projektet förvaras i Stanford University Library. Området togs upp på UNESCO:s preliminära lista över världsarv 2009 och inkluderades i den officiella listan 2012.

Vad man kan se på platsen:

Det centrala är de tegelväggar som finns under de skyddande taken. Projektets beskrivning av arkitekturen berättar att husen byggdes tätt intill varandra utan gator mellan dem, att människor rörde sig på taken och att de gick ner i sina hem via en trätrappa genom en öppning i taket. I huvudrummet fanns en ugn under trappan, upphöjda bänkar för att sova och utföra vardagliga sysslor, samt förrådsrum på sidorna. Väggarna var vitputsade och En enkel förändring i materialval ger en inblick i hur en befolkning för nio tusen år sedan utnyttjade sin omgivning. Projektets webbplats beskriver också hur mer effektiva matlagningskärl uppstod runt 6500 f.Kr., hur domesticerade nötkreatur och mjölk blev vanligare, och hur befolkningstätheten och bostadsytan ökade. Antalet invånare är omtvistat: projektets webbplats talar om en befolkning på mellan 3 500 och 8 000 personer under den mest tätbefolkade perioden, medan engelska Wikipedia hänvisar till nyare beräkningar som antyder att en enskild by kunde ha innehållit 600 till 800 personer under en viss period. Under åren har utgrävningsteamet även rekonstruerat ett hus på platsen; foton på projektets webbplats visar experiment med ugnar och förberedelser för utställningar i detta hus. Fråga vid entrén om byggnaden är öppen under ditt besök. Gå sedan mot den västra högen: enligt projektets webbplats hittas inga gravar under husen, inga väggmålningar och inga fyllda övergivna hus här, men däremot noggrant målade serveringskärl. Denna övergång mellan de två höjderna gör det möjligt att se förändringen från neolitikum till kalkolitikum på samma plats. Besöksbyggnaden

Enligt turkiska Wikipedia öppnade Konya Metropolitan Municipality ett informations- och välkomstmottagning med stöd från Kultur- och Turismministeriet år 2023. Den är placerad mellan de två höjderna och byggdes med ett trästomsystem. Enligt engelska Wikipedia presenterar utställningarna i byggnaden omgivningen, arkitekturen och det dagliga livet för bosättningen med interaktiva presentationer på både turkiska och engelska. Att tillbringa tid i detta center innan du besöker utgrävningsområdet är det enklaste sättet att förstå de delvisa väggarna du kommer att se under taket. Artefakterna finns på andra platser. Enligt museets webbplats förvaras artefakterna från utgrävningarna på Konya Arkeologiska Museum, där en del ställs ut och andra bevaras i arkiv. Enligt information från Konya guvernören öppnade museet år 1962 och innehåller artefakter från utgrävningar i Çatalhöyük, Canhasan, Erbaba, Sızma och Karahöyük. Enligt turkiska Wikipedia ställs en bild, som är cirka tre meter lång och tolkas som en planritning av bosättningen, ut på Anatolien Civilisationernas Museum i Ankara. Denna tolkning är inte utan debatt; enligt engelska Wikipedia anser vissa arkeologer att bilden snarare föreställer en leopardpäls och ett geometriskt mönster. Om du avslutar din dag i Çatalhöyük med ett besök på Arkeologiska Museet och återvänder till Konya, kommer du att ha sett artefakterna som fyllde husen du såg på morgonen, samma dag. Artefakterna berättar också om ett omfattande handelsnätverk. Enligt projektets webbplats kom obsidian från Kappadokien och östra Anatol När du utforskar utställningarna, leta efter skyltar som visar vilken tidsperiod varje föremål kommer från. Säsong och tid på dagen:

Slätten är varm och torr under sommaren, och kall med ofta snö under vintern. Även om skyddstaken ger skugga, ligger utgrävningsområdet på en öppen yta. Våren och hösten är de mest behagliga årstiderna, både för att uppleva landskapet och för promenader. Tidigt på morgonen framstår landskapet mjukt i ljuset, och det finns gott om tid att utforska välkomstmottagningen och de två skyddstakarna i lugn och ro. Praktiska tips:

Museernas webbplats meddelar att "Müzekart" är giltigt på området, men att den norra delen av skyddstaket tillfälligt är stängd för besökare. Eftersom sådana restriktioner och öppettider kan ändras, kontrollera den senaste informationen på museernas webbplats innan du åker. Undvik att gå utanför barriärerna vid utgrävningarnas kanter; tegelväggarna är ömtåliga. Ta med hatt och vatten, eftersom det är lite skugga på slätten. Glöm inte att kontrollera om Konya Arkeologiska Museum är stängt när du planerar din återresa; webbplatsen för provinsstyrelsen anger att museet är öppet alla dagar förutom måndagar, men kontrollera ändå den senaste informationen. Källor:

Plats - En dag i Çatalhöyük, en stad som är nio tusen år gammal.

Reseinformation
StadÇumra, Konya
TypHistoriska platser
Datum19 oktober 2026
KällaRadar Editör
Radar TürkiyeFörfattareRadar TürkiyeBesök källaVägbeskrivning