Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna

Fästningen i Şebinkarahisar och den stenstad som ligger under fästningen.

En fästningsstad vid Kelkit-dalen. När man tänker på Şebinkarahisar, kommer man inte att tänka på den kustnära utsikt som man förknippar med Giresun, utan snarare på en stad omgiven av en fästning.

Radar TürkiyeRadar Türkiye6 Kasım 20268
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Fästningen i Şebinkarahisar och den stenstad som ligger under fästningen.

En fästningstad vid Kelkit-dalen

Şebinkarahisar erbjuder en helt annan upplevelse än den kustnära utsikt som man förväntar sig när man tänker på Giresun. Enligt distriktets turistguide ligger staden i Östra Svarta havsregionen, söder om Giresunbergen och i Kelkit-dalen; den ligger 1300 meter över havet. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi grundades staden på sluttningarna av Giresunbergen, på en sluttande yta och i en höjd av 1300-1360 meter. En besökare som reser från Svarta havsstranden måste alltså passera bergen för att nå en annan geografisk plats, med en frisk och svalare atmosfär i inlandet. I norr ligger Dereli, i nordost Yağlıdere, i öster Alucra, i sydost Çamoluk, i söder Akıncılar och Gölova, i väst Suşehri och Koyulhisar, och i nordväst Mesudiye. Dessa distrikt omger Şebinkarahisar. Officiella källor ger olika siffror för avståndet till Giresuns centralort. Kulturportalen anger 109 kilometer via landsväg, medan distriktets ledning anger 118 kilometer, vilket innebär att resan är ungefär 110-120 kilometer. Avståndet till Sivas är 198 kilometer och till Erzincan 124 kilometer, vilket visar på distriktets läge längs vägar som leder inåt landet. Fästningen är den struktur som definierar stadens identitet. Enligt TDV står ruinerna av fästningen, som gav staden dess namn, på en basaltklippa i öster. Fästningen ser ner över staden och är synlig från nästan var plats; därför är detta också den mest naturliga utgångspunkten för en rundtur. Spåren av namn: Från Koloneia till Şebinkarahisar

Fästningens och stadens namn har förändrats många gånger under århundradena, och ordningen på namnen sammanfattar stadens historia. Enligt TDV kallades platsen Koloneia under 9:e och 10:e århundradena. Under 11:e århundradet kallades den Mavrokastron, och under 12:e århundradet användes detta namn både för staden och fästningen. Namnet Karahisar, som är den turkiska översättningen av Mavrokastron, gavs enligt samma källa av turkarna under 14:e århundradet. Under den osmanska perioden kallades denna Karahisar, för att skilja den från andra Karahisar, Şapkarahisar eller Şarkikarahisar, tack vare dess gruvdrift av ull. Det nuvarande namnet Şebinkarahisar uppstod under 19:e århundradet. Under 17:e århundradet användes också namnet Karahisar-ı Hasan-ı Dırazi för regionen, vilket beror på att området tidigare tillhörde Akkoyunlu-dynastin. Varje namn återspeglar en viss tidsperiods styre och ekonomi. Informationen som TDV förmedlar om fästningens grundande är också Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Porten, som nås via en trappad väg, har en spetsbågig öppning och flankeras av två torn med halvcirkelformad planlösning. Denna port, byggd av sten, kallas också Seljuk-porten. Cirka 15 till 20 meter nordost om porten finns en annan port, som senare stängdes och som sägs vara från bysantinsk tid. Det stora, ovala tornet i nordvästdelen av den yttre fästningen kallas i källorna "Flickornas slott". Torna som vetter mot söder och öster är i mycket dåligt skick. För de som vill ta bilder erbjuder tornen med halvcirkelformad planlösning vid porten och de i klippan huggna trappstegen de mest imponerande bilderna. Att stanna mellan trappstegen på vägen upp och vända blicken mot staden är det enklaste sättet att förstå varför fästningen byggdes på just denna klippa. Den vidsträckta utsikten ger en känsla av fästningens övervaknings- och försvarsfunktion, även idag. Åttkantiga torn och cisterner.

Den inre fästningen ligger cirka 15 till 20 meter in från den yttre gården, på en klippig mark, och nås via en port som stöds av torn. Man går in i tornet genom en spetsbågig port; öppningen är mellan 1,54 och 1,90 meter bred. En trappa med 42 steg leder upp till de översta skytten. Tornet är 27 meter högt och har sju fönster på alla sidor, förutom den sida som vetter mot porten. De inre fästningsmurarna förstärks av fyra små torn med halvcirkelformad planlösning, förutom det stora tornet. Cirka 2,70 meter söder om tornet finns en cistern som är 6,20 x 4,20 meter och 8 meter djup; den är huggen i berget och täckt med sten och murbruk. Vatten är livsviktigt för en fästning. Kulturportalen skriver att det finns många cisterner av olika storlekar inuti fästningen, och att den viktigaste är den så kallade "Kırk Badal"-vattenkanalen. Dessa cisterner var en del av systemet som gjorde det möjligt för fästningen att stå emot belägringar under lång tid. Lager av historia.

