Annemin Odası

Två syskon, som under många år har haft en distanserad relation, återförenas när de får nyheten om att deras mamma kommer att skrivas ut från sjukhuset och tillbringa sina sista dagar i Zeyneps hem. De förbereder ett rum i huset för henne. Denna förberedelse, som pågår i fyra dagar, blir i själva verket en möjlighet att konfrontera det förflutna.
Det här rummet är inte längre bara ett patientrum; det är en plats där man utforskar det som har förblivit outtalat i åratal, det som har undertryckts och det som har blivit ofullständigt.
En flicka som har byggt sitt liv kring att fly från sin mor, och en pojke som ser sin mors kärlek som det viktigaste han har, fastnar i samma hem, i samma omständigheter, och de växlar mellan att skratta och minnas barndomsminnen, men också upplever svåra konfrontationer med känslor som frihet och själviskhet, tro och tvivel, tillhörighet och övergivenhet.

Zeynep ifrågasätter den kärlek hon inte upplevde från sin mor och den tomhet det har skapat i hennes liv, medan Hasan bär på en djup sorg över att hans mor verkar ha föredragit sin dotter, som han inte har sett på många år, framför honom.
När två syskon renoverar ett rum och i själva verket försöker återskapa sin egen barndom, möts de slutligen i en enda fråga:

Varför valde min mamma just "det här rummet" för att vänta på döden?