Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

Ankarasten, huvudstadens rosa andesit.

Titta på Ankaranas sten, och titta på tårarna i mina ögon. Den första raden i sången placerar kärleken sida vid sida med en stads sten, och det är ingen slump.

Radar TürkiyeRadar Türkiye30 Eylül 202629
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Ankarasten, huvudstadens rosa andesit.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Betrakta Ankaras sten, och se på mina ögon. Den första raden i sången placerar kärleken sida vid sida med en stads sten, och det är ingen slump. Ankars sten existerar verkligen; dess namn är andesit, dess färg har en rosa ton, och dess textur är tät och hård. Från murarna till järnvägsstationens fasad, från reliefen i Güvenpark till väggarna i universitetets fakulteter, stadens mest bestående strukturer är byggda med denna sten. Denna text berättar om andesitens miljoner år gamla vulkaniska ursprung, dess gruvor, dess roll under stadens grundande och var den kan ses i staden idag. Vad är andesit?

Andesit är en vulkanisk bergart som bildas när magma från jordens djup kyler ner sig när den når ytan. Geologer beskriver den som en mellantyp mellan basalt och riolit; dess innehåll av kiseloxid varierar mellan 57 och 63 procent. Dess viktigaste mineral är plagioklasfältspat, tillsammans med pyroxen och hornblende. Dess porfiritiska textur, det vill säga att den innehåller synliga, grova kristaller inbäddade i en finkornig massa, ger stenen ett karakteristiskt prickigt utseende. Den är uppkallad efter Anderna i Sydamerika; termen användes först av den tyske geologen Leopold von Buch år 1826. Andesit är den vanligaste bergarten i områden där havsbotten dyker ner under kontinenterna och i ögrupper. Mänskligheten har använt den som byggmaterial i tusentals år; monument som Borobudur i Java och Sacsayhuaman i Peru är byggda av andesit. Ankars sten är också en medlem av denna stora familj. De gamla vulkanerna under Ankara

I Ankaras omgivningar finns vulkaniska bergarter från sen krita till pleistocen. De vanligaste och mest distinkta är de vulkaniska bergarterna från tidig neogen, kallade Kızılcahamam eller Galatien-vulkaniterna; basaltkolonnerna och den fossila skogen i Kızılcahamam och Çamlıdere geopark är spår av denna vulkanism. De bergarter som utvinns som "Ankara-sten" tillhör dock en annan grupp. Enligt en studie publicerad i "Türkiye Jeoloji Bülteni" av Nizamettin Kazancı och Alper Gürbüz, bryts dessa vulkaniska bergarter i områden mellan Gölbaşı, Bala och Elmadağ. Istället för att vara en del av ett stort vulkansystem, är det utbrott som skedde enskilt under tidig och mitten av miocen, och som senare täcktes av sediment från sen miocen och pleistocen. Med andra ord är åldern på de rosa bergarterna du ser på kullarna söder om staden ungefär femton till tjugo miljoner år. I området kring Mamak, längs vägen till Haymana och i närheten av byn Ballıkuyumcu nära Polatlı finns också basaltiska, andesitiska och riolitiska lavaströmningar. Samma författare betonar att Ankaras vulkanism är mycket mer komplex än man tidigare trott Stenen är hård och tät, men relativt lätt att bearbeta. Den är inte porös, vilket gör att den inte absorberar vatten och därför är tålig mot frost och slitage. När den är våt får den en glänsande färg. Dessa egenskaper har gjort den till ett populärt material för golv- och beklädningsarbeten i århundraden. Observera hur en trottoar eller en fasad i Ulus får en mörkrosa färg efter regn; det är stenens vackraste uttryck. Var finns stenbrotten?

Trots namnet är inte Ankara-stenens ursprungliga plats, det vill säga de platser där de bästa exemplaren utvinns, i Ankara utan i Gölbaşı-distriktet. Samma rosa andesit förekommer också i områdena kring Çankırı, Afyon och Uşak, men namnet har förblivit kopplat till Ankara. Även om stenen ser ut att vara utbredd på kartan, är reserverna begränsade eftersom det inte är möjligt att utvinna block från alla platser. Närheten till stadens centrum, privat ägande, skogar och skyddade områden försvårar öppnandet av nya stenbrott. De historiska stenbrotten ligger däremot i staden. I en studie publicerad i tidskriften "Ankara Araştırmaları" av Kıymet Deniz och Yusuf Kağan Kadıoğlu jämfördes stenarna i murarna till Ankara-slottet mineralogiskt och geokemiskt, och den närmaste matchningen hittades i sju gamla stenbrott på Yenidoğan-toppen. Det betyder att murarna till slottet är byggda med rosa andesit som huggs ur berget precis intill. Denna information är viktig inte bara för historieintresserade utan också för restaureringsarbeten; att använda sten från samma källa vid reparationer bevarar byggnadens integritet. Från slottet till Rom, stenens långa minne

Murarna till Ankara-slottet är byggda av rosa andesit med en porfirofanitisk struktur; emellanåt finns rader av tegel och kalksten. Det är inte säkert när slottet byggdes, men det antas att det fanns redan under den period då galaterna bosatte sig i Ankara. Under århundradena, när staden utsattes för invasioner, reparerades murarna snabbt, och marmorblock från romerska monument i ruiner, kolumner och marmorkanaler användes som återvunnet material i murarna. Idag, när du går runt i den inre delen av slottet, kan du se vita marmorfragment bland de rosa andesitraderna, och till och med omvända inskriptioner; stenen sammanfattar alla lager av staden i en enda vägg. I väggarna till det romerska badet används en alternerande teknik med rader av sten och tegel. När arkitekten Haydar Topal räknar upp de viktigaste byggnaderna i Ankara som är byggda av natursten, nämner han Ankara-slottet, det romerska badet, Augustus tempel, den gamla parlamentsbyggnaden, Ankara järnvägsstation och Anıtkabir. Denna lista visar att det är möjligt att läsa om två tusen år, från galaterna till republiken, genom Kazancı och Gürbüz har listat: Fakulteterna för språk, historia och geografi, juridik, jordbruk och naturvetenskap, samt byggnaderna för Ziraat Bankası och Centralbanken, byggdes av Ankara-sten och behåller fortfarande sin storslagenhet. Vedat Tek designade det andra parlamentsbyggnaden, som idag är Cumhuriyet-museet, år 1923. Det är ett av de tidigaste exemplen från den perioden. Grunden till Ankara-stationen, designad av Şekip Akalın, lades den 3 november 1935, och byggnaden invigdes den 30 oktober 1937. Dess betongkonstruktion var helt beklädd med Ankara-sten. Säkerhetsmonumentet vid Kızılay, skapat av de österrikiska skulptörerna Anton Hanak och Josef Thorak år 1935, har sex meter höga bronsfigurer på en 37 meter hög bas. Dessa figurer, som föreställer turkisk polis, gendarmer, intellektuella och bönder, är omgivna av andesitreliefer. Historien om Anıtkabir är en annan historia. Mellan 1944 och 1953, med projekt av Emin Onat och Orhan Arda, ville juryn att den dominerande stenen skulle vara ljusare än jorden. Därför var de yttre väggarna i den centrala hallen, relieferna som föreställer seger och kolonnaderna som omger ceremoniplatsen, beklädda med gul travertin från Eskipazar, lejonstatyerna med travertin från Kayseri Pınarbaşı, ceremoniplatsen och trapporna med vit travertin från Haymana, och de inre väggarna i tornen med travertin från Malıköy. Som experter inom gruv- och petroleumindustri har skrivit i tidskriften Aurum, användes Ankara-andesit i offentliga byggnader i huvudstaden under de första åren av republiken. Byggandet av Anıtkabir markerade en vändpunkt för den turkiska naturstensindustrin; nya gruvor öppnades och hantverkare utbildades. Haydar Topal räknar också Anıtkabir bland byggnaderna som använder andesit, men det är viktigt att komma ihåg att den dominerande stenen är travertin. Att se de två stenarna sida vid sida illustrerar bättre hur unik den rosa andesiten är för Ankara.

Var kan man se den?

För att se Ankara-stenen behöver man inte besöka ett museum; själva staden är ett utomhusmuseum. Börja din promenad vid Kale (citadellet). Titta på de vita marmorblocken och kolumnerna som är inbäddade i raderna av rosa andesit på citadellets murar; gruvorna på Yenidoğan-toppen ligger bara några kilometer bort. När du går ner från citadellet till Ulus, rör vid den huggna stenen på fasaden av det andra parlamentsbyggnaden på Hükümet Meydanı, och sedan vid den kolonnerade ingången till Ankara-stationen. Den rosa färgen blir mörkare när den är våt, men blir en ljusare grårosa när den torkar. Fasaden av fakulteten för språk, historia och geografi i Sıh Sten som geologisk arv

Kazancı och Gürbüz räknar Ankara-stenen till de naturliga stenarna i Turkiet som har ett geologiskt värde, tillsammans med Ahlat-stenen, Nevşehir-stenen och Sille-stenen. Enligt dem lever den kulturella värdet av en byggsten inte bara i byggnaderna, utan också i de gruvor där den utvinns. Därför föreslår de att gamla stenbrott bevaras som natur- och kulturområden, och att man vid restaureringar återgår till att använda sten från de ursprungliga brotten. Projektet som följer Ankara-stenens väg från Ankara-slottet till Yenidoğan-toppen är ett direkt resultat av detta behov. Det tystaste sättet att lära känna en stad är att titta på dess sten. Ankara-stenen är rosa, hård och tålig; den bär på ett minne som sträcker sig från en vulkanisk lavaström som svalnade för femton miljoner år sedan, till galliska murar, romerska bad och republikens järnvägsstation. Nästa gång du lutar dig mot en vägg i Ulus, kom ihåg att den faktiskt är gjord av vulkansten.

Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren