Monologlar Müzesi “Kuğugölü”

Vad minns ett hus? Tystnaden från de barn som växte upp där, de ofullständiga farväl, eller kanske det gemensamma arvet som vi aldrig riktigt kan lämna bakom oss?
Vissa hus bevarar inte bara det förflutna. De blir själva en del av det.
Inuti utspelar sig en tyst kamp: årtionden av låsta lådor, konflikter som har begravits och sinnen som kämpar för att överleva genom att förvränga tiden. Sjutton års frånvaro, kroniska smärtor etsade in i kroppen och aldrig försvinnande, och arv som man trodde skulle suddas ut genom en fastighetsöverlåtelse... Allt detta göms bakom samma dörr.
Vissa dörrar öppnas inte bara för att gå in; de öppnas för att man aldrig ska kunna lämna dem som samma person igen. Ingen kan egentligen fly från sitt förflutna; de tror bara att de har kommit bort från det.
När du efter många år återvänder till ett hem du lämnade, är det dina egna lögner som möter dig först vid dörren.