Fästningens historia följer de stater som har kontrollerat staden. TDV skriver att fästningen byggdes om under den bysantinske kejsaren Justinianus I och blev en viktig utpost vid den nordöstra gränsen. Kort efter slaget vid Malazgirt kom turkarna att dominera staden. Regionen var under turkiska furstendömens styre tills den kom under osmanskt styre; TDV nämner bland annat Danişmendlerna, Saltuklarna och Mengücüklarna, som var under Seljukernas inflytande. Kulturportalen rapporterar att en stor del av murarna byggdes om under Mengücüklarnas tid. Särskilt under den mengücükiska härskaren Fahrettin Behramşah gjordes vikt Under århundraden har den skadats av jordbävningar, och den restaurerades senast år 2003. Denna information gör det lättare att förstå varför stenarna i borgens murar bär spår från olika tidsperioder. Gruvor och stads ekonomi

För att förstå varför borgen byggdes på just denna plats, måste man titta på gruvorna. Enligt TDV kontrollerade borgen gruvan för "şap" (en sorts kritvit substans) som låg nära, samt vägen till Giresun i norr. Enligt källorna var gruvan för "şap", som fanns i de rosa bergen i västra delen av vägen, känd sedan antiken och exporterades till Europa. "Şap" användes vid tillverkning av mediciner, för att polera guld och silver, inom färgindustrin och inom läderindustrin. TDV påpekar att under 1200-talet tillgodosågs den ökande efterfrågan på "şap" i den europeiska textilindustrin till stor del från Anatolien, särskilt från gruvorna i Şebinkarahisar. När osmanerna tog över, övergick gruvorna till statens ägo, och gruvarbetarna bildade en grupp; i källorna nämns "kuray şaphane" som namnet på dessa byar. Sancak nådde havet genom en smal korridor från Ordu till Bulancak, vilket gav en fördel för transport. Enligt skatteregistren från 1600-talet var antalet vakter vid borgen 279, varav 191 var soldater. Detta tal visar att borgen var ett centrum för säkerhet i regionen. År 1647 skrev Evliya Çelebi att det fanns sjuttio hus inuti borgen; TDV ifrågasätter om detta antal verkligen stämmer. Kulturportalen säger att Evliya Çelebis reseskildringar nämner ett stort antal cisterner och spannmålslager inuti borgen. Promenad under borgen

Efter att ha lämnat borgen är själva staden en sevärdhet med sin stenhusarkitektur. Enligt turistguiden från kommunen beskrivs de historiska husen i Şebinkarahisar som stenhus och byggnader av blandat material, byggda under 1800- och 1900-talen och som representerar traditionell arkitektur. Abdi Bey-huset byggdes 1866 och ligger i Avutmuş-kvarteret. Akşenler-huset är känt för sin stenhantverk och dateras till slutet av 1800-talet. Taşhanlar är ett värdshus som byggdes av Taban Mehmet Ağa år 1647. De historiska fontänerna ger promenaden en extra dimension. Kurşunlu-fontänen byggdes av Topal Mehmet Paşa mellan 1648 och 1652 i Taş-kvarteret, och Eyvan-fontänen byggdes av Saip Efendi mellan 1710 och 1712, också i Taş-kvarteret. Osman Paşa-fontänen är från 1831 och ligger i Fatih-kvarteret. Alay-fontänen är från 18 Här är översättningen av texten till svenska:

Trapporna är branta, och det finns utskurna trappsteg i berget samt sluttningar, så var försiktig när du går uppåt. Det är klokt att undvika att gå där om underlaget är halt, till exempel vid regn eller frost, och att vara extra försiktig om du går med barn eller äldre. Hela eller delar av anläggningen kan vara avstängda på grund av arbete eller reparationer. Det är en bra idé att kontakta Giresuns kultur- och turistmyndighet eller kommunen i Şebinkarahisar innan besöket för att få information om aktuella förhållanden. Kontrollera de officiella webbplatserna för information om inträdesvillkor och öppettider. Eftersom staden ligger 1300 meter över havet är klimatet mycket annorlunda än vid kusten, så det är bra att klä sig efter säsong och ta med vatten. Välj skor med bra grepp på steniga trappor. Şebinkarahisar-slussen, Kılıçkaya-dammen, Dikmetaş-dammen, Baltaşı och Çatalgöl är turistattraktioner som kommunen räknar till de naturliga sevärdheterna; du kan kombinera ett besök på slottet med ett av dessa. Lokala produkter inkluderar Şebin-nötter, pestil-köme, fikon, pekmez (en slags sirap), lingon, torkad frukt och blomhonung. En lokal delikatess är Toyga-soppan. Om du reser till Şebinkarahisar med bil, räkna med en vägsträcka på cirka 110-120 kilometer och planera din återresa i god tid.

Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren