Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

Att betrakta Bostons strandpromenader från havet.

Alla som åker färja genom Bosporen ställer sig någon gång vid samma fråga.

Radar TürkiyeRadar Türkiye24 Eylül 202631
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Att betrakta Bostons strandpromenader från havet.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Alla som färdas längs Bosporen med båt ställer sig någon gång samma fråga. Vem byggde dessa trähus som ligger precis vid vattnet, nästan mitt i vågorna? Vad var deras syfte, och när och varför byggdes de? Villorna är en välbekant del av Bosporens landskap, men eftersom de till stor del fortfarande är bostäder är det svårt att se in i dem. Denna text syftar till att lära dig att "läsa" en villa utifrån. Vi berättar om vilka funktioner de olika delarna av en villa har, varifrån färgerna kommer, vilka som är de äldsta exemplen och hur du kan se dem idag, antingen från en båt, från stranden eller från ett museum.

**Vad betyder "villa"?**

Ordet kommer från det grekiska ordet "yalos" som betyder kust och strand. I äldre texter användes också "sahilhane", en sammansättning av det arabiska ordet "sahil" (strand) och det persiska ordet "hane" (hus), för att beskriva liknande byggnader. När byggnaden blev mycket stor kallades den "sahilsaray" (strandpalats). Arkitekten och författaren Sinan Genim betonar att villan, i sin nuvarande betydelse, är en typ av byggnad som är unik för Bosporen, även om liknande byggnader finns längs floderna Meriç, Porsuk och Yeşilırmak, eller längs kusten i Izmir. Enligt artikeln om "villa" i TDV Islamic Encyclopedia finns villor längs Golden Horn och Bosporen som byggdes från 1600-talet till mitten av 1700-talet, och det är under 1700-talet som Bosporens villor får sin karaktäristiska form. Palats som Yalı Köşkü (Villa-paviljongen) vid Topkapı-palatset räknas som föregångare till denna typ av byggnad; Genim beskriver Yalı Köşkü, som byggdes 1592, som den första monumentala byggnaden där ordet "villa" förekommer. Under Lale Devri (Tulpanperioden), under Ahmed III:s regeringstid (1703-1730), började Bosporens kust fyllas med sommarbostäder för högt uppsatta tjänstemän, välbärgade köpmän och familjer med kopplingar till palatset. Ordet "villa" användes länge synonymt med "sommarhus" och "palats", och beskrev oftast hus där familjer tillbringade sommarmånaderna. Enligt TDV-artikeln var denna flytt en ceremoni, en ritual som upprepades varje år. Idag, enligt en sammanställning på turkiska Wikipedia, finns det omkring 360 villor kvar längs båda sidorna av Bosporen.

**En villas anatomi**

För att förstå en villa, tänk på den som ett hus med två ansikten. Sidan mot havet är öppen och dynamisk, med utskjutande delar som sträcker sig ut mot vattnet; medan sidan mot land är avskärmad av höga murar och vettsidor. Enligt TDV är villor långa byggnader, oftast i två våningar Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Bostadshusen vid Bosporens strand består vanligtvis av en bottenvåning som sträcker sig ut mot havet, ofta med en mellanvåning ovanför. Dessa utstickande delar bärs upp av träkonsoler. Bottenvåningen är oftast avsedd för serviceutrymmen; här finns en terrass belagd med kalksten eller marmor, och intill den finns ljusa rum. På den övre våningen, som nås via breda, flacka trätrappor, finns salonger, representationsrum, sovrum och ibland ett bibliotek. Balkonger är sällan förekommande i dessa hus; istället finns breda utstickande plattformar. Kontakten med vattnet är också en viktig del av husens karaktär. Under tidigare århundraden var tillgången till havet den enda vägen till husen, så en brygga var nödvändig; enligt Genim byggdes bryggorna oftast under haremdelen eller i en liten hamn i haremträdgården. Vid bryggans ände kunde det finnas ett badhus, och i ett hörn av trädgården ett fiskförråd. Inomhus placerades små pooler och fontäner i rummen och salongerna för att skapa en känsla av vatten. En annan tradition, som Genim påpekar, gäller bryggorna; sjömän och fiskare hade rätt att använda dessa bryggor, och fiskarna kunde vid behov lägga ut och dra in sina nät här. Vit, kalkfärg och grå.

Den mest grundläggande informationen om färgerna på dessa hus finns i TDV (Turkisk Historisk Lexikon). Även om de är av blygsam storlek, liknade dessa hus små palats och målades vanligtvis vita eller i en färg som liknar kalkfärg. Kalkfärg är en naturlig färg som innehåller järnoxid. Konsthistorikern Doç. Dr. Zeynep Emel Ekim, som intervjuades av Anadolu Ajansı 2024, förklarar att denna färg, förutom rött, också innehåller bruna och gula toner, och att den skyddar träet från sol, fukt och regn. Appliceringen är komplicerad. Först appliceras en grundfärg som innehåller bly på det rengjorda träet, sedan appliceras en hård pasta som är gjord av terpentin och linolja, och slutligen slipas ytan. Färg appliceras eventuellt i två lager. Eftersom färgen endast kan appliceras på trä, förekommer den inte i byggnader av sten eller marmor. Idag har många billigare och enklare syntetiska röda färger tagit dess plats. Ekim nämner Amcazade Hüseyin Paşa-villan, Kont Ostrorog-villan i Kandilli och Sadullah Paşa-villan i Çengelköy som exempel på platser där den ursprungliga kalkfärgen har applicerats med omsorg. Inte alla villor var röda. Enligt TDV var dessa hus solida byggnader, särskilt i kustnära områden där många icke-muslimska familjer bodde, och deras fasader målades i diskreta toner som gråbeige eller gråblå, medan fönster- och dörrkarmar var vita. Enligt artikeln om villor på Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

I Yeniköy, Tarabya och Büyükdere fanns sommarresidens för utlänningar och ambassader, och vissa av de gamla ambassadbyggnaderna i Büyükdere används fortfarande idag som sommarbostäder. I Sarıyer fanns villor för medelklassfamiljer. På den asiatiska sidan är den lantliga karaktären mer framträdande; trädgårdarna klättrar uppför sluttningen i terrasser. En anledning till att kusten är så väl dokumenterad är "bostancıbaşı"-böckerna. När sultanen färdades längs Bosporen i sin båt, styrde "bostancıbaşı" båten och gav information om villorna, trädgårdarna, palatsen och bryggorna längs kusten. De regelbundna böckerna som fördes för detta ändamål är bland de viktigaste dokumenten för att spåra vilken villa som tillhörde vem under vilken period. Även själva färden med båt hade sina egna regler. Enligt TDV (Türk Dil Kurumu, Turkiska Språkakademin) steg ministrar ombord på båtar med fem roddare, medan personer med lägre rang åkte i båtar med fyra, tre eller två roddare, och det var en gest av respekt att fälla parasollen när man passerade en villa. Den äldsta av dessa är Amcazade Hüseyin Paşa-villan.

Den äldsta bevarade villan längs Bosporen är den som byggdes av Amcazade Hüseyin Paşa, en storvezir från Köprülü-familjen, på den asiatiska sidan, mellan Kanlıca och Anadoluhisarı. Enligt TDV:s källor byggdes den år 1699 och beskrivs som den äldsta bevarade träbyggnaden längs Bosporen, kanske till och med i Istanbul. Den kallades också "Meşruta-villan" på grund av sin koppling till paşans stiftelser. Efter Karlofça-avtalet anlände Österrikes ambassadör hit med en ceremoniell båtfärd den 29 april 1700. Villan var en gång ett stort komplex med en huvudbyggnad som sträckte sig 80 meter längs vattnet och innehöll ett harem med tjugo rum. Under 1800-talet brann eller förstördes de ursprungliga byggnaderna; det som finns kvar idag är en envånings "divanhane" (salong) som delvis vilar på pålar vid kusten. Det är en enda salong i form av en T. I mitten av den marmorbelagda kvadraten finns en fontän, och de tre armarna stiger något, som små burspråk. Trots sitt mycket enkla utseende från utsidan är interiören utsmyckad med guldinfattade broderier, skåpluckor med elfenben och pärlemor, och paneler som visar blommor som sprutar ur kannor. TDV skriver att denna trä-divanhane, som byggdes innan västerländska influenser började, är det enda exemplet av sin sort som finns kvar i Istanbul. Byggnaden förblev obevakad under många år under 1900-talet. Enligt en notering till en bild i samma artikel finns vissa Planen är ett av de bästa exemplen på osmansk villarkitektur. Den är helt symmetrisk och baserad på två vinkelräta axlar, med en central innergård. I hörnen av innergården, som löper parallellt med havet, finns två rum vardera, och mot havet och trädgården finns verandor. På övre våningen blir innergården oval och täcks av en låg kupol som påminner om en sal. Ett litet bibliotek, där musiker spelade, vetter mot innergården, vilket antyder att denna sal användes för middagar och musikaliska sammankomster. Den verkliga överraskningen finns på väggarna. I nischer i rummen finns intrikata målningar som visar villor, palats och sommarresidens längs Bosporen och Golden Horn. En av dem visar Topkapı-palatsets sommarresidens, som brann ner 1862; alltså fungerar villans väggar som ett dokument över byggnader som inte längre finns. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende efter en restaurering utförd av arkitekten Turgut Cansever och Cahide Tamer mellan 1949 och 1951, och ytterligare en restaurering genomfördes under ledning av Feyza Cansever mellan 1995 och 1997. Idag bevaras den av Tek-Esin-stiftelsen. Dess röda fasad är lätt att urskilja från färjorna som passerar Çengelköy. I Kandilli ligger Kıbrıslı-villan, i Kanlıca ligger Hekimbaşı-villan.

