Aziziye Tabyası

Aziziye fortifikationen är en av de osmanska försvarstrukturer som byggdes i östra Erzurum, vid sluttningarna av Top Dağı (Toppberget), och är den mest kända fortifikationen i staden. Enligt turistguiden från provinsens kultur- och turistministerium ligger huvudfortifikationen vid den södra kanten av Top Dağı, på en höjd av cirka 2068 meter. Strukturen byggdes mellan 1867 och 1872 på order av sultan Abdülaziz, enligt ritningar av Fosfor Mustafa Paşa. Syftet var att övervaka vägen mellan Erzurum och Kars, som ledde till staden från öster. Idag ligger fortifikationen tillsammans med sin granne, Mecidiye fortifikationen, inom gränserna för Nene Hatun historiska nationalparken. Linjen av fortifikationer som omger Erzurum är mycket mer omfattande än bara en enskild struktur. Kulturportalen nämner 21 fortifikationer som är strategiskt placerade på höga platser med god sikt runt staden, och konstaterar att de första fortifikationerna går tillbaka till de osmansk-iranska krigen under 1700-talet. En artikel av Erman Aksoy från Gazi Universitet anger att 44 fortifikationer har identifierats från 1700- och 1800-talen. TDV Islam Encyclopedia anger att flera fortifikationer, inklusive Aziziye och Mecidiye, byggdes före 1877, medan de andra byggdes senare, i norr, söder och öster om staden. Enligt turistguiden användes även stenar från Erzurum slott, som delvis hade förstörts, i konstruktionen av denna struktur. Namnet Aziziye omfattar faktiskt tre närliggande strukturer. Den första fortifikationen har en U-form; den västra delen innehåller kommandocentraler, medan de andra delarna består av valvade rum som nås genom runda valv. De östra och norra väggarna är byggda av huggen sten, medan de andra väggarna är byggda av grussten. Den andra fortifikationen ligger cirka 200 meter norr om den första, och består av en halvmåneformig jordvall och två stenvallar i ändarna. Den tredje fortifikationen har en regelbunden sexkantig plan och byggdes för att försvara vägen längs Vank Deres flod från Pasinler-slätten. Denna struktur, som har isgropar i sin innergård, använder basalt i sina port- och fönsterbågar, mörkbrun sten i sina väggar och tegel i sitt tak. Kulturportalen beskriver också den allmänna strukturen hos fortifikationerna. Rummen, som är placerade sida vid sida, är täckta med ett tjockt lager jord. På andra sidan finns innergårdar för samling, förråd och sjukstugor, som är placerade mot den riktning där fienden förväntas komma. Bredd på källarrummen är mellan 3 och 4 meter, och djupet är mellan 6 och 14,5 meter. Vissa rum har delats i två våningar med hjälp av träbjälkar. I dessa strukturer, där hållbarhet och funktionalitet prioriteras framför arkitektonisk utsmyckning, skapar Aksoys artikel beskriver hur folket i staden sprang till platsen efter nyheten om att fortet hade erövrats, och deltog i striderna med stenar och käppar. Enligt turistguiden finns monumentet Aziziye, som byggdes 1953, framför fortet, samt Nene Hatuns grav, som blev en symbol för försvaret. Nene Hatun tilldelades utmärkelsen "Årets mamma" för första gången 1955, men avled samma år i Erzurum. Staden, som inte kunde erövras genom strid, överlämnades enligt TDV:s islamiska encyklopedi genom ett vapenstillestånd i början av 1878, och återbesattes den 13 juli 1878 genom Berlinfördraget. Området, som under många år var en militär säkerhetszon, utsågs den 18 maj 2009 till en historisk nationalpark på 387 hektar. Varje år i november anordnas en minnespromenad till fortifikationen Aziziye och Mecidiye. Enligt Kulturportalen ligger fortifikationen cirka tre kilometer från stadens centrum, i öster, nära militärförläggningen längs vägen till Kars. Transporten dit sker med privat eller kommersiella fordon. Eftersom området är öppet är det bra att ta med en hatt under sommaren och varma kläder under vintern. Från monumentets omgivning, med utsikt mot väst, kan man se hela staden, och i söder syns sluttningarna av Palandöken i ett brett panorama.