Hayat

Efter att ha blivit mördad tillsammans med sitt barn, befinner sig Hayat i en slags mellanvärld, där hon möter Pandora, Medusa och Lamia. Dessa tre kvinnor, som en gång bestraffades, förbannades och förvandlades till monster, har under tusentals år anpassat sig till berättelserna som berättats om dem; medvetet eller omedvetet har de blivit bärare av samma system. Framför deras domar konfronterar Hayat, genom att anta former av kvinnor från olika tidsåldrar och med olika livsstilar, de motstridiga förväntningarna som riktas mot kvinnor. Men i slutändan inser hon att den verkliga makten inte ligger hos männen, utan hos en uråldrig maktförståelse som lever inom oss alla, från myter till religioner, från familjen till vardagsspråket. Hon beskriver hur förtryckets mekanismer etableras inom människan. Hayat, som accepterar att hon inte kan förändra världen, påminner om att det kvinnliga representerar en stor möjlighet för mänskligheten att lära sig att skapa istället för att härska, och att ge plats för andra istället för att äga. Slutligen vänder hon blicken från de mytologiska figurerna mot publiken, eftersom berättelserna som upprätthåller denna mellanvärld inte kommer att förbli på scenen, utan kommer att följa med oss alla hem när föreställningen är slut...

Hur många olika sätt finns det för en kvinna att leva fel? Om hon är tyst blir hon obetydlig, om hon talar blir hon arrogant, om hon älskar blir hon sårbar, om hon lämnas blir hon otacksam, om hon vet blir hon självgod, om hon inte vet blir hon okunnig, om hon önskar blir hon oskyldig, om hon avstår blir hon dogmatisk... Först skrev vi deras berättelser. Sedan trodde vi på dem. Slutligen ville vi att kvinnorna skulle likna dessa berättelser. Nu står fyra kvinnor inför varandra i gränslandet; en har redan blivit dödad, och ingen minns hur de andra tre dog. Livet kommer inte längre att nöja sig med att bara lyssna på berättelserna. För nu är det medvetet: Helvetet är i själva verket den här världen, där vi inte lyckas skapa det paradis vi kan bygga.