
Baran
“Jag är Baran. Jag kommer från Dicle Bozova i Diyarbakır. Du har kanske lärt dig om mitt yrke. Som jigolo. Det vill säga en person som följer med en kvinna i utbyte mot pengar eller tjänster. Följeslagare.”
Baran har tillbringat större delen av sin kamp för överlevnad som jigolo och har kommit in och ut ur många jobb, en känslig ung man som söker en lycka som han åtminstone kan lägga i en påse och ta med sig, men önskar detta för alla.
Han har tillbringat tio år av sin ungdom i fängelse på grund av ett mord han inte begått, men han har också ett hjärta som inte kan förlåta sig själv för ett brott han begick i ung ålder, samtidigt som han kan förlåta nästan alla, till och med dem som skickade honom till fängelse.
Istället för att döma människor, försöker han förstå... Denna omfamning som Baran inte kan rikta mot sig själv bär på en själ som snabbt kan bli lycklig av applåder från publiken.
När Baran berättar om de intressanta händelser som har inträffat i hans liv kommer han att nå tillbaka till där allt började.
“Jag sprang inte, jag sprang. Jag var på väg någonstans. Jag insåg att jag var på väg hem.”