På den asiatiska sidan, strax efter att man passerat Küçüksu, börjar Kıbrıslı-villan vid kusten i Kandilli. Villan byggdes i slutet av 1700-talet, och dess första ägare var İzzet Mehmed Paşa, en av sultan Abdulhamids statsministrar. År 1840 köptes den av Kıbrıslı Mehmed Emin Paşa, som gav den sitt nuvarande namn. Enligt den turkiska Wikipedia har den den längsta fasaden längs Bosporen, med en kustlängd på 64 meter. Den bäst bevarade delen är entrén; den nås via en veranda med fyra kolonner från trädgården, och i de fyra hörnen av innergården finns rum. När du tittar från färjan, observera hur fasaden är livfull med utskjutande delar och hur de smala, långa fönstren är ordnade i rader. Längre norrut, mellan Kanlıca och Anadolu Hisarı, ligger Hekimbaşı Salih Efendi-villan. Villan är uppkallad efter Salih Efendi, en läkare från Abdulmecid-perioden som köpte den på 1850-talet. Enligt TDV är denna villa känd för sina blomsterträdgårdar och citronlundar, och de nejlikor och rosor som odlades här banade väg för de växthus som senare etablerades i regionen. Salih Efendi, som var intresserad av botanik, har fått en ros uppkallad efter sig. Villan, som har en entré (selamlık) i norr och ett harem i söder, fick sin entré förstörd i början av 1900 Under branden 1995 förstördes en stor del av byggnaden. Renoveringen som påbörjades 1998 baserades inte på hur den såg ut precis innan branden, utan på dess utseende från 1890-talet. Denna villa berättar också om det västerländska inflytandet som började med Dolmabahçe-palatset. TDV (Turkiska Historiska Samfundet) påpekar att under 1800-talet byggdes ståtliga villor i tegel, utsmyckade med alla element i neoklassisk stil, och att marmor användes i stor utsträckning. Den klassiska fasadens utformning förändrades med inslag från väst. Att se en trävilla med utstickande delar sida vid sida med en tegelvilla med kolonner och symmetrisk fasad, när man tittar från havet, är det enklaste sättet att förstå denna förändring. Mehtabiye, solnedgångspaviljongen och slutet på en era.

Villorna bestod inte bara av huvudbyggnaderna. Genim förklarar att villorna på den europeiska sidan (Rumeli) hade en "mehtabiye" (månskenspaviljong), medan de på den asiatiska sidan (Anatolia) hade en "güneşlenme köşkü" (solnedgångspaviljong). I dessa små paviljonger, med bara ett rum, kunde man, som namnen antyder, beskåda månskenet eller solnedgången över den andra sidan. Tänk på förhållandet mellan ljuset och Bosporens båda sidor: på den anatoliska sidan, som vetter mot väst, dominerar solnedgången, medan på den europeiska sidan framträder månskenet som reflekteras i vattnet. Denna livsstil tog slut i början av 1900-talet. TDV skriver att första världskrigets slut också innebar slutet för livet längs Bosporen. På grund av ekonomiska svårigheter kunde familjerna inte längre underhålla sina villor; de flesta villorna och strandhusen bytte ägare, avvek från sitt ursprungliga syfte och plan, och en del förstördes i bränder. Bränderna, som var en oundviklig fiende till trä, var den främsta orsaken till att många villor försvann längs Bosporen. Bosporenlagen och skyddet.

Idag utgör grunden för skyddet av villorna och deras omgivningar Bosporenlagen, som antogs den 18 november 1983 och publicerades i den officiella tidningen den 22 november 1983. Lagens syfte är att skydda och utveckla de kulturella och historiska värdena och den naturliga skönheten i Bosporenområdet, med hänsyn till allmänhetens intressen, och att begränsa bebyggelse som ökar befolkningstätheten. Lagen delar upp området i zoner. Bakom strandlinjen finns en "utsiktszon", följt av en "bakre utsiktszon" och ytterst en "påverkanszon". Bland de allmänna bestämmelserna finns att strandlinjerna endast får användas till allmännyttiga ändamål, att reparation av kulturarv och naturvärden Linjen som går mellan Çengelköy och İstinye slingrar sig mellan de två sidorna av Bosporen och passerar framför strandpromenaderna. Linjen som trafikerar mellan Bebek och Emirgan, särskilt under helger och helgdagar, stannar också vid Anadolu Hisarı och Kanlıca. – Kontrollera den aktuella tidtabellen på Şehir Hatları:s webbplats, eftersom avgångstiderna kan variera. Om du föredrar att gå längs kusten, är strandpromenaden på den europeiska sidan, som sträcker sig från Bebek till Rumeli Hisarı och vidare till Emirgan, ett bra val. Şerifler Yalısı i Emirgan är, enligt TDV, också en "väg-villa"; du kan se fasaden från trottoaren eftersom den ligger mellan vägen och havet. Enligt Wikipedia (på engelska) är denna villa, som byggdes 1780, den äldsta bevarade villan på den europeiska sidan. Enligt TDV tillhör villan Kulturministeriet. I Arnavutköy passerar också en strandpromenad från 1980-talet framför villorna. På den asiatiska sidan ligger villorna oftast mellan havet och vägen, så du ser oftast bara trädgårdsmurarna från land. Det är mycket effektivare att se villorna i Kandilli, Kanlıca och Çengelköy från andra sidan, särskilt från strandpromenaderna i Bebek och Rumeli Hisarı. Det ställe där du kommer närmast en villa är Sadberk Hanım-museet i Büyükdere. Museets huvudbyggnad är Azaryan-villan, byggd i slutet av 1800-talet. Den restaurerades under ledning av arkitekten Sedad Hakkı Eldem mellan 1978 och 1980 och omvandlades till ett museum, som öppnade den 14 oktober 1980 som Turkiets första privata museum. När du besöker utställningen, var uppmärksam inte bara på samlingarna, utan också på rummens storlek, trapporna och hur man ser ut över Bosporen från fönstren. Om du vill se en storslagen strandbyggnad är också Küçüksu-palatset och Beylerbeyi-palatset på den asiatiska sidan öppna för besök. Kontrollera de aktuella öppettiderna på deras officiella webbplatser.

Praktiska tips:

* Ta hänsyn till ljuset. Eftersom den asiatiska sidan vetter mot väst, belyses villorna där under eftermiddagen och kvällen; du ser de på den europeiska sidan bättre i morgonljuset.
* Sitt på sidan mot havet i färjan. Låga byggnader som Amcazade divanhane, som ligger nära bryggorna, kan lätt missas på avstånd; en kikare eller ett bra zoomobjektiv är användbart.
* Villorna är bostäder. Närma dig inte bryggorna eller trädgårdarna. Ta bilder från allmänna platser och respektera invånarnas privatliv.
* Vädret i Bosporen kan förändras snabbt. Följ meddelandena från Şehir Hatları för eventuella ändringar i tidtabellerna vid blåsiga dagar.
* Om du vill kombinera detta med en rutt, - Tayyib Gökbilgin), https://islamansiklopedisi.org.tr/bogazici

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren