Hur grundar man en huvudstad?

År 1923, när Ankara utsågs till huvudstad, var det en stad med trettio tusen invånare, belägen vid foten av en fästning. Inom femton år anlades avenyer, ministerier, en järnvägsstation, en opera, ett universitet och ambassader; staden förvandlades till en manifestation av en stats arkitektoniska vision. Idag kan du, när du promenerar från Ulus till Kızılay, läsa de två olika uttrycken för denna vision sida vid sida, om du vet var du ska leta.

Det första språket är den tidiga nationella arkitekturen. Denna stil, som uppstod under de sista åren av det ottomanska riket och som fördes till Ankara under den första tioårsperioden av republiken, applicerar seljukiska och ottomanska motiv (spetsbågar, kakel, breda fransar, kupoler) på moderna offentliga byggnader. I Ulus hittar du Vedat Teks andra parlamentsbyggnad (1924) och Kemaleddins Ankara Palas (1927), Arif Hikmet Koyunoğlus etnografiska museum (1928) och Turk Ocağı-byggnaden (nu Bild- och skulpturmuseet, 1930), samt de italienska byggnaderna för Ziraat Bankası (1929) och İş Bankası, designade av Giulio Mongeri. Alla dessa ligger inom gångavstånd från varandra, och du kan besöka de flesta av dem som museer eller offentliga byggnader.

Det andra språket är modernismen från 1930-talet. Den unga republiken vände sig mot Europa, även inom arkitekturen. Tyska och österrikiska arkitekter (Clemens Holzmeister, Ernst Egli, Bruno Taut, Paul Bonatz) skapade ett enkelt, funktionellt och monumentalt uttryck i ministerier, skolor och andra offentliga byggnader. I Sıhhiye finns Tauts fakultet för språk, historia och geografi (1937), i området kring ministerierna finns Holzmeisters ministeriekomplex och den nya parlamentsbyggnaden (påbörjad 1938), i Ulus finns Şevki Balmumcus utställningshus (1933), och Bonatz omvandlade en byggnad till en opera (1948), samt Şekip Akalíns järnvägsstation (1937). De släta fasaderna, de långa horisontella linjerna och stenbeklädnaden; när du väl har lagt märke till dem, kommer du att se dem överallt.

För att uppleva båda stilarna tillsammans, promenera längs Atatürk-boulevarden; den sträcker sig från Ulus till Çankaya, och staden har historiskt sett utvecklats från norr till söder. I Ulus ser du kupoler och kakel, i Sıhhiye ser du stenmodernism, i Kızılay ser du lägenheter från 1950-talet, i Kavaklıdere ser du ambassader, och i Çankaya ser du herrgårdar. Själva staden är en kronologisk utställning.

Om du frågar vad som har gått förlorat, kan jag säga att den tidiga republikanska karaktären i stor utsträckning förändrades efter