Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

I spåren av Bursas siden, från kokong till fabrik.

När man promenerar genom Bursas historiska basar, passerar man en handelsplats som är känd för sin silke, en marknadsplats fylld av smycken och butiker med silkesscarfar i skyltfönstren. Detta är inte en slump.

Radar TürkiyeRadar Türkiye30 Eylül 2026
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

I spåren av Bursas siden, från kokong till fabrik.

När man promenerar genom Bursas historiska marknad passerar man förbi ett värdshus som är känt för sin silke, en handelsplats fylld av smycken och butiker med silkesscarves i skyltfönstren. Detta är ingen slump. Stadens femhundraåriga välstånd beror till stor del på den lilla larvens kokong och den silkesfiber som utvinns ur den. I artikeln om Bursa i TDV Islam Encyclopedia uttrycker historikern Halil Inalick tydligt att silket handeln och industrin var den främsta källan till välstånd i Bursa. I denna artikel beskriver vi silkesmaskens resa, som börjar med mulbärsblad, de persiska karavanerna, silkesmarknaden som anordnades på Koza Hans innergård, och var du idag kan hitta Bursa-silke. Från mulbärsblad till kokong.

Silke är en naturlig fiber som består av två tunna fibrer som produceras av larven av silkesmasken (Bombyx mori) under dess larvstadium, och som är täckta med en beläggning av sericin. Enligt en studie publicerad i DergiPark kan en kontinuerlig tråd som dras från en enda kokong vara upp till 3000 meter lång. Denna larvs enda föda är mulbärsblad; i en rapport från 2019 från Ministeriet för Handel anges också att mulbär är den enda födokällan för silkesmasken. Därför måste det alltid finnas en mulbärlund där det finns kokonger. Samma rapport ger också en översikt över dagens produktionscykel. I Turkiet kan silkesmaskar födas upp två gånger om året, men på grund av högre effektivitet görs endast uppfödning under våren. Larverna som kläcks levereras till producenter i början av april i Egeiska och Medelhavsregionerna, och i slutet av april till början av maj i andra regioner. Tillsammans med en uppfödningsperiod på ungefär en månad och en kokongsproduktionsperiod på tio dagar, innebär detta ett arbete som tar totalt fyrtio dagar. Äggen förpackas i lådor som innehåller cirka tjugo tusen levande ägg, och från en låda kan man få upp till 40-44 kilogram kokonger. Bursa har också sina egna silkesmaskraser. Enligt en nyhet från 2019 från Jord- och Skogsministeriets avdelning i Bursa, håller projektet "Bevarande av silkesmaskgenetiska resurser", som startade 1992 vid avdelningens silkesmaskproduktionscenter, åtta raser vid liv, inklusive Bursa Beyazi och Bursa Beyazi Desenli. Samma nyhet berättar att cirka 150 kvinnor arbetar säsongsvis vid detta center, och att cirka 8000 lådor med silkesmaskägg produceras årligen. Karavaner från Tabriz.

Det som faktiskt gjorde Bursa till en silkesstad var inte bara dess egna kokonger, utan också råvarorna som kom från långt håll. Enligt artikeln om silke i TDV Islam Encyclopedia, har silkeproduktionen i Bursa sedan början främst varit beroende av råvaror från Iran. Den värdefulla råsilken som producerades Enligt Inalcık uppgick värdet av silke som importerades från Iran år 1479 till 150 000 venetianska dukater. Genueser, venetianer och florentiner, som hade handelsrepresentanter i Bursa, konkurrerade med varandra för att köpa silke. År 1501 noterade Maringhi, representanten för den florentinska Medici-familjen i Bursa, att en sändning silke gav en vinst på 70-80 dukater. Det finns andra siffror som visar stadens ekonomiska betydelse. Enligt samma källa uppgick de årliga skatteintäkterna från importerade varor i Bursa år 1487 till 140 000 dukater. Samma studie påpekar också att varor från Bursa nådde Ungern via vägen till Brașov och därifrån vidare till Östeuropa och Centraleuropa. Kort sagt var Bursa en marknadsplats i västra änden av Sidenvägen, där öst och väst möttes.

Bursasilke handlades inte bara, den tillverkades också i staden. Enligt Inalcık fanns det år 1502 över tusen vävstolar i Bursa. Enligt encyklopedins artikel om silke, organiserade stadens hantverksregler silkesvaror i grupper som sammet, brokade, taft och siden. Dessa tyger skiljdes åt baserat på antalet använda trådar, deras finhet och om de var vävda med guld- eller silvertrådar. Bursasammet, särskilt det med guldtrådar, var en av de mest eftertraktade silkesprodukterna under den tiden och hade en stor kundkrets i Europa, Egypten och Iran. Kultur- och turistministeriets kulturportal skriver att Bursa under perioden 1500-1700 blev ett centrum för silkesvaror, och att dessa tyger, som tillverkades under det osmanska hovets övervakning, både tillfredsställde hovets behov och prydde europeiska hov.

Koza Han: En byggnad för den intensiva handeln.
Enligt TDV Islam Encyclopedia påbörjades byggandet av Koza Han i mars 1490 och invigdes den 29 september 1491. Byggnaden uppfördes av II. Bayezid. Kulturportalen uppger att syftet var att generera intäkter till moskéerna och medresorna i Istanbul, och att arkitekten var Abdül-Ula Bin Pulad Şah, medan byggmästaren var Şuca Bin Karaca. Byggnaden är belägen på en stor yta mellan Orhan Gazi-moskén och Ulu Cami. Idag kallas byggnaden Koza Han, men i äldre källor förekommer andra namn. TDV-artikeln nämner namnen Yeni Han, Simkeş och İpek Hanı, medan kulturportalen lägger till namn som Han-ı Cedid-i Evvel, Beylik Kervansarayı och Yeni Kervansaray. Kontoret för "ipek emin", som tog ut tullar från silkeshandlarna, var också beläget i denna byggnad. Det var alltså inte bara en plats för logi och förvaring, utan också en officiell knutpunkt där silke beskattades. Den lilla byggnaden i mitten av innergården är ett kännetecken för handelsplatsen. Den åttkantiga paviljongen med kupol, som fungerar som en bönehall, reser sig ovanför en fontän med pool nedanför och nås via en trappa. Enligt historikern professor Hasan Basri Öcalan från Bursa Uludağ Universitet, som intervjuades av Anadolu Agency år 2024, är detta en av de två paviljongerna i Turkiet som har bevarat sin unika karaktär och överlevt till idag. Handelsplatsen restaurerades under åren 1671-72 och 1785, och genomgick en omfattande renovering på 1950-talet. Som Osmangazi kommun beskriver det, var detta under århundraden platsen där silkesproduktionen styrdes. Bursa producerar sin egen silke.

Med tiden började även råvarorna komma från Bursa själv. Enligt uppgifter från TDV (Turkiets religiösa stiftelse) syns ingen silkeproduktion i Anatolien i 1500-talets register, men från 1600-talet framåt blev Bursa ett av de viktigaste centra för silkeproduktion. En studie publicerad i DergiPark beskriver hur anatolisk siden ansågs vara av högre kvalitet än iransk siden, och hur det ökade intresset från europeiska vävare för anatolisk silkesprodukter ledde till att regionen förvandlades från en plats för silkesvävning till en plats för silkeproduktion. 1800-talet var maskinernas århundrade. Enligt en encyklopedi importerades ångdrivna maskiner, kallade "mancınık", från 1838 för att dra ut silke från kokonger. Enligt en rapport från handelsministeriet startade silkesindustrin i Bursa år 1845 med en fabrik som hade 60 sådana maskiner. Sedan kom svåra år. En artikel publicerad i tidskriften Belleten av Türk Tarih Kurumu (Turkiets historiska institution) beskriver hur sjukdomar som drabbade silkesmaskarna efter 1860 lade ner hela sektorn. Enligt samma artikel spelade Düyun-ı Umumiye İdaresi, som hade rätt att ta ut skatt på siden och som förvaltade Osmanska rikets skulder, en avgörande roll i försöken att återuppliva sektorn. Från skola till kooperativ.

Det mest konkreta steget i sökandet efter en lösning var en skola. Enligt studien publicerad i DergiPark öppnade den första silkesodlingsskolan, med stöd av Düyun-ı Umumiye, under namnet Harir Darüttalimi i Bursa år 1888 och startade med 12 elever; liknande skolor öppnades senare i Antalya, Amasya, Beirut och Elazığ. En rapport från handelsministeriet noterar att ett institut för silkesodling grundades i Bursa för att producera lokala silkesmaskfrön, och att silkesodlingen för första gången började bedrivas med vetenskapliga metoder. Efter republikens grundande fick denna kunskap en juridisk ram. Enligt rapporten säkerställdes produktionen av frön och skötseln av silkesmaskarna Om du letar efter siden som är vävd av lokal silke, kan du fråga säljaren om varifrån produkten kommer. Bara några steg bort från handelsplatsen ligger Bedesten, som byggdes av Yıldırım Bayezid i slutet av 1300-talet. Kulturportalen beskriver den som den första bedesten som byggdes under osmanska tiden; en gång i tiden köptes och såldes stadens mest värdefulla varor här, och de förvarades också här. Idag används den som en guld- och smyckesbutik. Kultur- och turistministeriets sida om världsarv beskriver Orhan Gazi-komplexet och det omgivande området med sina stora handelsplatser, bedestenen och marknaderna som stadens handelscentrum sedan 1300-talet. Enligt listan på turkiska Wikipedia ingår även İpek Han i detta världsarv. Om du vill se hela processen från kokong till tyg, finns det ytterligare två platser att besöka. På Bursa stadsmuseum finns en särskild sektion om siden, förutom den nedre galleriet där gamla hantverksbutiker återskapas, och kommunen marknadsför denna sektion som en av museets mest intressanta delar. På Umurbey Sidenproduktions- och Designcenter, som kommunen har etablerat genom att renovera en gammal vävnadsfabrik, visas processen från kokong till tråd och sedan till tyg, tillsammans med vävstolarna, enligt utbildningsministeriets guide för lärande utanför skolan.

Praktiska tips:

Handelsplatsen ligger i stadens centrum, mellan Ulu Cami och Orhan Gazi-moskén, och du kan enkelt gå runt till alla platser. Tidiga morgnar är lugnare om du vill sitta i gården till Koza Han. Kontrollera de senaste uppgifterna om öppettider för stadsmuseet och siden-centret, samt information om gruppbesök och eventuella avgifter, på de respektive institutionernas officiella webbplatser. Om du är intresserad av silkesproduktionen, sikta på slutet av våren; utfodringen i Marmara-regionen börjar i slutet av april och början av maj, och kokongerna samlas in efter ungefär fyrtio dagar. Det säkraste sättet att identifiera siden när du handlar är att fråga säljaren om innehållet och var det är producerat. Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren