Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

Diyarbakır, staden av basaltsten.

För någon som besöker Diyarbakır för första gången är det lätt att upptäcka stadens färg. Murarna, tornen, innergårdarna i handelsplatserna, fasaderna på de traditionella husen och gatstenarna har en färg som ligger någonstans mellan mörkgrå och svart. Denna färg kallas basalt.

Radar TürkiyeRadar Türkiye4 Kasım 2026
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Diyarbakır, staden av basaltsten.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Den som besöker Diyarbakır för första gången märker snabbt stadens färg. Murarna, tornen, innergårdarna, fasaderna och gatstenarna har en nyans som ligger någonstans mellan mörkgrått och svart. Denna färg kallas basalt. En studie publicerad 2018 av Emine Ekinci Dağtekin från Fakulteten för Arkitektur vid Dicle Universitetet, beskriver hur basalt dominerar hela staden, och hur den traditionella arkitekturen, från murarna till de smala gränderna, från monumentala byggnader till hus med innergårdar, är byggd av denna sten. Texten förklarar varifrån stenen kommer, hur den bearbetas och var och hur man kan se den i staden idag.

**Karacadağ – en gåva från berget**

Basalten i Diyarbakır är inte importerad; staden står redan på den. Enligt källor som citeras av Dağtekin består basaltlavan från Karacadağ, som ligger sydväst om staden, av ett lager som är cirka 80 meter tjockt och som sträcker sig över ett stort område. Karacadağ-vulkanen, som började utbryta för cirka 11 miljoner år sedan, bildade en slätt när den närmade sig Dicle-floden, och Diyarbakır byggdes ovanpå denna slätt. Samma studie påpekar att man kan se basaltens kylsprickor i den branta sluttningen under murarna, och att stenarna för murarna transporterades från kortast möjliga avstånd. Karacadağ's vulkaniska ursprung syns inte bara i byggnaderna, utan också i jorden. TÜRKPATENT's registreringsbevis för Karacadağ-ris beskriver hur marken i området består av vulkaniska avlagringar och är täckt av stenar i olika storlekar. Alltså har samma berg både definierat stadens murar och marken i de omgivande fälten.

**Basaltens egenskaper**

Enligt materialinformation som sammanställts av Dağtekin är basalt i Diyarbakır en mörkgrå till svart sten som inte absorberar vatten och som är mycket tålig mot frost, stötar och friktion. Stenen finns i två typer: porös och icke-porös. En studie från 2017 av Gülin Payaslı Oğuz och Fatma Meral Halifeoğlu från Dicle Universitetet visar att hantverkarna kallar dessa två typer för "hon-" och "han-sten". Den porösa "hon-stenen" är lättare att bearbeta, medan den icke-porösa "han-stenen" är svårare att bearbeta men mer robust. Denna skillnad avgör var stenen används. Samma studie visar att bärande element som väggar, valv, pelare och pelarbaser tillverkas av icke-porös basalt, medan porös sten föredras för golvbeläggningar i verandor, rum och innergårdar. Dağtekin skriver också att icke-porös sten används för inskriptioner, valv, fasader, lister, konsoler, trösklar, pooler, fönster och dörrar, medan porös sten används Evliya Çelebi har noterat att fästningen och byggnaderna var byggda av svart, hård sten, och att staden kallades Kara Amid. Murarna är det mest imponerande exemplet på detta.

Enligt en restaureringsstudie som rapporterats av Diyarbakırprovinsens kultur- och turistministerium består Diyarbakırfästningen av två delar: en inre fästning och en yttre fästning. Även om olika källor anger olika årtal för byggandet av murarna, pekar de generellt sett på mitten av 4:e århundradet. Den totala längden av murarna är cirka 5 200 meter, och tillsammans med den inre fästningen når den totala längden cirka 5 800 meter. Det finns 82 vakttorn på de yttre murarna och 19 på den inre fästningen. Enligt samma källa varierar höjden på tornen och murarna från cirka 8 till 22 meter, medan tjockleken varierar från 1,40 till 5 meter. De tjockaste tornen finns på norra och västra sidan. Murarna har fyra huvudportar: Dağkapı som vetter mot norr, Urfakapı mot väst, Mardinkapı mot söder och Yenikapı mot öster. Dağtekin skriver att användningen av basalt var en avgörande faktor i processen för att få Diyarbakır att inkluderas på UNESCO:s världsarvslista. Enligt Diyarbakırprovinsens webbplats inkluderades Diyarbakırmurarna och Hevsel-trädgårdarna på UNESCO:s världsarvslista 2015.

Hur stenen användes:
Basalt är en mycket hård sten som är svår att bearbeta. Dağtekins studie beskriver hur de historiska byggnaderna inuti murarna är byggda med en massiv konstruktionsteknik, där stenarna är staplade ovanpå varandra i ett förskjutet mönster, beroende på hur de är huggna: antingen med en jämn yta, en grov yta, eller som oregelbundna stenar. Stenarna är ofta murade så tätt att ingen murbruk syns. En av de byggnader som bäst visar detta hantverk är Dicle-bron. Enligt Kulturportalen är bron, även känd som On Gözlü Köprü (bron med tio valv), cirka 180 meter lång och 7-8 meter bred. I brofyllningen har man använt grus med kalkmurbruk, medan fasaden är klädd med delvis återanvända, huggna basaltstenar som är lagda i ett förskjutet mönster. Enligt inskriptionen på den södra fasaden byggdes bron under Mervanoğullari-perioden, år 1064-65, men forskare anser att denna inskription är en restaureringsinskription och att själva bron är äldre. När man tittar på brofoten kan man se hur stenar av olika storlekar är sammanlänkade.

Svart och vitt:
Stenstrukturen i Diyarbakır är inte bara svart. Enligt Dağtekin användes basalt tillsammans med kalksten i många av stadens senare byggnader, vilket skapade randiga, svartvita Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

För att förstå effekten av det svartvita mönstret är det bästa sättet att gå in på innergården och titta på stenarna i bågarna. Cas är en sorts puts som används för att dekorera stenen.

Eftersom basalten är så hård, vilket gör det svårt att skapa detaljerade sniderier, har hantverkarna i Diyarbakır hittat andra sätt att berika fasaderna. Enligt studien av Payaslı Oğuz och Halifeoğlu används en murbruk bestående av kalk, basaltdamm, tegelrester, halm och salt i murverket. För att skapa en fugeffekt används en blandning av kalk och äggvita, kallad "cas". Dekorationerna som gjorts med "cas" har förskönat innergårdarnas fasader. Enligt inventeringsregistret i Kulturportalen finns "cas"-dekorationer på alla yttre väggarna i Cemil Paşa-huset, och ibland finns motiv av livsträdet och tulpaner. De ljusa mönstren på den mörka stenen lättar omedelbart basalitens tyngd. När du står i en innergård och tittar noga på väggarna kan du se hur dessa mönsterramar in stenfogarna. Innergårdshus och basalitens vardagliga utseende

Basalten används inte bara i monumentala byggnader, utan också i hus. Enligt studien anger Payaslı Oğuz och Halifeoğlu antalet traditionella hus som registrerats av Diyarbakır Kulturarvskyndskåren till 446. Dessa hus är utformade med en sluten fasad och en inåtvänd planlösning. Runt en fyrkantig innergård finns rum, en veranda, ett kök och ett förråd; innergårdens golv är vanligtvis täckt med porös basalt, och ofta finns en pool i mitten. Enligt samma studie är utrymmena runt innergården anpassade efter säsongen. På grund av de varma somrarna har rummen i den norra sommarvåningen höga tak och många fönster; denna våning utgör fasadens mest imponerande del med sina höga verandor. De bärande väggarna är byggda av basalt, och taket består av ett jordtak som vilar på träbjälkar av pil. Vissa hus har källare med pooler, kallade "serdap", som är utformade för användning under sommaren. Denna planlösning kan bäst ses i dag i Cemil Paşa-huset. Enligt inventeringsregistret i Kulturportalen byggdes huset 1887 av huggen basalt. En studie som publicerades i Electronic Journal of Social Sciences 2022, beskriver att huset har totalt 42 rum i de separata områdena för kvinnor (harem) och män (selamlık), två separata innergårdar, och är den enda byggnaden bland de traditionella husen i Diyarbakır som bevarar både harem- och selamlık-områdena i sin ursprungliga form. Huset används idag som stadsmuseum; kontrollera de officiella källorna för information om besöksvillkor. Figurer i stenen

Trots basalitens hårdhet finns det också stenhuggna figurer i husen. En studie Börja vid Dağporten eller Mardinporten och beundra murarnas olika tjocklekar. Gå sedan in i staden och studera den svarta och vita mönstringen på innergården till Hasan Paşa Han. Besök Cemil Paşa-huset och observera innergårdens layout, de dekorativa elementen och de perforerade stenplattorna. Avsluta dagen vid Mardinporten och gå ner till Dicle-bron; vid solnedgången får basalten en varmare färg. Stenarna blir mycket varma under sommardagarna, så välj att besöka platsen tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. Glöm inte att kontrollera öppettiderna för museerna och husen på deras officiella webbplatser.

Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren