Çatalhöyük

Çatalhöyük är en neolitisk bosättning som ligger 52 kilometer sydost om Konya, nära staden Çumra, mitt bland veteåkrarna i Konya-slätten. Staden, som täcker ett område på cirka 14 hektar, består av 18 lager av bebyggelse som dateras från cirka 7400 till 6200 f.Kr. Den togs upp på UNESCO:s världsarvslista 2012 eftersom den vittnar om övergången till ett stillasittande liv, början av jordbruket och övergången från byliv till stadsliv. Namnet kommer från de två kullarna som ligger bredvid varandra. Eftersom det finns två kullar med olika höjder på höjden, fick den tillägget "çatal" (gaffel). Den främsta kullen i öster var bebodd under neolitikum och utgör kärnan i bosättningen med en yta på cirka 12,5 hektar och en höjd på upp till 20 meter från slätten. Den lägre kullen i väst användes från och med tidig kalkolitikum, omkring 5600 f.Kr. En gång flöt en gren av Çarşamba-floden mellan de två kullarna. Bosättningen upptäcktes 1958 av den brittiske arkeologen James Mellaart, som genomförde en ytundersökning i området. Mellarts team genomförde fyra utgrävningssäsonger mellan 1961 och 1965, vilket visade att Anatolien var ett avancerat kulturellt centrum under neolitikum. Utgrävningarna återupptogs 1993 under ledning av Ian Hodder från Cambridge University och fortsatte med ett internationellt team fram till 2018. Efter att Hodders projekt avslutades, meddelades det på den officiella webbplatsen för utgrävningsprojektet att utgrävningarna fortsatte med team från turkiska universitet. Det som gör Çatalhöyük unikt är dess stadsstruktur. Husen är byggda tätt intill varandra och det finns inga gator mellan dem. Människor gick på taken och kom ner i husen via en stege som ledde genom ett hål i taket. Husen var byggda av lera utan stenfundament, och träpelare bar upp bjälkar som bar ett platt tak bestående av lera pressad på strå. Varje hus bestod vanligtvis av ett huvudrum och ett förråd; i huvudrummet fanns en eldstad, en ugn och upphöjda bänkar. Insidan av husen var putsade i flera lager med en vit puts, och det fanns 160 lager i en puts som var cirka 3 centimeter tjock. Efter att ett hus hade använts i cirka 80 år, rensades det och fylldes igen, och ett nytt hus byggdes enligt samma plan ovanpå det gamla. Det är denna cykel av förnyelse som är anledningen till att höjden på höjden ökar. Under utgrävningarna har det konstaterats att insidan av husen hölls mycket rena, medan skräp och aska samlades i högar utanför husen. Väggmålningar och reliefer är bland de mest kända fynden från Çatalhöyük. På Kvinnliga statyetter tillverkade av bränd lera, som anses symbolisera överflöd, är bland de mest kända exemplen på neolitisk konst. Upptäckterna från utgrävningarna finns på Konya arkeologiska museum; en del ställs ut, medan andra förvaras i arkiv. Den berömda kartan visas på Anatoliens civilisationers museum i Ankara. Utgrävningsområdet är täckt av stora skyddstak, och besökare kan se de utgrävda husen under dessa tak. Den östra högen övergavs efter den neolitiska perioden och användes senare under frigiska, hellenistiska, romerska och bysantinska perioderna. Enligt ministeriets webbplats är den norra skyddstaken tillfälligt stängd för besökare, så kontrollera om detta har ändrats innan du åker. Arkeologiska platsen drivs av Kultur- och turistministeriet, och Museumskortet (MüzeKart) gäller för turkiska medborgare. Du hittar aktuella öppettider på muze.gov.tr. Det enklaste sättet att ta sig till Çatalhöyük är med bil från Konya, längs vägen mot Çumra. Det är en bra idé att först besöka de arkeologiska fynden på Konya arkeologiska museum och sedan åka till den arkeologiska platsen, eftersom det hjälper dig att förstå de tomma utrymmena du ser i utgrävningsområdena. Det finns ingen skugga i slätten, så det är viktigt att komma tidigt på morgonen under sommarmånaderna och ta med dig vatten.