Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna

Djur som fått sina namn från Ankara: katt, get och kanin.

I nästan alla världens språk framkallar ordet "angora" en känsla av mjukhet; det kan dyka upp på en tröjas etikett, i en lista över kattraser eller som namnet på en getfarm.

Radar TürkiyeRadar Türkiye30 Eylül 202635
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Djur som fått sina namn från Ankara: katt, get och kanin.

I nästan alla världens språk förknippas ordet "angora" med mjukhet. Det kan dyka upp på en tröjas etikett, i en lista över kattutställningar eller som namnet på en getfarm. Ordet kommer från en stad, nämligen Ankara. Under århundraden har denna stads namn, som på västerländska språk kallades Angora, getts till tre djur: en långhårig vit katt, en get som producerar mohair och en kanin vars ull används till att sticka tröjor. Alla tre föds upp över hela världen, och alla tre har sitt ursprung i de tuffa vintrarna och de torra somrarna i centrala Anatolien. Denna text berättar historien om alla tre, och viktigast av allt, den berättar var man kan se dem idag i Ankara. Ett stadsnamn, tre djurs efternamn.

Staden, som under antiken hette Ankyra, blev under den turkiska perioden känd som Engürü, och på europeiska kartor som Angora. Fram till 1930 kände den västerländska världen staden under detta namn. Djuren, som spreds över världen genom mohair, fjädrar och ull, bär därför namnet Angora. Det som faktiskt förenar de tre djuren är inte bara namnet, utan också den långa och glänsande pälsen. I Ankaranas utvecklingsagents bok om mohair står det att geten har anpassat sig till regionens jord och klimat och därmed fått sin nuvarande form och sina mohair-egenskaper. För katten och kaninen har samma klimat och århundraden av avel av de vackraste pälsdjuren gett liknande resultat. Idag föds alla tre upp i många länder, men inte i Ankara. Ett av syftena med denna text är att återföra dem till sina rötter.

Ankarakatten, palatsens och gatornas vita favorit.

Ankarakatten är en av de äldsta långhåriga kattraserna. Under slutet av 1500-talet började långhåriga katter föras från Anatolien, Iran och Ryssland till England och Frankrike. Under 1600-talet var ankarakatten en erkänd ras i Europa. Enligt turkiska källor var det sjömän som först förde dem dit, och under 1700-talet blev katterna populära bland europeiska adelsmän. Sedan följde en lång period av förvirring: ankarakatten och perserkatten blandades så mycket att Charles Catton använde båda namnen för samma ras år 1788, och Frances Simpson skrev år 1903 att skillnaden mellan dem var mycket liten. Den plats där rasen bevarade sin rena form var staden den fått sitt namn från. Djurparken, som grundades 1933 på Atatürk Forest Farm och officiellt öppnade den 29 oktober 1940, bevarade särskilt vita katter med olika ögonfärger, det vill säga katter med ett blått och ett kopparfärgat öga, genom ett uppfödningsprogram som startade under första halvan av 1900-talet. Grunden för de turkiska ankarakatterna som finns i världen idag är det programmet. Katterna fördes Här är översättningen av texten från turkiska till svenska:

Denna skönhet har ett pris: genen som är ansvarig för den vita pälsen och de blå ögonen kan leda till medfödd dövhet, och dövhet är vanligt hos vita katter med blå ögon. Karaktären är lekfull, intelligent och atletisk; de älskar att klättra och knyter sig ofta till en specifik person i hemmet. Till skillnad från Van-katten älskar de inte vatten. Var kan man se Ankara-katten idag?

Djurens park på Atatürk Forest Farm stängdes den 26 augusti 2013 på grund av renoveringsbehov och har inte öppnats igen; de flesta djuren flyttades till Gaziantep. Idag finns katterna på Pursaklar. Ankara Cat Protection, Preservation and Promotion Center, som grundades av Pursaklar kommun 2017 med femton katter, består av sju sektioner, inklusive avdelningar för hanar och honor, en förlossningsavdelning och en klinik, enligt Anadolu Agency. Centret hyser femtio katter, varav fyrtio är avelsdjur, och har en årlig kapacitet att föda upp hundratjugo ungar. Centret tar emot skolgrupper och besökare; ungarna adopteras ut efter att deras första matkostnader har betalats. Två katter, Kılıç och Seymen, som var bland de första invånarna i centret, har flyttats till Hagia Sofia, och deras släktlinje fortsätter på centret. Detta katthus, som ligger i Endemik Valley i Pursaklar, är det enda stället i Ankara där du kan se en ren Ankara-katt promenera fritt i trädgården, istället för bakom galler; kontrollera öppettiderna på kommunens webbplats. Det vetenskapliga bevarandet av rasen är fakultetens ansvar vid Ankara Universitet, veterinärmedicinska fakulteten. Fakultetens institution för djurhållning inledde i slutet av 2000-talet ett försök att etablera ett forskningscenter för denna katt, som var i riskzonen för utrotning. Fatih Atasoy sade vid den tiden att de flesta av de kvarvarande katterna fanns på Atatürk Forest Farm, och att några också fanns i hemmen hos familjer i Ankara. Idag fortsätter fakulteten, som ligger i Dışkapı, att forska om denna ras. Ankara-geten och kashmirull: en fiber som berikar en stad.

Enligt boken "Ankara Goat, Kashmir Wool and Sof" från Ankara Development Agency, fördes geten till Ankara och dess omgivningar från området öster om Kaspiska havet av turkarna under 1200-talet. Den anpassade sig till regionens jord och klimat och utvecklade den kashmirull den är känd för idag, och fram till 1838 odlades den endast i Anatolien. Från 1500-talet utvecklades en stark textilindustri i Ankara baserad på kashmirull; "Engürü sof", vävd av ren kashmirull, såldes i många europeiska städer under 1600- och 1700-talen. Enligt religiösa register fanns det 621 vävstolar för "sof" i staden på 1590 Getens spridning började som en kedja av gåvor. Enligt boken var det ett par getter som sultan Suleiman gav till kejsar Karl V år 1541 som var de första Ankara-getterna som lämnade Anatolien. En flock som överste Henderson förde till Sydafrika 1836, bestående av en hona och tolv hanar, startade mohairproduktionen i landet. Nio getter som gavs till James Davis, en bomullsexpert, när han kom till Turkiet 1849, lade grunden för uppfödningen i Amerika. Australien följde 1856. Idag kommer mer än hälften av världens mohairproduktion från Sydafrika. Själva getterna är relativt små: hanarna väger 35 till 55 kg, och honorna 30 till 40 kg. En hona producerar 3 till 4 kg mohair per år, och en hanne 4 till 6 kg, och de klipps två gånger om året. Siffrorna berättar en historia om uppgång och nedgång. På 1960-talet fanns det sex miljoner Ankara-getter i Turkiet, och mohair utgjorde 4,56 % av landets totala export 1959. År 2009 hade antalet sjunkit till 147 000. Turkiets Mohairförening, grundad 1930, öppnade ett modellstall i Lalahan 1933, och Tiftikbirlik, som grundades 1969, köpte mohair för statens räkning. Idag delar ett projekt som lanserades av jord- och skogsbruksministeriet 2020 ut avelshanar och elektriska klippmaskiner till flockarna. Enligt TÜIK:s data från 2021 finns det 289 555 Ankara-getter i Turkiet, varav 220 229 finns i provinsen Ankara, och 330 ton av landets totala produktion på 468 ton kommer därifrån. Enligt Anadolu Agency har antalet getter i provinsen ökat från 66 000 år 2008 till 166 000 år 2020. Om du vill se getter är det i byarna Ayaş, Beypazarı, Güdül och Nallıhan som de odlas mest. Det är vår och klippningstiden; att möta en flock med mjölkvit ull som når ner till hovarna på vägen är en av Ankaras äldsta vyer.

Ankara Handelsbörsens informationsnotering avslöjar en bitter sanning i sin första mening: trots att den kallas Ankara-kanin, finns det ingen uppfödning kvar, varken i Turkiet eller i Ankara. Men denna kanin är den äldsta kända kaninrasen och den enda som odlas enbart för sin ull. Den registrerades första gången i England 1708, och 1723 fördes den från Ankara till Frankrikes hamn i Bordeaux, och under 1700-talet blev den ett populärt husdjur för franska adelsmän. Den har odlats i Tyskland sedan 1771, och den preussiska regeringen stödde ullproduktionen med priser 1780 Pälsen kräver mycket skötsel; om den inte borstas dagligen blir den tovig. Huden lossnar och kan sväljas av djuret, vilket kan leda till klumpar i magen och vara dödligt. Den första veckan efter klippningen är den mest riskfyllda på grund av kylan. Resan tillbaka till Turkiet var sen och svår. När den inhemska textilindustrin började bearbeta angorarull i 1990-talet ökade importen till 105 ton år 1995. Samma år startade en entreprenör den första uppfödningen i Kırşehir med 40 kaniner som han importerat från Tyskland. År 1999 importerades 56 honor och 6 hanar från Frankrike med stöd av TÜBİTAK, Erciyes Universitetets veterinärfakultet och Ankara Poultry Research Institute. Denna flock i Kayseri blev en viktig genetisk resurs för rasen i Turkiet. En studie publicerad av Ege Universitetet år 2007 räknade 42 uppfödningar i 17 provinser, uppmätte den genomsnittliga årliga ullproduktionen till 642 gram och påpekade problem som brist på teknisk kunskap, svårigheter att hitta kvalitativt foder och problem med att marknadsföra ullen. Informationsbladet anger att kaninen ger bäst resultat i höjder mellan 1100 och 2000 meter och att temperaturen i höljet bör hållas mellan 5 och 15 grader. Området runt Ankara, som ligger på en hög och sval platå, är fortfarande en lämplig miljö för dessa djur. Men idag är det svårt att se dem i Ankara; de är mest sannolika att hittas i en forskningsflock eller på en liten familjeuppfödning.

Det är inte möjligt att se alla tre djuren på en dag i Ankara, men två dagar räcker. Den första dagen, besök katthemmet i Pursaklar. Ta reda på från kommunen vilka tider katterna är ute i trädgården och vilka regler som gäller för gruppbesök. Fråga personalen innan du tar upp katterna. Sedan, åk till Ulus och promenera runt Suluhan och bedesten. Där finns de historiska handelsplatserna där pälsindustrin blomstrade i århundraden, och publikationerna från Koç Universitetets VEKAM berättar historien om dessa gator. Den andra dagen, res mot Ayaş, Beypazarı, Güdül och Nallıhan. Klippningen sker två gånger om året, och våren är en av dessa perioder. Fråga herden innan du närmar dig flocken, lär känna hundarna på avstånd och vänta på morgonljuset för att ta bilder. Var tålmodig när det gäller kaninen; att återinföra detta djur, som har gett Ankara dess namn i världen, är ett arbete som ännu inte är slutfört. Kanske kommer någon som läser detta att ta sig an den uppgiften. Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren