Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

Från lärling till mästare: Mimar Sinan.

Alla känner till Süleymaniye-moskén, som med sina fyra minareter fulländar stadens skyline och som ligger på en kulle med utsikt över Haliç-viken. Men livet för mannen som byggde den brukar ofta reduceras till bara några få meningar.

Radar TürkiyeRadar Türkiye24 Eylül 202647
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Från lärling till mästare: Mimar Sinan.

Här är översättningen av texten från turkiska till svenska:

Suleymaniye-moskén, med sina fyra minareter som pryder silhuetten av staden och vetter mot Haliç-viken, är välkänd. Många känner till byggnaden, men historien om mannen som skapade den komprimeras ofta till några få meningar. Mimar Sinans berättelse är dock en fascinerande resa, från en ung man från en by nära Kayseri, som först blev snickare, sedan soldat, och slutligen imperiets huvudarkitekt i nästan ett halvt sekel. I denna artikel följer vi hans liv steg för steg, och beskriver vilka byggnader som representerar varje epok i hans karriär i dagens Istanbul, samt hur du kan besöka dessa byggnader. Mycket av det vi vet om Sinan kommer från "Tezkiretü'l-bünyan", skriven av hans nära vän, poeten Sai Mustafa Çelebi, omkring 1586-1587. Texten består av en biografi baserad på Sinans egna berättelser, samt en beskrivning av hans verk. Samtidigt kompletterar "Tezkiretü'l-ebniye" av samma författare, samt tre korta skrifter som finns arkiverade i Topkapı-palatset, denna information. Sinan sammanfattar också sin professionella utveckling med tre byggnader. Han beskriver Şehzade-moskén som "mitt lärlingsverk", Suleymaniye-moskén som "mitt gesällverk", och Selimiye-moskén i Edirne som "mitt mästerverk". Titeln på denna artikel härstammar från dessa tre steg.

Från Ağırnas till Istanbul

Sinan föddes i byn Ağırnas, nära Kayseri. Det exakta födelseåret är okänt. Turkish Encyclopedia of Islam (TDV) anger att han föddes före 1491, medan andra källor anger åren 1488-1490. Enligt meningar som återges direkt från honom i "Tezkire" togs han in som "devşirme" (en ung pojke som togs från sina föräldrar för att tjäna i armén) under Yavuz Sultan Selims tid, när pojkar för första gången togs från Kayseri-distriktet. Dokument visar också att han under de följande åren fortsatte att korrespondera med sina släktingar i Kayseri. När han kom till Istanbul uppges han vara omkring tjugotvå år gammal. Detta är en relativt sen ålder för en "devşirme"-pojke. TDV noterar också att Sinan växte upp i en miljö där turkiska talades, och att han skrev poesi under sin ungdom. Det framgår att han började sin utbildning i en skola nära Atmeydanı, nära palatset och Hagia Sofia. Han berättar själv att han, av egen vilja, valde snickeri, eller "neccarlık" som det kallades då. Detta yrke, som började med trä, skulle komma att vara en grund för honom i alla hans framtida projekt, från kupolformar till broar. Hans riktiga namn var Yusuf. I nästan alla dokument nämns namnet Sinan, men på inskriptionen på Büyükçekmece-bron finns en fras som Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Han tjänstgjorde först som infanteri i de elitstyrkor som kallades "Yeniçeri", och övergick sedan till kavalleriet. Efter slaget vid Mohács befordrades han till befälhavare för nyrekryterna, och senare till befälhavare för portvakterna och artilleribefälhavare. År 1534, under en expedition till Irak, beordrades han av Lütfi Paşa att bygga tre galjoner vid Van-sjön, närmare bestämt i Tatvan. Han utrustade dem med kanoner och gevär och tog sig an ledningen. År 1537 deltog han i expeditionen till Korfu med rangen "haseki". En vändpunkt i hans liv var expeditionen till Böhmen år 1538. Armén behövde en bro för att korsa floden Prut, och på Lütfi Paşas förslag tilldelades uppdraget till Sinan. Enligt TDV (Türk Dil Kurumu) byggde han bron på tretton dagar. När förslaget kom att bygga ett torn bredvid bron för att skydda den, motsatte han sig det, vilket ledde till en diskussion med Lütfi Paşa, och han var till och med rädd för att det skulle få konsekvenser. Resultatet blev dock tvärtom. Lütfi Paşa uppskattade hans skicklighet och ersatte den avlidne huvudarkitekten Acem Ali med Sinan år 1537. Sinan, huvudarkitekt.

Sinan tillträdde posten som huvudarkitekt omkring 1538-1539, i en ålder av fyrtiosex eller fyrtiosju år, och behöll den fram till sin död, i ungefär femtio år. Han arbetade under perioderna för sultan Suleiman den store, Selim II och Murad III. I sitt sigill och sin signatur presenterade han sig som ledaren för de kejserliga arkitekterna, men han glömde aldrig att lägga till frasen "fattig tjänare" framför sin titel. Det är omtvistat hur många byggnader han konstruerade. Genom att jämföra källor från den tiden, kan man sammanställa en lista med 452 byggnader, medan vissa handböcker anger ett antal runt 350. Listorna inkluderar moskéer, bönerum, skolor, gravmonument, välgördningshus, sjukhus, bevattningssystem, broar, karavansarajer, palats och badhus. Det är uppenbart att Sinan inte personligen konstruerade alla dessa. Som TDV betonar, var han i spetsen för ett system där han ritade ritningar, granskade projekt och övervakade avlägsna byggarbetsplatser genom sina assistenter. Byggnaderna reste sig enligt ritningar, och mästare och lärlingar spred planerna över hela imperiet. Därför är det mer korrekt att betrakta Sinan inte som en enskild geni, utan som en ledare för en skola som hanade en stor personal. Sedefkar Mehmet Ağa, arkitekten bakom Sultanahmet-moskén, var också en produkt av denna skola. Huvudarkitektens uppgifter omfattade inte bara nya byggnader. Han var också ansvarig för reparationer av Byggandet påbörjades den 15 juni 1543. Först slutfördes gravkammaren där prinsen begravdes, grunden till moskén lades den 23 maj 1544, och moskén öppnades för bön i augusti 1548. Komplexet gav namnet Şehzadebaşı till detta område längs vägen från Beyazıt till Edirnekapı. I Şehzade-moskén stöds den centrala kupolen av fyra halvkupoler, och alla dessa element vilar på valv som vilar på fyra stora pelare. Sinan presenterade här det första exemplet på sitt karakteristiska pyramidala taksystem. Han gömde grundmurarna i gallerier och öppnade väggarna, som inte längre var bärande, med ett stort antal fönster. Enligt TDV:s bedömning återspeglar den rika reliefdekorationen på fasaderna och minareterna entusiasmen från Sinans lärlingsperiod. I sina senare byggnader skulle Sinan framhäva arkitekturen i sig snarare än yttre dekoration. Under samma år reste sig ett komplex tillägnat Mihrimah Sultan intill bryggan i Üsküdar. Enligt inskriptionen i moskén slutfördes denna byggnad år 1547, och den centrala kupolen stöds av halvkupoler från tre håll. Eftersom den smala tomten vid kusten inte tillät en klassisk innergård, skapade Sinan en dubbel bönehall framför. Byggnaden, som är känd som İskele Camii (Bryggmoskén) bland folket, ligger precis mittemot bryggan. I Şehzades gravgård kan man beundra den delade kupolen i Şehzade Mehmeds grav, den färgstarka stenbearbetningen och de kakelplattor som täcker hela insidan. I samma trädgård upprepar Rüstem Paşas grav detta mönster med ett enklare program.

**Mästerverket: Süleymaniye**

År 1550 önskade Sultan Süleyman ett komplex tillägnat sig själv. Som plats valdes en del av området för det gamla palatset i Beyazıt, den mest lämpliga punkten på sluttningen mot Golden Horn. Enligt de accepterade uppgifterna lades grunden den 13 juni 1550, i en ceremoni där sultanen själv deltog, och den första stenen placerades av Şeyhülislam Ebussuud Efendi vid platsen där mihraben skulle vara. Den centrala kupolen slutfördes den 16 augusti 1557, och moskén öppnades den 15 oktober 1557, sju år efter att grunden lades. Sinan beskriver själv invigningen. Han presenterar nyckeln till sultanen, som i sin tur säger att det vore lämpligare om den som byggt byggnaden skulle öppna den, och ger tillbaka nyckeln till Sinan. Den centrala kupolen i moskén har en diameter på 27,40 meter, och höjden från marken till toppen är något över 50 meter. Kupolen balanseras av stora valv istället för halvkupoler mot Golden Horn och Marmarahaven, medan den mot På en yta av ungefär sextio hektar finns olika utbildningsinstitutioner, inklusive medresor, teologiska skolor, medicinska skolor, sjukhus, koranskolor, grundskolor, välgördningshus, apotek, handelsplatser, badhus och radbutiker. Evliya Çelebi skriver att alla byggnaderna var täckta med "tusentals kupoler" och att 3000 personer var verksamma där. Medresorna Evvel och Sani, som ligger väster om moskén, används idag som Süleymaniye-biblioteket. Gravarna för Kanuni Sultan Süleyman och Hürrem Sultan, som ligger i riktning mot kibla, är också verk av Sinan.

**Mästerverket Selimiye och de sista åren**

Sinan själv ansåg att hans mästerverk inte låg i Istanbul, utan i Edirne. När Selimiye, som byggdes till ära av II. Selim, var färdigställd, var Sinan åttiotre år gammal, enligt TDV (Türk Dil Kurumu, det turkiska språkinstitutet), och han kallades nu "Koca" (den store) på grund av sin ålder. För de som vill se Selimiye är "En dag i Edirne i Selimies skugga"-turen i Radar en bra start. Även under sina sista år finns det många spår av Sinan i Istanbul. I Kadırga ligger ett komplex som bär namnen Sokullu Mehmed Paşa och hans fru İsmihan Sultan. Här delar moskén och medresan samma innergård, och inskriptionen ovanför den gemensamma ingången dateras till 1572. Detta komplex, som är byggt på en sluttande mark och förankrat i terrängen, har en huvudport som leder till en trappa som leder till fontänens innergård. Kılıç Ali Paşa-moskén i Tophane slutfördes 1580. TDV anser att denna byggnad är ett försök där Sinan tolkade Ayasofyas plan i en mycket mindre skala och på ett statiskt säkrare sätt. Under II. Selims tid rensades husen som omgav Ayasofya och skadade byggnaden, och Sinan förstärkte byggnaden med ytterligare stödpel. Under samma arbete byggdes II. Selims grav av Sinan, som blev den första graven på Ayasofyas innergård, och den slutfördes 1576-1577. Topkapı-palatsets kök, som skadades i en brand 1574, byggdes också om av honom, med bevarandet av den ursprungliga strukturen. År 1584, när Sinan åkte på pilgrimsresa till Mekka, lämnade han en arkitekt vid namn Mehmed Subaşı som sin vikarie. Efter att ha återvänt fortsatte han sitt arbete trots sin höga ålder.

**Badhusen av Sinan**

I listorna över Sinans verk finns fyrtioåtta badhus. Vissa av dem kan fortfarande ses i Istanbul och används fortfarande som badhus. Det mest kända är Haseki Hürrem Sultan-badet, som ligger mellan Ayasofya och Sultanahmet-moskén. Badet, som byggdes till ära av Hürrem Sultan, hustru till Temperaturen i detta avsnitt skiljer sig från den traditionella hammamplaneringen och använder en rund central del med valv som strålar ut i stjärnform. Byggnaden användes i många år som ett tillfälligt boende för hemlösa under natten, men har senare restaurerats. Çemberlitaş-hammamen är en intressant gåta. När inskriptionen ovanför dörren rengjordes, kunde man läsa årtalet 1584 och en dikt av Sai Mustafa Çelebi. Det framgår därmed att hammamen byggdes av Nurbanu Valide Sultan, mor till sultan Murad III, för att generera inkomster till Atik Valide-komplexet i Üsküdar. Atik Valide-komplexet är ett verk av Sinan, och hammamen tillhör hans tid som arkitekt, men Çemberlitaş-hammamen finns inte med i listorna över Sinans verk. TDV anser därför att tillskrivningen är en fråga som ännu behöver lösas. År 1868, när Divanyolu breddades, förstördes en del av omklädningsrummet, men herrarnas del fortsatte att användas som hammam. Det finns också exempel som har försvunnit. Hürrem Sultans dubbelhammam i Eminönü låg mittemot den södra ingången till dagens Egyptiska basaren. Den revs omkring 1930 och ersattes av ett kontorshus. Hammamen i Süleymaniye-komplexet finns kvar som en del av komplexet. Det bästa sättet att se insidan av dessa hammamar är att använda dem. Tänk på att det finns separata avdelningar för kvinnor och män, och att öppettiderna och priserna kan variera.

