ÇİÇU

"En människa borde åtminstone ha någon att bråka med, för även ett gräl kan vara en form av glädje."

I en gammal lägenhet i Istanbul, försöker han leva inom de gränser han själv har satt upp för sin värld.
Historien om en ensam man belyser på ett naket sätt människans behov av att bli älskad, förstådd och att känna tillhörighet. Mannen, vars band till omvärlden gradvis försvagas, ger liv åt sina ägodelar, skapar fantasifulla relationer och konstruerar ett eget liv med en älskarinna som han kallar Çiçu. Men varje steg han tar för att fly från sin ensamhet drar honom djupare in i en labyrint av sin egen inre värld. I denna värld där verklighet och fantasi, kärlek och vana, frihet och fångenskap blandas, blir frågan allt mer påtaglig: är människans största rädsla att vara ensam, eller att känna sig ensam även när man är tillsammans med någon annan? "Ibland tröttnar man inte på ensamheten, utan på att inte kunna hitta någon att dela den med," säger Aziz Nesin. I "ÇİÇU" behandlas ensamheten inte bara som ett tillstånd som en enskild person upplever, utan som en osynlig bur som vi själva bygger. Pjäsen visar på det tragikomiska i människans kamp mot sin egen ensamhet, i den sköra gränsen mellan att bli älskad och förstådd, och att faktiskt kunna beröra någon annan.