Şairin Kayığı

Pjäsen berättas ur en berättares perspektiv, som beskriver sig själv som "inte en vanlig båtman, utan en följeslagare till poeter." Denna båt transporterar inte passagerare till en fysisk destination, utan förenar istället några av de stora namnen inom turkisk poesi (Can Yücel, Edip Cansever, İlhan Berk, İsmet Özel, Tomris Uyar, Ece Ayhan, Nilgün Marmara, Ülkü Tamer och Sezai Karakoç) vid samma bord. Passagerarna har inga resväskor, utan bär istället med sig ofullständiga versrader och minnen från sin barndom. Under hela pjäsen diskuterar dessa poeter, med sina unika stilar, vad poesi är, livet, döden, fäder, ensamhet och hemland. I slutet inser berättaren att han egentligen inte är en båtman, utan snarare en "lyssnare" för dessa människor som reparerar minnen, och avslutar pjäsen genom att erbjuda den tomma stolen vid bordet till publiken (läsaren).