Enligt TDV är Sinans viktigaste verk, inte bara ur ingenjörsmässig synvinkel utan också ur volym, inte en moské, utan Kırkçeşme-anläggningen, som förde vatten till Istanbul. Enligt källorna såg sultan Suleiman vatten som läckte från en gammal vattenledningssträcka i närheten av Kağıthane, och beordrade en undersökning om det var möjligt att föra vatten till staden från detta område, och utsåg Sinan till uppgiften. Sinan undersökte vattnet och floderna som kom från Belgradskogen och konstaterade att det var möjligt. Storveziren Rüstem Paşa motsatte sig, med hänvisning till att en ökad vattenförsörjning skulle leda till en befolkningstillväxt och svårigheter med försörjningen, och till och med fängslade en vattenexpert som arbetade tillsammans med Sinan. Sultanen beordrade ändå att byggandet skulle fortsätta. Arbetet, som började 1554, slutfördes före 1563. Efter att valv som förstördes i en översvämning den 20 september 1563 hade reparerats, togs anläggningen i bruk igen 1564. Süleymaniye-komplexet kostade 35 miljoner akçe, medan Kırkçeşme-anläggningen kostade 50 miljoner akçe. Den totala längden på huvudgallrerna överstiger 55 kilometer. Den har trettioen valv i olika storlekar. Fem Rumeli-vägens bro, Büyükçekmece-bron, är också ett resultat av samma ingenjörskonst. Det fanns en gammal bro i detta träskområde, men den var förfallen. Istället för att bygga en kort bro som förband de två sidorna av träsket, ritade Sinan en mycket längre bro som sträckte sig över hela träsket. Han skrev att den gamla bron var byggd nära havet och i träskmark, vilket ledde till att dess grund försvagades, och att den nya bron byggdes längre söderut. För varje pelare tillverkades formar i storleken av en stor galjon, där pålar sattes in och sedan fylldes med bly. Bron, som påbörjades på order av Kanuni, slutfördes under hans son, II. Selim, år 1567-1568, då sultanen dog under sin kampanj i Zigetvar. Bron är totalt 635,57 meter lång och 7,17 meter bred. Den består av fyra sektioner med upp- och nedgångar och tjugoåtta valv. De öppna utrymmena mellan sektionerna tros ha lämnats för att låta översvämningsvatten passera utan att skada bron. Insikten "Yusuf bin Abdullahs verk" i inskriptionstorget är den signatur vi nämnde tidigare. Idag är den historiska bron relativt välbevarad eftersom fordonstrafiken passerar via en modern bro i närheten. I området vid bron finns också Sokullu Mehmed Paşa-moskén, Kurşunlu Han och Kanuni Sultan Süleyman-brunnen.

Sinan dog år 1588. I Süleymaniye-komplexet, i hörnet av en liten, triangulär tomt som skiljer två gator, byggdes först en kupolformad fontän, och direkt bakom den byggdes Sinans grav. Graven liknar en trädgårdspaviljong. Över stenen stöd finns ett tak som lutar i fyra riktningar, och under det finns en stensarkofag. På den delen av murväggen som vetter mot moskén finns Sai Mustafa Çelebis versformade inskription. Verserna, skrivna av en vän, avslutas med att meddela att arkitekten, Sinan, har lämnat denna värld. Enligt TDV finns det inga andra exempel på att en gravplats för en arkitekt placeras i ett komplex, förutom gravplatsen för den som finansierade det. Det är lätt att hitta graven. Leta efter en enkel byggnad i vit sten vid Süleymaniye-komplexets vägg mot Golden Horn, till vänster när du kommer ut från Istanbul-muftins port, i början av Fetva Yokuşu. Sinans testamente ger också information om hans familj. Hans fru, Mihri, dog före honom, och hans son, Mehmed Bey, dog som martyr. Testamentet nämner namnen på hans två döttrar och två barnbarn, och hans tillgångar inkluderar hus, butiker, en trädgård och en vattenledningssystem.

Att besöka Sinans byggnader i Istanbul:

Sinans byggnader i Istanbul är utspridda över hela staden, så det är mer effektivt att planera besöken i olika områden istället för att försöka se Efter att ha besökt Kılıç Ali Paşa-moskén och badhuset, ta färjan till Üsküdar. På kajen kan du samma dag besöka Mihrimah Sultan-moskén och Atik Valide-komplexet, som byggdes till minne av Nurbanu Sultan.

  • En bra startpunkt. Hürrem Sultan-komplexet i Haseki är en lämplig startpunkt för de som vill se Sinans verk i ordning, eftersom det var hans första uppdrag i Istanbul som arkitekt.
  • En halvdag utanför staden. Besök Kanuni Sultan Süleyman-bron i Büyükçekmece och byggnaderna vid brofästena. Besök moskéerna utanför bönetider, och undvik särskilt fredagsbönerna. Kvinnor bör täcka håret, alla bör klä sig med axlar och knän täckta, skor tas av vid ingången och det ska vara tyst inne. För mer information, läs artikeln "Det du bör veta vid besök i en moské" på Radar.

Att veta vad du ska leta efter i Sinans byggnader förändrar upplevelsen. Stå under kupolen och försök att se hur vikten fördelas till fötterna och valv, observera var stödpilarna är placerade, och lägg märke till antalet fönster i väggarna. TDV (Turkiska Historiska Föreningen) anser att Sinans systematiska användning av fönster för att skapa ljusinsläpp i väggarna, istället för de mörka interiörerna från tidigare perioder, är ett av hans viktigaste bidrag.

Se också Süleymaniye-komplexet från håll, till exempel från Galata- eller Üsküdar-stranden. Sinan placerade komplexet högt uppe på berget för att ge den mest imponerande silhuetten för de som betraktade staden från den sidan. I sina sista ord, som sägs vara hans testamente, önskade Sinan att de som såg hans verk skulle visa respekt för det arbete som lagts ner och att de skulle minnas honom med välgång. Det är inte svårt att visa honom denna respekt när man besöker dessa byggnader. Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren